Det kan vara svårt att greppa att vi befinner oss i en klimatkris, när Sverige den senaste tiden har inneslutits i en iskall köldknäpp. Men förra året var det varmaste som någonsin uppnåtts på jorden, och faktum är att den globala uppvärmningen inte bara gör planeten varmare, den gör också att klimatsystemet blir mer osäkert och oförutsägbart. Ett exempel är den plötsliga växlingen mellan 40 minusgrader och plusgrader som inträffade i nordligaste Sverige den 8 januari.
Under det gångna året har vi sett häftiga stormar, bränder och översvämningar, och svenska bönder förlorade skörd på grund av både extrem torka och extrem nederbörd.
Det är allvar nu. Det är därför både sorgligt och upprörande att Tidöpartierna strax innan jul presenterade en klimathandlingsplan som skjuter skarpa åtgärder på framtiden, och som inte är i linje med den klimatlag som sju av åtta riksdagspartier har fattat beslut om. Regeringen står utan svar på hur Sverige ska leva upp till sina klimatmål och Parisavtalet.
Med väl intränad retorik försöker regeringen och SD lägga rökridåer över det faktum att de av riksdagen beslutade klimatmålen till 2030 gäller tills annat är beslutat, och att de närmaste åren är helt avgörande för hur svårt det blir att hantera klimatkrisen längre fram, eftersom klimatgaserna ackumuleras i atmosfären. Att Sverige dessutom har böter att vänta om vi inte klarar EU:s mål är också något som inte nämns.
Regeringens klimathandlingsplan innehåller nästan bara fortsatta analyser och utredningar i stället för konkret politik, samtidigt som det saknas siffror på hur mycket utsläppen kommer att minska. Planen är dessutom en skiss som riskerar att skapa ekonomiska problem i framtiden. I stället för att se till att Sverige agerar som ett föregångsland som snabbt ställer om och gör svenska plånböcker oberoende av gas och olja, gör man exakt tvärtom.
Regeringen väljer att fortsätta bygga in oss i ett fossilberoende som redan kostar skattebetalarna mångmiljardbelopp för fossila subventioner varje år.
Och samtidigt som den nuvarande regeringen anklagar den tidigare regeringen för att ha lagt alla ägg i samma korg, så är det just det som Tidöpartierna gör när de utgår ifrån att det mesta ska lösas med elektrifiering och mera kärnkraft. Det ter sig tämligen ansvarslöst när vi ser elbilarnas svaghet i en kall vinter då batterierna fungerar dåligt och hur resursslukande elbilarna också är, och när en av kärnkraftverket Forsmarks reaktorer är avstängd i flera veckor på grund av tekniskt fel.
Sverige behöver skarpa och effektiva åtgärder som både levererar i närtid och som är komplementära, helst åtgärder som minskar utsläpp utan att skapa nya problem. Därför är det ofattbart att inte energieffektivitet, transporteffektivitet och resurseffektivitet lyfts fram mer. Rädslan för att ens andas behov av förändrad livsstil eller att vår planet har naturgivna begränsningar förlamar politiken.
En rad undersökningar visar att svenska folket tycker att klimat och biologisk mångfald är viktigt och att man är beredd att ändra sin livsstil för att rädda klimatet. Det är därför märkligt att Tidöpartierna framhärdar att deras politik handlar om att leverera det som deras väljare vill ha, när deras politik leder till ökade utsläpp de närmaste åren.
I sig mycket viktiga frågor om möjligheten att leva på landsbygden och utsatta gruppers plånböcker förenklas till en fråga om ett generellt lågt bränslepris för alla och rörs ihop till ett dåligt underbyggt narrativ om att det inte spelar någon roll vad lilla Sverige gör, att våra ökade utsläpp är försumbara.
Tidöpartierna säger dessutom att klimatinvesteringar i andra länder kan användas för att nå Sveriges klimatmål, trots att regelverk ännu inte är på plats och trots att det finns stora frågetecken kring tillförlitligheten. I stället vore det bättre att investera skattebetalarnas pengar på att vässa våra egna system, så att vi klarar framtida krav och säkrar konkurrenskraft.
Det finns redan en bred palett av åtgärder som går att sjösätta direkt. Exempelvis kan regeringen, i stället för att öka utsläppen från trafiken, sätta tryck i klimatomställningen genom att låta dem med höga inkomster betala mer för sin användning av fossila bränslen och styra mot ökad transporteffektivitet, särskilt i städerna, och ge de som verkligen är beroende av bilen lättnader i form av differentierade vägavgifter, smarta reseavdrag, flexibla kollektiva lösningar och skattelättnader. Vi kan belöna energieffektivitet som är smart för både plånboken och klimatet, också på sikt.
Och när Sverige utgör ett gott exempel tjänar det som inspiration för andra länder, och ger trovärdighet och kraft i Sveriges internationella förhandlingsarbete. Samtidigt får svenska företag förutsättningar att utvecklas och ligga i framkant och därmed trygga välfärd i framtiden.
Politiken ska göra det lätt att göra rätt och skapa förutsättningar för ett tryggt samhälle för oss medborgare – inte gömma sig bakom senaste opinionsmätningen kring tillrättalagda frågor. Klimathotet och hotet mot den biologiska mångfalden är akuta och utgör en stor risk för framtida trygghet och välfärd, även i Sverige. Tiden för en skarp, modig och rättvis klimatomställning är nu.
Det skriver Karin Lexén generalsekreterare i Naturskyddsföreningen, i Dalademokraten.
