Naturen runt hörnet är hotad – vi måste värna vår närnatur

Många kommuner och andra markägare har varken en tydlig målsättning, ansvarsfördelning eller genomtänkt skötsel för tätortsnära skog och natur. Trots att många är intresserade av att både använda och exploatera närnaturen, saknas det i många kommuner tillräckliga underlag för en god planering och skötsel av den. Det finns exempelvis inga exakta siffror på hur mycket tätortsnära skog som finns i Sverige. Det finns inte heller några uppgifter om i hur stor utsträckning som naturområden i och intill tätorter minskar till ytan och ersätts med vägar eller bebyggelse, men övergripande statistik visar att grönytorna i våra större tätorter minskar i areal. 

Närnaturen rymmer ofta höga värden av olika slag. Det kan vara biologiska, sociala och kulturella värden. För att bevara tätortsnära naturområden som hotas av exploatering, räcker inte enbart engagemang och opinionsbildning. Förutom goda argument behövs det också stöd i statliga och kommunala måldokument och lagar som styr mot målen. 

Riksdagen har beslutat om miljökvalitetsmål och regeringen om friluftslivsmål som berör naturens upplevelsevärden. Det finns ett övergripande skogspolitiskt mål om att skogens sociala värden ska värnas. I flera propositioner finns också formuleringar om att skogsbruket ska anpassas efter allmänhetens behov i områden som är viktiga för rekreation och friluftsliv och att markägare ska ta hänsyn till det när skogen sköts. 

Enligt plan- och bygglagen har en kommun ansvar för kommuninvånarnas livsmiljö, liksom för planering och användning av mark och vatten. Kommunen ska också ta ansvar för långsiktig tillgång till naturområden i alla tätorter, enligt propositionen ”Framtidens friluftsliv”.  

Men – det finns ingen lagstiftning som tydligt slår vakt om naturens upplevelsevärden. I den skogliga lagstiftningen har sociala värden nästan helt glömts bort. Det finns inget som förhindrar kalavverkning inpå husknuten.  

Bristen på tydlig lagstiftning är en del av förklaringen till att naturens värden ofta kommer i sista hand när olika intressen konkurrerar om kvarvarande markområden runt tätorter. 

Nya bostäder, vägar, golfbanor, köpcentra och sportanläggningar konkurrerar alla om närnaturen i kommunernas planering. Ibland sköts också den natur som finns kvar på ett sätt som förstör mer än uppmuntrar till aktiviteter och upplevelser. Ett exempel är skogsbruk med kalhyggen som går ända in till bebyggelse, skolor och bostäder. Men också alltför ”städade” skogsområden och friluftsanläggningar kan minska möjligheter till lek och naturupplevelser som att komma nära fåglar och andra djur eller bygga kojor och gömma sig. 

Kommunerna kan skydda egenägda naturområden, men även påverka hur områden som ägs av andra förvaltas genom att köpa marken, eller komma överens med ägaren om en skötsel som är anpassad för friluftsliv och rekreation.  

Att kommunen själv äger ett naturområde är emellertid ingen garanti för att det skyddas eller avsätts för friluftsliv. Även på kommunens egen mark hanteras natur ibland som områden som ”blivit över” och som får ett värde först när de exploateras. Naturen borde istället värderas utifrån alla de användningsområden som är möjliga bara genom att den får finnas som den är. 

Den mark som betraktas som ”outnyttjad” kan vara den mest omtyckta och använda naturen, utan att beslutsfattare känner till det. Därför är det så viktigt att påminna om  och på olika sätt bilda opinion kring närnaturen och visa hur den används och hur viktig den är för att vi ska må bra, särskilt för barn och alla som har begränsad möjlighet att resa eller röra sig. 

Kommunerna har ett stort ansvar för att den tätortsnära naturen ska finnas kvar för framtida invånare. Även privata markägare, som äger större delen av den tätortsnära skogen, har ett stort ansvar. Men ansvaret för den tätortsnära naturen ligger ofta på flera olika förvaltningar inom kommunen. Samarbetet fungerar inte alltid så bra mellan olika tjänstemän med olika ansvarsområden, som naturvård, park, skogskötsel, friluftsliv, exploatering och stadsplanering. Man ser inte hela bilden av kommunens gröna struktur.  

Kommunen har sällan önskemål på hur andra skogsägare ska sköta sin skog. Få kommuner avsätter tätortsnära mark för framtida rekreationsbehov och bevarande av biologisk mångfald, på samma sätt som man avsätter mark för framtida exploatering. Man räknar inte med de samhällsekonomiska fördelarna som närnatur kan ha, exempelvis i form av bättre hälsa hos kommunens invånare.  

Nyexploatering och förtätning i och nära tätorter innebär ofta att avståndet mellan bostäder och naturområden ökar och att tillgången på närnatur minskar. Med minskad yta ökar slitaget på den natur som är kvar. Det får negativa konsekvenser inte bara för den biologiska mångfalden utan även för möjligheten till rekreation och friluftsliv. Det är lätt hänt att den tätortsnära skogen förvandlas till parkmark med mängder av olika anläggningar och gångvägar. Det är inte samma sak som en skog. 

Ett mindre skogsområde kan ofta inte erbjuda lika stor variation och lika hög biologisk mångfald som ett större område. Bebyggelse och infrastruktur skapar också barriärer som hindrar eller försvårar spridningen av växter och djur – och även påverkar människors rörlighet. Även detta leder till en minskad biologisk mångfald och försämrade förutsättningar för friluftsliv och rekreation. Även buller kan vara en faktor som kraftigt försämrar ett områdes värde för rekreation.