Fukushima visade kärnkraftens ansikte

Framtidens energi är förnybar.

Söndagen den 11 maj är den ett år sedan kärnkrafthaveriet i Fukushima. Olyckan ledde till att mark med en radie på 20 km runt kraftverket än idag är förbjudet område, och troligen kommer vara obeboelig i decennier.

150 000 människor flydde från de kontaminerade områdena och hälsoeffekterna är ännu omöjliga att summera. Det var inte tsunamin eller jordbävningen i sig som orsakade olyckan, utan konsekvenserna av att strömförsörjningen slogs ut.

All kärnkraft är beroende av att få ström tillförd utifrån för att kyla reaktorhärden. Det innebär att ett liknande scenario med strömbrist kan inträffa också i Sverige. Det visade också incidenten i Forsmark 2006, när huvudströmtillförseln och hälften av reservgeneratorerna slogs ut samtidigt. (Se artikel i DN)

Ett onödigt ogenomtänkt val

De gamla svenska kärnkraftverken måste snart bytas ut. De stora risker som finns visar hur ogenomtänkt det är att satsa på att bygga ny kärnkraft i Sverige. En satsning på ny kärnkraft är dessutom onödig. Många förespråkare försöker framställa kärnkraft som det bästa av två onda val om man vill undvika en klimatkatastrof, men så är inte längre fallet. Rapport efter rapport (se exempel i högerspalten) visar att de förnybara energikällorna räcker till för att succesivt ersätta svensk kärnkraft när den läggs ned.

Även på europeisk nivå finns studier som visar att ett i princip helt förnybart energisystem inte bara är möjligt till 2050, utan blir lika billigt, eller billigare, än ett system baserat på kol med CCS (koldioxidlagring), fossilgas och kärnkraft.
(Läs mer här)

Det finns dessutom gott om andra skäl att avstå från att bygga ny kärnkraft, här summerar vi fem:

1. Riskerna

Så länge vi har kärnkraft består en viss olycksrisk. Allt arbete med nya tekniker, att stresstesta befintliga kärnkraftverk och uppgradera säkerhetssystem, innebär bara en minskning av sannolikheten för en olycka. Den kan aldrig helt elimineras.

En kärnkraftsolycka innebär inte bara direkta hälsorisker, utan de miljömässiga och finansiella konsekvenserna är på många sätt än större. De områden som blir kontaminerade av radioaktivt material efter en kärnkraftolycka går inte att använda på decennier och hälsoeffekter samt påverkan på ekosystemen tar lika så lång tid att utvärdera.

Om Sverige utvecklar ett nytt kärnkraftsprogram, kan vi inte samtidigt säga att andra länder inte ska använda och utveckla samma teknologi, detta trots att de kan ha lägre säkerhetskrav med ökad risk för olyckor, radioaktiva utsläpp och terroristattacker.

Spridning av civil kärnkraft medför dessutom alltid en risk för att klyvbart material hamnar i orätta händer. Utan kärnkraft är det svårt att obemärkt upparbeta uran som kan användas för kärnvapen. Hur vi ska avgöra vilka länder som bör tillåtas att utveckla kärnkraftsprogram – vad vet vi om det politiska läget i framtiden?

2. Slutförvaret

Det finns ännu ingen säker lösning på hur man ska förvara det radioaktiva avfallet från kärnkraftverk. Vid driften av de svenska kärnkraftverken produceras radioaktivt avfall. Det farligaste och det mest långlivade avfallet är det använda kärnbränslet. Detta avfall måste hållas isolerat från människa och miljö i hundratusentals år. Om det kommer ut i miljön är det fråga om en katastrof. (Läs mer här) 

3. Uranbrytningen

Uranbrytning orsakar omfattande miljöpåverkan och påverkan på människors hälsa. Idag äger den därför till stor del rum i områden där befolkningen har små möjligheter att protestera. Exempel är glest befolkade områden med urbefolkningar i Namibia, Kanada och Australien. Den rimliga lösningen är inte att starta svensk uranbrytning, utan istället att snarast möjligt avveckla kärnkraften i Sverige och därmed eliminera behovet av uran, åtminstone i Sverige.

Det hävdas ibland att även andra energikällor har behov av metaller som ger upphov till gruvbrytning. Detta är visserligen sant, men den stora skillnaden, förutom de specifika problem som just uranbrytning medför, är att metaller som använts i vindkraft eller annan teknik går att återvinna till skillnad från uran som använts som kärnbränsle.
(Läs mer här) 

4. Kostnaderna

Kärnkraften är relativt billig i drift när investeringen väl är avbetald, men detta tar lång tid vilket innebär stora osäkerheter. Det går med andra ord inte att jämföra kostnaden för att producera el med dagens kärnkraftverk , när man ska utvärdera vilken typ av elproduktion som blir billigast att bygga.

I olika studier varierar kostnadsuppskattningarna för ny kärnkraft kraftigt, men en rimlig uppskattning  är 64-69 öre/kWh, vilket är mer än för exempelvis landbaserad vindkraft idag. Kostnaderna för det pågående reaktorbygget i Finland har ökat så mycket att den faktiska produktionskostnaden kan hamna på 90 öre/kWh.
(Läs mer här) 

Kostnaderna för att bygga ut förnybar energi minskar dessutom kraftigt med installerad kapacitet, vilket inte tycks vara fallet för kärnkraft. En investering i ett kärnkraftverk är dessutom en enorm finansiell risk som för att vara lönsam kräver produktion av el under en lång tid. Den betalar sig först efter flera decennier och kalkyler om lönsamhet som baserar sig på dagens elpris, uranpris, säkerhetskrav etc  är därför mycket osäkra. 

Måste kärnkraftverket tvunget läggas ner tidigare äm man först planerat, eller om projektet drabbas av förseningar, ökar kostnaderna för en producerad kWh snabbt. Detta har visat sig med all önskvärd tydlighet vid bygget av Olkilouto 3 i Finland, som idag är tre år försenat och där kostnaderna har skenat iväg .

Vid en olycka är kostnaderna så stora att det är omöjligt att tänka sig att de skulle kunna täckas enbart av de privata ägarna. I Sverige är reaktorägare idag bara skadeståndsansvariga upp till 12 miljarder kronor, en bråkdel av vad saneringen efter en kärnkraftsolycka kostar. Exempelvis har kostnaderna för olyckan i Fukushima beräknats uppgå till över 1 700 miljarder kronor
Läs artikel från Reuters

Går reaktorerna som de ska är det med andra ord privata bolag som kammar hem vinsten, men blir det problem är det staten som måste betala. Den finansiella risken ligger därför i stor grad hos staten och hos skattebetalarna.   

5. Återvändsgränd

Dagens kärnkraftsteknik är inte en långsiktig lösning. Uran är en ändlig resurs och reserverna beräknas räcka i 50-100 år. De kan med andra ord ta slut redan innan den tekniska och ekonomiska livslängden löper ut för nya kärnkraftverk som byggs.

Det finns många som vill se kärnkraften som en tillfällig lösning på väg mot ett energisystem baserat på förnybara energikällor. Det finns dock flera orsaker till att kärnkraften snarare leder in i en återvändsgränd, än mot ett hållbart energisystem.

Eftersom kärnkraften inte kan skalas upp nämnvärt  på global nivå, är satsningar på kärnkraftsteknik och forskning inom området dessutom kontraproduktiva ur ett klimatperspektiv. Ur det perspektivet är däremot är forskning och utveckling om förnybar teknik  avgörande.

Kärnkraft löser inte klimatproblemet 

Eftersom satsningar på kärnkraft konkurrerar om samma kapital och resurser som andra tekniker, motverkar kärnkraftssatsningar satsningar på förnybart. Det tar dessutom mellan 15 och 20 år att bygga ny kärnkraft, vilket är alldeles för lång tid för att den skulle kunna innebära någon snabb lösning på klimatproblematiken. 

Studier har även visat att det tar alldeles för lång tid att minska den globala uppvärmingen med hjälp av kärnkraft eftersom det tar så många år att betala tillbaks de stora utsläpp som sker vid byggnation.
(Läs mer här) 

Även satsningar på energieffektivisering påverkas negativt av kärnkraften då bygganden av stora centrala system vaggar in folk i en falsk säkerhet om att energianvändningen inte är något problem.
(Läs mer här) 

Centraliserade system – inget för framtiden 

Som om inte detta var skäl nog att avfärda kärnkraften som ett steg på vägen mot ett hållbart energisystem passar den dessutom väldigt dåligt in i ett system baserat på förnybara energikällor eftersom den är så svårreglerad och oförutsägbar. Idag är det svenska elsystemet anpassat till stora centraliserade anläggningar istället för till småskalig produktion, vilket gör att man fokuserat på att kunna lösa balansfrågan för stora effektbortfall men inte optimerat för att lösa kontinuerliga variationer.  

I ett framtida system måste det vara tvärt om och då passar kärnkraften inte in, eftersom den tar för lång tid att reglera. Behovet av balanskraft är större med kärnkraft än med vindkraft och om vårt system inte längre behövde anpassa sig till plötsliga effektbortfall, som sker när en reaktor tvingas stänga ner, skulle det se helt annorlunda ut. Att envisas med att fortsätta använda en energikälla med så många nackdelar som kärnkraften är direkt oansvarigt.