Miljöjuridisk ordlista

Anstånd innebär att man får ytterligare tid på sig att exempelvis utveckla sin överklagan eller lämna in ett yttrande. Om man inser att man inte hinner lämna in sitt yttrande inom den tid som domstolen eller myndigheten har bestämt måste man begära anstånd för att inte riskera att ärendet avgörs utan att man fått sagt vad man vill ha sagt. När man behöver ytterligare tid för att utveckla sitt överklagande måste man fortfarande överklaga själva beslutet inom överklagandetiden och i överklagandet ange vad man yrkar. Därefter anger man att man begär anstånd med exempelvis tre veckor för att utveckla sin talan. Det är alltid bra att också ange varför man vill ha anstånd.

Ett avskrivningsbeslut är domstolens sätt att avsluta ett mål när det inte längre finns förutsättningar för att pröva målet eller ärendet, exempelvis om den klagande tagit tillbaka sin överklagan.

Ett avvisningsbeslut är ett avgörande där ärendet på grund av formella/processuella skäl inte prövas i sak, exempelvis p.g.a. att det inte är rätt domstol, den som överklagat inte har talerätt, miljökonsekvensbeskrivning saknas när sådan ska finnas eller att ansökan inte är fullständig.

Bevisbördan pekar ut vem som måste bevisa att ett påstående är riktigt för att vinna en tvist. Inom miljörätten är det i regel verksamhetsutövaren som har bevisbördan med undantag för brott- och skadeståndsmål. I 2 kap. 1 § miljöbalken anges att när frågor prövas om tillåtlighet, tillstånd, godkännande och dispens är alla som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet skyldig att visa att de förpliktelser som följer av 2 kap. miljöbalken iakttas.

Biotopskyddsområden är små mark- och vattenområden som utgör livsmiljöer för hotade växt- eller djurarter eller som annars är särskilt skyddsvärda. Biotopskyddsområden är av två slag; generellt skydd av vissa specifika områdestyper vilka anges i bilaga 1 till förordningen om områdesskydd, exempelvis alléer och åkerholmar, eller enskilda områden som utpekats till biotopskyddsområden av en länsstyrelse eller Skogsstyrelsen. Inom ett biotopskyddsområde får det inte bedrivas någon verksamhet som kan skada naturmiljön. Dispens får ges från skyddet om det finns särskilda skäl, vilket innebär att möjligheten att ge dispens ska tillämpas restriktivt. I 7 kap. 11 § miljöbalken samt 5-8 b § och bilaga 1-3 i förordningen om områdesskydd finns bestämmelser om biotopskyddsområden.

En verksamhetsutövare som söker tillstånd till miljöfarlig verksamhet eller vattenverksamhet kan yrka att miljödomstolen eller länsstyrelsen i en särskild dom eller beslut prövar frågan om verksamhetens tillåtlighet och att domstolen eller länsstyrelsen i samband med detta ger verksamhetsutövaren tillstånd att påbörja de arbeten som behöver utföras för verksamheten innan slutligt tillstånd ges, s.k. byggnadsdom. En förutsättning för att en byggnadsdom ska kunna meddelas är att verksamhetens snara genomförande är angeläget. En byggnadsdom ger inte verksamhetsutövaren rätt att påbörja driften av verksamheten t.ex. en fabrik utan endast rätt att bygga fabriken. Det är viktigt att uppmärksamma en byggnadsdom för när tillåtligheten väl har prövats kan man vid den fortsatta tillståndsprövningen inte förbjuda verksamheten utan den fortsatta prövningen kommer då endast röra vilka villkor som ska gälla för verksamheten. Bestämmelserna om byggnadsdom finns i 22 kap 26 § miljöbalken.

Delgivning används som bevis på att exempelvis en part tagit del av handlingar och liknande i ett ärende som parten måste få del av. Vanligtvis sker delgivning genom post, s.k. vitt kort vilket är ett papper som ska undertecknas och skickas tillbaka till domstolen.

Detaljplan är en kommunal plan avseende utformningen av bebyggelse, parker etc. inom ett mindre område. Om ett område omfattas av en detaljplan får marken inte användas i strid med vad som anges i planen. Detaljplanen innebär alltså inte en skyldighet att göra något men medför en rätt att bygga t.ex. ett hus i enlighet med vad som anges i planen samt uppsätter hinder för att göra något i strid med vad som anges i planen. Tillstånd eller dispenser enligt miljöbalken får inte ges i strid med en detaljplan. Inte heller får ett naturreservat bildas i strid med en detaljplan. Små avvikelser får dock göras om de är förenliga med syftet med planen.

Dispens innebär att undantag från gällande bestämmelser ges. Inom miljörätten uppkommer frågan om dispens på en rad områden, allt från dispenser enligt kemikalielagstiftningen till dispenser från bestämmelserna om områdesskydd, exempelvis strandskyddsdispens. Enligt 7 kap. 26 § miljöbalken får dispens från bestämmelserna om naturreservat, kulturreservat, naturminne, biotopskyddsområde, strandskyddsområde, miljöskyddsområde och vattenskyddsområde endast ges om det är förenligt med förbudet eller föreskriftens syfte. Till innehållsförteckningen

Djur- och växtskyddsområden regleras i 7 kap. 12 § miljöbalken och innebär ett ytterligare skydd för hotade växt- och djurarter i ett visst område utöver bestämmelserna om fridlysning i artskyddsförordningen och de förbud och begränsningar som finns i jakt- och fiskelagstiftningen. Skyddet kan innebära inskränkningar av jakten och fisket eller inskränkningar för allmänheten eller markägaren att beträda området. Med stöd av bestämmelserna kan t.ex. säl- och fågelskyddsområden inrättas. Dispens från bestämmelserna får endast ges om det är förenligt med föreskrifternas syfte och det finns särskilda skäl. Till innehållsförteckningen

En dom är en domstols avgörande av själva frågan i målet. Det innebär att överklagandet eller ansökan prövas i sak där de argument som framförs avseende själva sakfrågan prövas. I en dom prövas exempelvis om tillstånd ska ges till en verksamhet eller om ytterligare villkor ska föreskrivas för en verksamhet. Om det finns formella/processuella hinder för att pröva frågan i sak ska målet inte avgöras genom en dom utan avvisas genom ett beslut.

Innan domstolen eller prövningsmyndigheten prövar själva sakfrågan i ett ärende, t.ex. om dispens kan ges från strandskyddsbestämmelserna, måste den konstatera att det inte finns några formella/processuella hinder från att pröva ärendet. De formella/processuella frågorna är bestämmelser som handlar om själva prövningen. De kan vara allt från om den som överklagat har talerätt eller om det är rätt domstol som prövar frågan till om miljökonsekvensbeskrivningen bristfällig.

Fridlysning innebär för djurarter ett förbud att döda, skada eller fånga vilt levande djur, deras ägg, bon, fortplantningsområden etc. För växter innebär fridlysningen ett förbud att ta bort, skada eller ta frön eller andra delar från vilt levande växter. Fridlysningen kan omfatta hela landet eller endast delar av landet. Ett stort antal arter är fridlysta genom Artskyddsförordningen. Brott mot bestämmelser om fridlysning kan medföra böter eller fängelse för artskyddsbrott.

Förarbeten är en redovisning av motiven och syftena till en lag och är ett samlingsbegrepp för de dokument som ges ut av departement, lagråd och riksdagen inför en lagändring. Förarbeten används vid tolkning av lagtext. Propositionen är det juridiskt viktigaste förarbetet. Propositioner och andra förarbeten går att hitta i pdf-format på lagrummet, se länklistan.

Ett föreläggande är ett krav från domstolen, exempelvis att man ska lämna in en fullmakt eller ett yttrande. Om man inte följer ett föreläggande att komma in med en fullmakt riskerar man att ens överklagan inte prövas och om man inte efterkommer ett föreläggande om att yttra sig kan målet komma att avgöras trots att man inte yttrat sig över nya uppgifter i målet.

Inhibition är ett beslut av en högre instans att ett beslut i lägre instans inte får verkställas. Det innebär inte att beslutet upphävs utan endast att beslutet inte får tillämpas tills domstolen prövat det överklagade beslutet. Om tillstånd exempelvis meddelats till ökad produktion i en fabrik och fabriken ges rätt att öka produktionen direkt trots att tillståndet överklagas, s.k. verkställighetsförordnande, kan man begära att förordnandet inhiberas vilket, om domstolen beslutar i enlighet med ens begäran, medför att bolaget inte får utöka produktionen förrän domstolen prövat ärendet.

Interimistiskt beslut innebär ett beslut om att något ska gälla tills att ett slutligt beslut fattas i saken. En myndighet kan t.ex. enligt 7 kap. 24 § miljöbalken under tiden frågan om inrättande av ett naturreservat eller vattenskyddsområde utreds meddela tillfälligt förbud mot åtgärder som kan skada området.

Ett mark- eller vattenområde får förklaras som kulturreservat i syfte att bevara värdefulla kulturpräglade landskap där kulturmiljön är den huvudsakliga orsaken till skyddet. Bestämmelser om föreskrifter och dispens från dessa är de samma som för naturreservat. Kulturreservat regleras i 7 kap. 9 § miljöbalken.

En dom eller ett beslut vinner laga kraft när möjligheten att överklaga inte längre finns. En dom vinner exempelvis laga kraft när Mark- och miljööverdomstolen som sista instans avgör ett mål eller när tiden för överklagande gått ut och ingen har överklagat. När en dom eller beslut vunnit laga kraft kan det inte längre överklagas utan kan endast angripas med extraordinära rättsmedel, såsom resning.

Miljöbalken (MB) är den huvudsakliga lagstiftningen inom miljörättsområdet i Sverige. Till balken finns en rad förordningar som antagits av regeringen. Vidare finns ett antal EU-förordningar som gäller parallellt med balken.

I 9 kap. 1 § miljöbalken definieras miljöfarlig verksamhet. Det är en vid definition som innefattar utsläpp till mark- eller vattenområden, förorening av mark, luft eller vatten samt verksamheter som kan medföra olägenheter för människors hälsa eller miljön eller för omgivningen såsom buller. För alla verksamheter gäller att de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. miljöbalken ska följas. För de verksamheter som har en större påverkan på miljön finns krav på tillståndsplikt eller anmälningsplikt. I bilagan till förordningen om miljöfarlig verksamhet listas vilka verksamheter som är tillståndspliktiga och var prövningen i första instans ska göras, i mark- och miljödomstol (A-verksamhet) eller i länsstyrelse (B-verksamhet) och vilka verksamheter som är anmälningspliktiga (C-verksamhet).

Miljöbedömning är en miljökonsekvensbedömning av en plan eller ett program t.ex. en detaljplan eller energiplan. Syftet med miljöbedömningen är att integrera miljöaspekter i planen eller programmet så att en hållbar utveckling främjas. En miljöbedömning ska göras om planen eller programmet kan antas medföra betydande miljöpåverkan. I 4 -7 §§ förordningen om miljökonsekvensbeskrivningar uppräknas situationer när en plan eller ett program ska antas medföra betydande miljöpåverkan. Exempelvis anses en plan eller ett program medföra betydande miljöpåverkan om den innefattar en verksamhet som kräver Natura 2000-tillstånd enligt 7 kap. 28 a § miljöbalken.

För detaljplaner och andra planer och program som endast avser användning av små områden på lokal nivå ska bedömning av om genomförandet kan antas medföra betydande miljöpåverkan göras utifrån de kriterier som anges i bilaga 4 till förordningen. Miljöbedömningen resulterar i en skriven rapport, miljökonsekvensbeskrivning, i vilken den betydande miljöpåverkan som planen eller programmet kan antas medföra ska identifieras, beskrivas och bedömas. I 6 kap. 12 § miljöbalken anges vad miljökonsekvensbedömningen ska innehålla. MKB används som förkortning både för själva bedömningen och för rapporten.

Miljökonsekvensbedömningen syftar till att identifiera och beskriva en planerad verksamhets eller åtgärds direkta eller indirekta effekter på omgivningen. Miljökonsekvensbedömningen resulterar i en skriven rapport, miljökonsekvensbeskrivning. MKB används som förkortning både för bedömningen och för beskrivningen. Vid ansökan om tillstånd till miljöfarlig verksamhet, vattenverksamhet eller vilthägn ska en MKB tas fram. En MKB ska även finnas vid regeringens tillåtlighetsprövning och vid ansökan om ett s.k. Natura 2000-tillstånd. I 6 kap. 7 § miljöbalken anges vad en MKB ska innehålla. Kraven är mer omfattande om verksamheten bedöms medföra betydande miljöpåverkan.

En MKB är en processförutsättning vilket innebär att en ansökan om tillstånd inte kan prövas om det inte finns någon MKB eller om den har väsentliga brister. Miljökvalitetsnorm Miljökvalitetsnormer regleras i 5 kap. miljöbalken och innebär att regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får lämna föreskrifter om kvaliteten på mark, vatten och luft som ska anses utgöra en godtagbar miljökvalitet utifrån kunskaper om vad människan och naturen tål.

Till skillnad från de flesta andra miljöregler tar miljökvalitetsnormerna sikte på tillståndet i miljön och inte på hur mänsklig verksamhet ska utformas. Om det behövs för att uppfylla en miljökvalitetsnorm ska ett åtgärdsprogram tas fram. Efter en lagändring år 2010 har miljökvalitetsnormer delats upp i två typer; gränsvärdesnormer (5 kap. 2 § p 1 miljöbalken) och andra normer (5 kap. 2 § p 2-4 miljöbalken). Gränsvärdesnormerna innebär att vissa värden inte får över- eller underskridas. Vid prövning av verksamheter kan därför längre gående krav ställas om en gränsvärdesnorm skulle riskera att överskridas än vad som annars vore fallet.

Ett miljöriskområde är ett mark- eller vattenområde som är så förorenat att det med hänsyn till riskerna för människors hälsa och miljön varit nödvändigt att besluta om begränsningar i markanvändningen eller andra försiktighetsmått. Ett område förklaras som miljöriskområde av länsstyrelsen som även beslutar om inskränkningar av markanvändningen. Länsstyrelsen kan även besluta att fastigheten inte får säljas eller på annat sätt överlåtas innan nödvändiga markundersökningar har gjorts. Bestämmelser om miljöriskområde finns i 10 kap. 15-18 §§ miljöbalken.

Ett större område som är utsatt för föroreningar eller där miljökvalitetsnormer överskrids och särskilda föreskrifter behövs för att klara problemen kan utses till miljöskyddsområde av regeringen. Bestämmelserna om miljöskyddsområden finns i 7 kap. 19-20 §§ miljöbalken.

Muntlig förberedelse är ett sammanträde som syftar till att förbereda ett mål inför ett avgörande eller en muntlig förhandling. Muntlig förberedelse förekommer i mark- och miljödomstolen i mål där domstolen som första instans prövar frågan om tillstånd.

Muntlig förhandling är ett mer formellt sammanträde under vilket målet gås igenom muntligen och vittnesmål tas upp. I miljömål är förhandlingen ett komplement till det skriftliga materialet vilket innebär att man inte måste upprepa allt man skrivit och lämnat in till domstolen och eventuell tidigare instanser. I ansökningsmål som inletts i mark- och miljödomstol ska muntlig förhandling hållas om det inte är uppenbart onödigt. I ärenden som inletts hos kommun eller länsstyrelse är huvudregeln skriftlig handläggning vid såväl myndighet som domstol. I mark- och miljödomstolen ska i så fall förhandling hållas om det kan antas vara till fördel för utredningen eller främja ett snabbt avgörande av ärendet.

En nationalpark är ett skydd på statlig mark som upprättats i syfte att bevara ett större sammanhängande område av viss landskapstyp i dess naturliga tillstånd eller i väsentligt oförändrat skick. För närvarande finns 29 nationalparker. För varje nationalpark ska Naturvårdsverket ta fram en skötselplan och föreskrifter som bl.a. kan innebära inskränkningar i rätten att använda och färdas i området.

Natura 2000-områden är områdesskydd som bygger på EU:s fågeldirektiv (direktiv 790/409/EEG om bevarande av vilda fåglar) och art- och habitatdirektivet (direktiv 92/43/EEG om bevarande av livsmiljöer). Områdena förklaras som särskilda skyddsområden eller bevarandeområden av regeringen och ingår i det s.k. Natura 2000-nätverket. Skyddet av dessa områden är relativt starkt.

För att bedriva en verksamhet som på ett betydande sätt kan påverka miljön i ett Natura 2000-område krävs tillstånd. Det gäller även om verksamheten inte kommer ligga inom området. Ett sådant tillstånd får lämnas endast om verksamheten ensam eller tillsammans med andra pågående eller planerade verksamheter inte kan skada den eller de livsmiljöer som området avser att skydda och inte heller medför att den eller de arter som avses att skyddas utsätts för störningar som på ett betydande sätt kan försvåra bevarandet av dem i området.

Trots detta får tillstånd i vissa fall lämnas efter tillåtlighetsprövning av regeringen om det saknas alternativa lösningar, verksamheten måste genomföras av tvingande orsaker som har ett väsentligt allmänintresse och kompensationsåtgärder vidtas. Bestämmelserna om Natura 2000-områden finns i 7 kap. 27-29 b §§ miljöbalken samt 15-20 a §§ och bilaga 4 i förordningen om områdesskydd.

Naturminne innebär skydd av ett naturföremål om det behöver skyddas eller vårdas särskilt. Exempel på naturminnen är botaniska minnesmärken såsom mycket gamla träd och andra naturföremål som raukar och jättegrytor. Även område på marken kan omfattas av naturminnesförklaringen om det behövs för att bevara naturföremålet. Bestämmelser om föreskrifter och dispens från dessa är de samma som för naturreservat. Bestämmelser om naturminne finns i 7 kap. 10 § miljöbalken.

Naturreservat bildas av länsstyrelsen eller kommunen i syfte att bevara biologisk mångfald och vårda, bevara eller återställa värdefulla naturmiljöer. Ett reservat kan även skapas för att tillgodose behov av områden för friluftslivet. Ett naturreservat kan utses såväl på allmän som privat mark. För varje naturreservat ska finnas en skötselplan och de föreskrifter som behövs vilket bl.a. kan innebära begränsningar i rätten att bruka marken (vilket ger rätt till ersättning för markägare). Ett naturreservat eller dess föreskrifter får endast upphävas om det finns synnerliga skäl, vilket innebär att möjligheten att inskränka skyddet är mycket begränsad. Enligt förarbetena ska undantag normalt inte göras för exploateringsföretag.

Dispens från bestämmelserna kan medges om det finns särskilda skäl vilket innebär att en åtgärd som förbjudits i reservatföreskrifterna endast ska få utföras i undantagsfall. Dispens från eller upphävande av föreskrifterna får endast beslutas om intrånget i naturvärdena kompenseras i skälig utsträckning. Naturreservat regleras i 7 kap 4-8 §§ miljöbalken och 3 § förordningen om områdesskydd.

Ett ombud är en person som för talan för/företräder en annan person, ett företag eller organisation vid exempelvis en rättegång. För att visa att man är ombud ska man till myndigheten eller domstolen lämna in en fullmakt. En fullmakt att föra talan för exempelvis en krets inom Naturskyddsföreningen ska vara undertecknad av den eller de som har firmateckningsrätt för kretsen, dvs. har rätt att representera kretsen med bindande verkan. Bifoga gärna även ett protokoll eller liknande där det framgår att personen/personerna i fråga har firmateckningsrätt.

Områdesbestämmelser kan antas för mindre områden där detaljplan saknas bl.a. för att säkerställa genomförandet av översiktsplan eller riksintressen enligt 3 och 4 kap. miljöbalken. Områdesbestämmelser är liksom detaljplaner rättsligt bindande, men bestämmelserna är oftast mindre ingripande.

Plan- och bygglagen (PBL) reglerar den kommunala planeringen av mark, vilket får stor betydelse även inom miljöområdet bl.a. då ett tillstånd eller en dispens inte får ges i strid med en detaljplan eller områdesbestämmelse. Under år 2010 antogs en ny plan- och bygglag som började gälla den 2 maj 2011. Till plan- och bygglagen finns även en förordning antagen av regeringen, plan- och byggförordningen.

Viss rättspraxis kallas prejudikat och kommer från de högsta rättsinstanserna Högsta domstolen och Högsta förvaltningsdomstolen. Det finns ingen uttalad skyldighet för de lägre instanserna att följa prejudikaten men som regel brukar domstolar känna sig bundna av prejudikat när de avgör liknande frågor. Prövningsinstanser/mark -och miljödomstol etc. Ett miljöärende kan initieras på en rad olika nivåer. Kommunala miljönämnder kan t.ex. fatta beslut om tillsyn eller om dispens från områdesskydd. Dessa beslut kan sedan överklagas till länsstyrelsen. Vid länsstyrelserna finns även ett fristående organ, Miljöprövningsdelegationen, vilken som första instans prövar frågan om tillstånd till miljöfarlig verksamhet (B-verksamheter).

Länsstyrelsernas beslut vid överprövning av kommunala beslut såväl som tillståndsbeslut av Miljöprövningsdelegationerna prövas efter överklagande av mark- och miljödomstolar. Dessa domstolar prövar utöver miljömål även plan- och byggmål samt fastighetsrättsliga mål. Mark- och miljödomstolen prövar även som första instans tillstånd till större miljöfarliga verksamheter (A-verksamheter). Mark- och miljödomstolens avgörande kan i sin tur överklagas till Mark- och miljööverdomstolen. För att Mark- och miljööverdomstolen ska pröva ett ärende krävs prövningstillstånd. Mål där mark- och miljödomstolen varit första instans, t.ex. mål om tillstånd till vattenverksamhet, kan i sin tur överklagas vidare till Högsta domstolen. För att Högsta domstolen ska pröva ett mål krävs prövningstillstånd vilket är mycket svårt att få.

För mål som börjat hos en länsstyrelse eller kommun är Mark- och miljööverdomstolen högsta instansen, vilket innebär att domstolens beslut inte kan överklagas. I vissa ärenden ska regeringen fatta beslut om tillåtlighet innan tillstånd kan ges. Regeringens tillåtlighetsbeslut kan överprövas av Högsta förvaltningsdomstolen genom rättsprövning.

Prövningstillstånd är ett tillstånd som krävs för att en domstol i högre instans ska ta upp ett överklagande till prövning. Vid överklagande till Mark- och miljööverdomstolen krävs prövningstillstånd vilket ska meddelas om

Om verkningarna av en verksamhet vid tillståndsprövningen inte kan förutses med tillräcklig säkerhet får prövningsmyndigheten enligt 22 kap. 27 § miljöbalken skjuta upp frågan om utformningen av ett eller flera villkor tills tillräcklig erfarenhet finns för att fastställa slutliga villkor, s.k. prövotidsförfarande.

Det är vanligt med prövotidsförfarande när ny teknik installeras och den närmare utsläppshalten därför är svår att exakt förutse. Ofta föreskrivs tillfälliga villkor under prövotidsförfarandet. De uppskjutna frågorna ska sedan prövas så fort som möjligt. I beslutet föreskrivs viss tid, exempelvis ett år, under vilken kompletterande utredningar ska utföras och redovisas till prövningsmyndigheten varefter slutliga villkor bestäms.

I 3 kap. miljöbalken anges de grundläggande bestämmelserna för hushållning med mark. Utgångspunkten är att mark- och vattenområden ska användas för det eller de ändamål de är mest lämpade för. Kapitlet pekar ut en rad intressen som särskilt ska beaktas vid ändrad markanvändning. De områden som är av särskild vikt för ett intresse benämns riskintresse och dessa ska skyddas mot skador eller åtgärder som påtagligt kan skada dem eller försvåra deras utnyttjande.

Det är en rad olika intressen som utpekas, från naturområden till områden med värdefulla ämnen eller områden som är särskilt lämpliga för industriell produktion, vilket innebär att en och samma plats kan anses vara riskintresse för motstående intressen. I dessa fall ska företräde ges till det ändamål som främjar en långsiktig hushållning med mark, vatten eller den fysiska miljön i övrigt. I 4 kap. miljöbalken uppräknas en rad områden som med hänsyn till de natur- eller kulturvärden som finns i områdena i sin helhet är av riksintresse. Tillstånd till exploatering får för dessa områden endast ges om det kan ske på ett sätt som inte påtagligt skadar områdenas natur- eller kulturvärden.

Laga kraftvunna domar och beslut får rättskraft vilket innebär att vad som beslutats i domen eller beslutet är bindande för framtiden. Rättskraft brukar innebära hinder mot att samma sak prövas igen, exempelvis en person som i ett brottmål friats kan inte på nytt dömas för samma brott. Inom miljörätten utgör rättskraften dock inte hinder för en verksamhetsutövare som genom dom eller beslut beviljats eller nekats tillstånd att på nytt ansöka om tillstånd. Däremot är ett gällande tillstånd bindande för såväl verksamhetsutövaren som myndigheter och enskilda vilket innebär att tillsynsmyndigheten inte kan ställa högre krav på exempelvis utsläppsnivåer än vad som anges i tillståndet.

Rättspraxis är avgöranden från domstolar i högre instans såsom Mark- och miljööverdomstolen eller Högsta domstolen. Rättspraxis används för att se hur liknande avgöranden har avgjorts tidigare och har framförallt betydelse i de områden där lagtexten och förarbetena inte ger ett tydligt svar utan lämnar utrymme för tolkning. Ett vägledande avgörande från Högsta domstolen eller Högsta förvaltningsdomstolen kallas prejudikat.

Ett beslut av regeringen kan i vissa fall överprövas av Högsta förvaltningsdomstolen genom rättsprövning. Sedan den 1 juli 2006 har även miljöorganisationer som Naturskyddsföreningen rätt att begära rättsprövning i vissa fall. De fall som är aktuella är framförallt överprövning av regeringens laglighetsprövning enligt 17 kap. miljöbalken. Vid rättsprövningen ska Högsta förvaltningsdomstolen endast pröva om regeringens beslut strider mot någon rättsregel som sökanden angett eller som klart framgår av omständigheterna. Det är därför viktigt att tydligt ange mot vilken/vilka rättsregler man anser att regeringens beslut strider emot.

Rättsprövningen innefattar, förutom ren lagtolkning, även faktabedömning och bevisvärdering samt bedömning av om beslutet strider mot kraven på saklighet, opartiskhet och allas likhet inför lagen. Prövningen omfattar också fel i förfarandet som kan ha påverkat utgången i ärendet. Om de tillämpade rättsreglerna är utformade så att det finns en viss handlingsfrihet vid beslutsfattandet omfattar rättsprövningen frågan om beslutet ryms inom handlingsfriheten. Prövningen är begränsad eftersom ingen skälighetsbedömning görs. Om fel konstateras kan domstolen inte ändra det överklagade beslutet utan endast upphäva det, vilket innebär att regeringen får pröva saken på nytt.

Rödlistan är en redovisning av arters risk att dö ut från ett område, t.ex. ett land. Sveriges rödlista tas fram av ArtDatabanken på uppdrag av Naturvårdsverket. En rödlistning av en art är oberoende av om arten omfattas av något skydd i lagstiftning eller konventioner utan rödlistan syftar till att kvantifiera den relativa utdöenderisken. Att en art är rödlistad innebär alltså inte nödvändigtvis att den har ett särskilt skydd enligt miljöbalken.

Vid ansökan om tillstånd till en verksamhet enligt miljöbalken ska samråd hållas vilket framgår av 6 kap. 4 § miljöbalken. Samrådet ska hållas i ett tidigt skede av processen och avse verksamhetens lokalisering, omfattning, utformning och miljöpåverkan samt miljökonsekvensbeskrivningens innehåll och utformning. Om verksamheten kan antas medföra betydande miljöpåverkan ska utöver tillsynsmyndigheten, länsstyrelsen och närboende även andra myndigheter samt miljöorganisationer, såsom Naturskyddsföreningen, och en bredare allmänhet bjudas in att delta i samrådet.

Samråd ska även göras inför antagandet av detaljplaner eller områdesbestämmelser vilket är särskilt viktigt att uppmärksamma eftersom en förutsättning för att få överklaga antagandet av detaljplan eller områdesbestämmelser är att man skriftligen framfört synpunkter under samrådstiden. I 12 kap. 6 § miljöbalken regleras en särskild form av samråd för verksamheter som inte är tillstånds- eller anmälningspliktiga. Enligt denna bestämmelse ska anmälan om samråd göras om en verksamhet kan komma att väsentligt ändra naturmiljön. Denna skyldighet kan exempelvis gälla vid större schaktningar och dräneringar eller vid förvandling av åkermark till skogsmark. Samrådet kan sedan resultera i att försiktighetsmått föreskrivs och verksamheten kan även komma att förbjudas.

Skriftlig handläggning innebär att ett mål avgörs på det skriftliga materialet som lämnats in till domstolen och eventuella tidigare instanser. Inom miljörätten (med undantag för miljöbrottmål) får domen grundas på handlingarna i målet och om muntlig förhandling hålls är det ett komplement till det skriftliga materialet i målet.

Strandskyddet innebär att områden inom 100 m (kan utvidgas till 300 m efter beslut från länsstyrelsen) från strandlinjen, såväl inåt land som ut i vattnet, inte får bebyggas, byggnaders användning ändras eller andra åtgärder vidtas som väsentligt skulle förändra livsvillkoren för djur- eller växtarter eller avhålla allmänheten från att beträda området. Skyddet gäller bl.a. inte för byggnader och anordningar för jordbruk, fiske, skogsbruk och renskötsel om de måste finnas inom strandskyddsområdet.

Länsstyrelsen kan helt upphäva strandskyddet i ett område under vissa förutsättningar som anges i 7 kap. 18 § miljöbalken. Områden kan även undantas från strandskyddet genom bestämmelser i en detaljplan. Dispens från eller upphävande av strandskyddet kan ges om det finns särskilda skäl vilka redovisas i 7 kap. 18 c § miljöbalken. I områden för landsbygdsutveckling i strandnära lägen kan dispens från eller upphävande av strandskyddet också göras om byggnaden eller åtgärden bidrar till utvecklingen av landsbygden, vilket regleras i 7 kap. 18 d-e §§ miljöbalken.

Syn innebär att domstolen åker ut och tittar på det som är av betydelse i målet, t.ex. en fabrik. Syn är relativt vanligt i miljömål och mark- och miljödomstolen är skyldig att hålla syn om det behövs.

En förutsättning för att man ska kunna överklaga ett beslut är att man har talerätt. Bestämmelser om rätten att överklaga beslut enligt miljöbalken finns i 16 kap. 12-14 §§ miljöbalken. En person som berörs av ett beslut har rätt att överklaga det om det gått den emot, exempelvis en granne till en fabrik som fått tillstånd. Enskilda kan dock inte överklaga alla slags miljöbeslut t.ex. kan en granne inte överklaga ett beslut om strandskyddsdispens.

För att som privatperson visa att man har talerätt är det bra att bifoga ett utdrag ur folkbokföringsregistret som visar att man bor i närheten eller en lagfart som visar att man äger en fastighet i närheten. Miljöorganisationer, som Naturskyddsföreningen, har i en rad fall talerätt. Förutsättningarna för att en miljöorganisation har talerätt och i vilka frågor Naturskyddsföreningen har talerätt beskrivs under fliken talerätt.

Vid större infrastrukturprojekt samt anläggningar för kärnteknisk verksamhet ska frågan om verksamheten är tillåtlig prövas av regeringen innan tillstånd och liknande får ges till verksamheten. Regeringen kan även förbehålla sig rätten att pröva tillåtligheten av vissa andra verksamheter, vilket framgår av 17 kap. 3-4 a §§ miljöbalken. Om regeringen beslutar att tillåta en verksamhet kan verksamheten inte i den fortsatta tillståndsprocessen förbjudas utan vad som återstår att pröva av tillståndsmyndigheten är vilka villkor och liknande som ska föreskrivas för verksamheten. I samband med att regeringen prövar tillåtligheten kan den besluta att särskilda villkor ska gälla för verksamheten.

Tillstånd kan ges till att bedriva miljöfarlig verksamhet och vattenverksamhet. Ett tillstånd ger exploatören rätt att bedriva en verksamhet som annars skulle vara förbjuden. Ett meddelat tillstånd ger exploatören ett starkt skydd att driva verksamheten eftersom det gäller mot alla och på så sätt hindrar myndigheter från att föreskriva strängare villkor eller ytterligare skyddsåtgärder om frågan har prövats i tillståndet. Ett tillstånd kan under vissa, mycket begränsade, förutsättningar återkallas (se 24 kap. 3 § miljöbalken). Vidare kan tillståndet på initiativ av vissa myndigheter omprövas eller enskilda villkor omprövas efter tio år eller under vissa andra förutsättningar (se 24 kap. 5 § miljöbalken).

Exploatören kan dock alltid ansöka om nytt tillstånd att bedriva verksamheten samt även ansöka om upphävning eller ändring av villkor. Enligt 24 kap. 8 § miljöbalken får ett villkor upphävas eller mildras om det är uppenbart att det inte längre behövs eller är strängare än nödvändigt samt om ändringen påkallas av omständigheter som inte förutsågs när tillståndet meddelades. I 22 kap. 25 § miljöbalken anges kraven på vad ett tillstånd ska innehålla.

Ett mark- eller vattenområde får till skydd för en grund- eller ytvattentillgång som används eller kan komma att användas som vattentäkt utses till vattenskyddsområde av en kommun eller länsstyrelse. För området ska meddelas föreskrifter om inskränkningar i rätten att förfoga över marken om det behövs för att vattentäkten ska skyddas. Bestämmelserna om vattenskyddsområden finns i 7 kap. 21-22 §§ miljöbalken.

Vattenverksamhet I 11 kap. 2 § miljöbalken definieras vattenverksamhet och i begreppet ingår uppförande, ändring och rivning av dammar och andra anläggningar i vatten, fyllning, pålning, grävning, sprängning och rensning i vattenområden, bortledande av vatten, tillförsel av vatten för att öka grundvattenmängden samt markavvattning. För vattenverksamhet krävs som huvudregel tillstånd som prövas av mark- och miljödomstolen. Tillstånd krävs dock inte om det är uppenbart att varken allmänna eller enskilda intressen skadas.

Till skillnad från annan verksamhet som prövas enligt miljöbalken får vattenverksamhet endast bedrivas om verksamhetens fördelar från allmän och enskild synpunkt överväger kostnaderna, skadorna och olägenheterna den ger upphov till. För att tillstånd ska kunna ges måste verksamhetsutövaren även kunna visa att den har rådighet över vattnet (dvs. att man har rätt att använda vattentillgången) enligt 2 kap. lagen om särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.

Verkställighet innebär att ett beslut börjar eller får börja gälla, exempelvis att en fabrik man sökt tillstånd för får tas i drift. Om inte annat beslutas får ett tillstånd enligt miljöbalken börja användas först när det vunnit laga kraft.

Ett verkställighetsförordnande är ett beslut som meddelas i samband med att ett tillstånd ges som innebär att verksamheten får börja bedrivas direkt oavsett om tillståndet överklagas. Ett verkställighetsförordnande är ett interimistiskt beslut och regleras i 22 kap. 28 § miljöbalken. Om man överklagar ett tillstånd där verkställighetsförordnande lämnats är det viktigt att begära att verkställighetsförordnandet inhiberas. Om förordnandet inhiberas får verksamheten inte påbörjas förrän överinstansen prövat överklagandet.

Ett tillstånd, godkännande eller dispens får förenas med villkor, vilka sätter upp begränsningar eller krav på hur verksamheten ska bedrivas. Ett villkor kan vara allt från krav på att viss reningsteknik ska användas eller att utredning av föroreningar ska genomföras till gränser för hur högt bullret från verksamheten får vara vid olika tidpunkter. Villkoren får inte vara så stränga att de i praktiken innebär ett förbud mot att bedriva verksamheten för i så fall ska inte tillstånd ges. Villkoren är straffsanktionerade vilket innebär att om en verksamhetsutövare bryter mot ett villkor riskerar han eller hon att dömas för otillåten miljöverksamhet.

Ett yrkande är en begäran av en part om att en domstol eller myndighet ska meddela ett avgörande av visst innehåll. Man kan ha flera yrkanden, exempelvis i första hand yrkar Naturskyddsföreningen att tillståndet upphävs, i andra hand att följande ytterligare villkor föreskrivs… Vidare kan man yrka att målet ska avvisas för att det finns formella brister t.ex. ofullständig miljökonsekvensbeskrivning eller att målet ska återförvisas till första instans för ytterligare utredning.

Ett yttrande är en skrivelse till en domstol eller myndighet. Oftast yttrar man sig över något t.ex. en ansökan om tillstånd eller en överklagan.

Återförvisning innebär att ett mål eller ärende skickas tillbaka till en lägre instans för att den ska fortsätta handläggningen av målet eller ärendet. Oftast görs detta för att ytterligare utredning ska inhämtas eller en ny fråga uppkommit som måste behandlas i en lägre instans.

Att överklaga betyder att man begär att en myndighet eller domstol ska överpröva ett beslut eller en dom som man är helt eller delvis missnöjd med. Det innebär att en högre instans ska pröva ärendet och bedöma om myndigheten eller domstolen som fattat det överklagade beslutet eller domen gjort rätt. Ett överklagande måste göras inom en viss föreskriven tid, vilken anges i domen eller beslutet. För att kunna överklaga måste man ha talerätt. Beslutet måste även kunna överklagas.

Vid överklagande av beslut om detaljplaner eller områdesbestämmelser gäller att man, för att få överklaga, måste ha yttrat sig skriftligen under granskningstiden, dvs. under tiden planen ställs ut för samråd, och ens synpunkter inte blivit tillgodosedda.

En kommun är skyldig att ha en översiktsplan som ska ange inriktningen för den långsiktiga utvecklingen av den fysiska miljön i kommunen. Översiktsplanens syfte är att ge vägledning vid framtida beslut om användning av mark- och vattenområden. En översiktplan är inte rättsligt bindande men får oftast betydelse när andra planer fastställs och kan även få betydelse vid tillståndsprövning enligt miljöbalken, t.ex. vid prövning av lokalisering av en vindkraftpark.