Ängar som sköts av Naturskyddsföreningen

Mulatorp är ett småskaligt hemman i skogsbygden i nordvästra Olofströms kommun. Naturskyddsföreningen i Olofström har skött ängen sedan 1989 med ett uppehåll på 3 år. När föreningen tog tag i skötseln var ängen igenvuxen av gran så en avverkning av dessa fick göras. De gamla askarna som bar spår av tidigare lövtäkt hamlades på nytt. Detta fick till följd att de ängsväxter som var på väg att försvinna på grund av skuggpåverkan från skogen nu fick chansen att återerövra sina forna marker. Och det har de gjort med besked! 

I ängen finns idag blommor med namn som slåttergubbe, svinrot, humleblomster, ängsskallra, gullviva, småvänderot, gökblomster, sommarfibbla, mandelblom samt många fler arter. 

Varje år anordnar föreningen ett slåttergille i början av augusti där man med hjälp av lie och räfsa höstar gräset. Ängen betas efter höbärgningen. Vissa år hamlas de gamla askarna samt uppkommen buskvegetation röjs. Tack vare områdets biologiska mångfald och rödlistade arter föreslog Regeringen att Mulatorp skulle bli ett Natura 2000-område 2002. 2004 beslutades vidare att Mulatorp skulle bli ett naturreservat. Mellan åren 2007-2010 sköttes inte ängen av Naturskyddsföreningen, utan istället av Länsstyrelsen, men genom ett tillägg som föreningen ville ha i skötselplanen: att delar av skogsmarken skall kunna betas, togs skötseln åter igen upp av föreningen 2010! 

Göras Kalles Lind är en äng och ligger i Sågsbo utanför Bjursås, 25 km nordväst om Falun. Ängen är en av kommunens finaste blomsterängar. Här kan man till exempel se vildlin, darrgräs, ängsskallra, hårstarr, rosett- och vanligt jungfrulin, och flera olika orkidéer. Dessa känsliga ängsblommor är beroende av årlig slåtter för att kunna finnas kvar. 

Sedan 1990 har ängen skötts av Naturskyddsföreningen i Falun. På våren städas nedblåsta kvistar och grenar bort och gammalt gräs räfsas upp, samt att hässjevirket ses över. På sensommaren slås ängen med lie och gräset räfsas och hässjas till hö som djuren äter på vintern. 

Hörsne Prästänge är en av Gotlands cirka 200 ängar som ännu är i hävd. Ängen ägs och vårdas av Naturskyddsföreningen Gotland sedan 1986. Den hävdade ängen är på ett hektar, medan hela området är 11 hektar stort. Det som inte är äng är naturbetsmark, skog för fri utveckling, åkervall och äppelodling. Området är såväl naturreservat som natura 2000-område. En naturstig med vägledning finns genom området. 

Under vinterhalvåret gör vi röjningar och underhållsarbeten. I april och maj fagas ängen och i juli är det slåtter. Ask och alm hamlas på sensommaren. På senare år har vi dock avstått från hamling på grund av att askskottsjuka och almsjuka härjar på ängen. Under hösten låter vi efterbeta med nötboskap. På ängen finns en slåtterbod och en förråds- & toabyggnad. För skötseln får vi miljöstöd inom landsbygdsprogrammet. 

På ängen finns flera par halsbandsflugsnappare, Gotlands landskapsfågel. Har man tur ser man också kattuggla, mindre hackspett och nordisk fladdermus. Växtligheten är rik och varierad. 15 arter av orkidéer finns i änget, några i enstaka exemplar och andra i massförekomst (ex.kärrknipprot, tidigblommande brudsporre och blodnycklar). Bland övriga växter kan nämnas tätört, svinrot, tidigblommande slåtterblomma, majviva, ängsvädd, loppstarr, knägräs och lunglav. 

Storåkersbacken ligger på Iggön ca 3 mil nordost om Gävle. Marken har varit i kontinuerlig hävd sedan mycket länge, men på 1970-talet upphörde markägaren med sin hävd. Naturskyddsföreningen i Gävle tog 1993 hand om skötseln efter att ha startat en studiecirkel om ängshävd. Studiecirkelns deltagare började med att röja bort granplantor och sly som hade tagit överhanden. Sedan dess har Naturskyddsföreningen hävdat ängen med fagning och lieslåtter varje år. Föreningen har även hamlat en rönn och flera askar. Inventering av växter, fåglar och fjärilar gjordes vid starten 1993 och har sedan följts upp mer eller mindre regelbundet. Ett antal fågelholkar för olika fågelarter har också satts upp. 

De botaniskt mest intressanta delarna är hackslåtterytor som består av näringsfattiga kalkpåverkade rishedar och torrängar med inslag av rosbuskar och lövträd som björk, rönn och ask. Den öppna ängsmarken är mycket artrik med flera av de i länet ovanligare hävdgynnade ängsväxterna. Till exempel finns svartkämpar, gullviva, darrgräs, backglim, rödklint, backlök, vårfingerört, ängsnejlika, stagg, ormrot, slåtterfibbla, stor blåklocka, bergmynta, nässelsnärja och fältgentiana (symbolen för ängshävd). En intressant utveckling är fältgentianan, som har ökat från endast 5 exemplar 1993 till som mest 950 exemplar. Denna utveckling är ett bra exempel på att Naturskyddsföreningens 30-åriga hävd har haft betydelse. Storåkersbacken ingår i ett ålderdomligt odlingslandskap med gott om sten- och trägärdsgårdar, som genom Naturskyddsföreningens försorg har upprustats. Ängens helhetsvärden är därför stor. 

Under flera år har gymnasieklasser från Gävle skött om fagningen efter att ha fått teorilektioner om ängens betydelse för den biologiska mångfalden. Storåkersbacken klassas som nummer 1 i länsstyrelsens ängs-och hagmarksinventering. 

Björkelund ligger strax sydväst om Simlångsdalen, ungefär 1,5 km utanför Halmstad. Här finns en mångfald av miljöer, där skog, hed, ängs- och naturbetesmarker tillsammans med våtmarker bildar en vacker mosaik. På ängen växer bland annat ängsskallra, äkta johannesört, svinrot, slåttergubbe, prästkrage, käringtand, brudbröd, blåsuga, hårginst, nattviol och ängsvädd. 

Blomsterprakten ger förutsättningar för många insekter att trivas, här kan man t.ex. få se den vackra och rödlistade sexfläckiga bastardsvärmaren. För att ängen ska få behålla sin biologiska mångfald måste den skötas på traditionellt sätt. 

Det är Hallands Naturskyddsförening som äger den 30 ha stora fastigheten Björkelund, och det är den lokala kretsen i Halmstad som hävdar ängen. Ängsmarker är beroende av skötsel för att den biologiska mångfalden ska bevaras. På våren bränns ängen av. Slåttern sker i början av september för att bevara senblommande växter, t ex ängsvädden. Efter slåttern får kor beta på ängen.

På slåtterängen Loksved växer den sällsynta, chokladvanliljdoftande orkidén brunkulla (Gymnadenia nigra), som också är Jämtlands landskapsblomma! Ängen ligger mitt inne i skogen en bit söder om Brunflo mellan Locknesjön och E4:an. Östersundskretsen har i omkring 20 år skött ängen genom att röja bort buskar och mindre träd, slå med lie och slåtterbalk. Förutom brunkullan växer andra slåttergynnade blommor som gentiana, fjällruta och fjällskära på ängen.

Den drivande kraften för att skydda brunkullan var under många år Carl-Olof Wetterhall, hedersmedlem i Naturskyddsföreningen. Redan 1972 började han arbeta för att skydda brunkullan, han samarbetade bland annat med projekt Linné, Naturhistoriska riksmuséet och Världsnaturfonden. Hans engagemang och arbete ledde till inventeringar, ängshävd och skötselavtal, och även forskning på brunkullan. 
Text: Ingvar Alkemar 

Bråna äng ligger utmed Gamla Eksjövägen i Bråna och har skötts i snart 40 år av Nässjö Naturskyddsförening. Runt den vackra ängen har föreningen byggt en smålandsgärdsgård. Vårstädning av ängen sker varje år då löv och kvistar räfsas bort så solens strålar kan nå alla växter, i augusti är det dags för slåtter med lie och på vintern röjs den. Tack vare skötseln är ängen artrik. 

Slåtterängsfloran inventerades mellan 1980-1995 för Smålands flora, och några av blommorna som växer här är exempelvis orkidén grönvit nattviol, stor och liten blåklocka, flera arter av violer, gullviva, kattfot, jungfrulin, förgätmigej, slåtterfibbla och blåsuga. Här växer också slåttergubben. Enligt bondepraktikan är det dags att slå ängen när sidoblommorna, pigan och drängen, blommar!

Ängarna i Komstad vårdas av Naturskyddsföreningen, IFK och markägarna själva. De delar som Naturskyddsföreningen sköter är högörtsängen på ön Kringelen som är ett så kallat natura 2000-område. På våren rensas ängarna från ris och löv, så kallad fagning. På sommaren ordnas slåtter med lie då alla är välkomna att delta. 

Börsnäs äng ligger mellan Västervik och Valdermarsvik, ungefär två km utanför Överum. Ängen har slagits enligt traditionellt sätt kontinuerligt i åtminstone 40 år. På ängen återfinns en mängd ängsblommor, bland annat kan man finna åkervädd, väddklint och gullris samt orkidé-arter som nattviol och jungfru Maria nycklar. Blomsterprakten ger förutsättningar för insekter som dagfjärilar, bin och humlor.

Här kan man ha turen att få se en av de rödlistade (och vackra!) bastardsvärmarna allmän metallvingesvärmare, bredbrämad bastardsvärmare, smalsprötad bastardsvärmare, klubbsprötad bastardsvärmare, mindre bastardsvärmare och sexfläckig bastardsvärmare. En mängd olika ängssvampar finns också i Börsnäs, t ex den rödlistade Scharlakansvaxskivlingen.  

Tussudden var tidigare ett torp under Gårdsby Stom och är fortfarande i kyrkans ägo. Marken hävdades ända in på 1960-talet, då den övergavs och började växa igen. Sedan 1988 sköter Naturskyddsföreningen i Växjö Tussudden, som arrendator. Syftet är att återställa och bevara den ängsflora som en gång funnits men som under decennierna av igenväxning trängts tillbaka av sly och buskar. 

Ängen har återfått sin forna mångfald, här växer exempelvis slåttergubbe, slåtterfibbla, darrgräs, jungfrulin, backmåra, svinrot, ängsskallra och sommarfibbla. Sjöstranden domineras av pors, tranbär, vattenklöver och rundsilehår. 

Hanhivittikko fäbod är ett kulturreservat och ett Natura 2000 område. Detta är ett värdefullt exempel på ett kulturpräglat landskap, välbevarade helhetsmiljöer av denna typ är idag mycket sällsynta i länet och därför starkt hotade. Varje år slås ängen med lie eller slåtterbalk, detta för att bevara Hanhivittikkos stora biologiska och ekologiska värden som är kopplade till ängsvegetationen. Den innehar en för Norrbotten mycket artrik och tydligt hävdgynnad flora. Mer än 100 arter är noterade på fäboden. Luddhavre, gulmåra, backnejlika, ängsklocka, späd ögontröst, vanlig låsbräken, höstlåsbräken och topplåsbräken är alla värdefulla hävdindikatorer. Bland dessa är höstlåsbräken och topplåsbräken rödlistade. 

Verksamheten drivs idag av föreningen Hanhivittikko Vänner. Föreningen sköter fäboden och har dagligen öppet under sommaren, anordnar aktiviteter såsom slåtterdag och kulturkvällar.

En av Sveriges vackraste platser är Aktse där Naturskyddsföreningen har ett hemman. Aktse ligger på Kungsleden vid det kända Rapadeltat i Sareks nationalpark. Närmaste bilväg är 2 mil bort, ändå tar sig många människor hit. Det lockar allt ifrån turister och pensionärer som följer leden och bor i STF-stugorna, till proffsvandraren som bär med sig allt han behöver för att gå oledat i Sarek i två veckor. När Ängens dag infaller tjyvstartar slåtter redan på fredagen och hela lördagen är en slåtterdag som avslutas med fest och knytkalas. 

Andreassons äng ligger centralt i Perstorp, nära Norra Lyckans skola och avgränsas av omkringliggande villaområden. Detta är därmed ett välfrekventerat område. Det är en tillgänglig naturlokal då det finns både gång-och cykelstigar och området används i rekreationssyfte både av allmänheten och av skolor. Här kan man leka, spela brännboll, grilla eller bara njuta av naturen. Här finns en mångfald av växter, på våren kan man tex se den fridlysta gulsippan, senare på sommaren blommar liten blåklocka, käringtand och grönvit nattviol. 

Här kan man också få se de ovanliga fjärilsarterna liten bastardsvärmare och bredbrämad bastardsvärmare. I området finns också gamla ekar, vilka är kända för att inhysa en stor mångfald av insekter. En del av ängen hävdas nu sedan ett par år tillbaka av naturskyddsföreningens lokala krets i samarbete med hembygdsföreningen. Förhoppningen är att genom kontinuerlig hävd skapa förutsättningar för fler känsliga och hävdberoende ängsarter.  

Wåhlberga äng är en del av Igelbäckens naturreservat vilket delas av kommunerna Solna och Sundbyberg. Ängsmarker hyser en stor biologisk mångfald, och Wåhlberga äng är inget undantag. Här kan man t ex få se ängsblommorna jungfrulin, darrgräs, solvända, brudbröd, kärringtand och natt & dag. Blomsterprakten ger i sin tur förutsättningar för många insekter som är beroende av dessa växter. Wåhlberga äng hävdas av Naturskyddsföreningens lokalförening, två gånger om året görs en insats för att bevara den biologiska mångfalden. På våren städas ängen från kvistar, gamla löv och sly (s.k. vårfagning) och på sensommaren slås ängen med lie.  

Slåtterängen vid Lisstorp ligger några kilometer söder om Forssjö, utanför Katrineholm. Ängen är ett Natura 2000 område och hyser en stor mångfald av växter, svampar och insekter. Några av ängens växter är: kattfot, loppstarr, ängsstarr, smörbollar, fältgentiana och ängsvädd. Blomsterprakten ger förutsättningar för insekter som trivs, här kan man t ex få se de rödlistade allmän bastardsvärmare, bredbrämad bastardsvärmare och liten bastardsvärmare. I ängen kan man också hitta ängssvampar, t ex många arter av vaxskivlingar. Dessa är lättast att se efter slåttern. 

Naturskyddsföreningens lokala krets i Katrineholm har skött ängen i snart 25 år. På våren städas ängen från kvistar, gamla löv och sly (s.k. vårfagning) och i början av augusti slås ängen med lie. Ungefär vart femte år beskärs också träden.  

Naturskyddsföreningen i Håbo har i samarbete med Häggeby Skol- och Bygdegårdsmuseum slagit ängen vid Rölundaåsen sedan 2011. Ängen hade då fått växa igen och målet är nu att restaurera den för att bevara beståndet av backsippa men även så att fler känsliga ängsblommor kan få tillfälle att etablera sig. Om några år kommer vi sannolikt at kunna se effekten av restaureringen i form av en större mångfald av både växter och insekter. Redan idag finns en del ängsblommor som t ex prästkrage och käringtand. Ett besök på våren rekommenderas också då man kan få se den fridlysta backsippan i blom.  

Naturskyddsföreningen i Alingsås är medlemmar i Alingsås lierade ängsgrupp som i samarbete med medlemmar från Vårgårdakretsen, hembygdsföreningar och privata markägare sköter hela tolv artrika, vackra ängar och sjömader varje år genom traditionell slåtter, en tradition som har stort värde både för den biologiska mångfalden och för kulturhistorien. Några arter som gynnas av slåtter är t.ex. fältgentiana, slåtterfibbla, slåttergubbe, stagg, späd ögontröst och jungfrulin. De blommande ängarna ger i sin tur pollen och nektar till olika insekter, exempelvis våra viktiga bin. 

För den nyfikne finns mer information om slåtterängar, hur de sköts, deras värden, historia och mycket mer på en webbplats om ängsslåtter som Alingsås lierade ängsgrupp har skapat.  

Vallby friluftsmuseum ligger längs Svartån i Västerås. Här kan man ta del av Västmanlands kulturhistoria i form av byggnader, aktiviteter, lantrasdjur och äldre kulturväxter. I friluftsområdets norra del finns en äng som hävdas för att restaurera och bevara den biologiska mångfalden av till exempel växter och insekter som är förknippad med ängsmarker. Här kan man bland annat få se de hävdgynnade arterna backsmörblomma, backskärvfrö, brudbröd, blodrot, kärringtand, gullviva, liten och stor blåklocka, blåsuga, ängsfryle, pillerstarr och lundstarr. Dessutom finns det numera gott om den vackra och sällsynta korskovallen! 

Det är Naturskyddsföreningens lokala krets i Västerås som hävdar ängen. På våren städas ängen från kvistar, gamla löv och sly (s.k. vårfagning) och i början av augusti sker slåttern med lie. 

Ångermanlands finaste ängsmarker finns i skogsbyn Nordsjö i Ramsele socken, Sollefteå kommun. Byns inägor togs upp ur skog på 1760-talet. I byn finns flera mer eller mindre fina ängsbitar. Till ett av de artrikaste partierna hör skrabbslåttern ner mot sjön Äxingen. Den slogs till slutet av 1990-talet med lie av ägaren Lennart Nordkvist, som då lämnade jordelivet. Lennart putsade även vägkanter och andra småbitar mycket noga med lien. Tyvärr har hans fina gårdstun vuxit igen idag. Där växte förut fjällgentiana. Nordsjö var en av de sista byarna i länet som hade kor på fritt skogsbete. Så länge Nordkvists hade kor så mötte man dem på vägen in till byn. Idag finns ingen åretruntboende kvar i byn. 

Sedan sex år tillbaka hävdas hackslåtten och dess vägkanter av Sollefteå Naturskyddsförening. Slåttern brukar äga rum i månadsskiftet juli - augusti. På ängen finns bl a flera orkidéarter, fält- och ängsgentiana, rosettjungfrulin, kattfot och stagg. Bland fina ängssvampar kan nämnas blårödling, mjölrödling, bitter vaxskivling, grålila vaxskivling, honungsvaxskivling, mörk blodvaxskivling, vit vaxskilving, grålila kragskivling, purpurbrun jordtunga, stråfingersvamp, fjällkremla och rensillkremla. 

Några av de fina ängspartierna hävdas av markägarna själva. Ängarna i Nordsjö by är riksintresse för naturvård och finns med i Naturvårdsverkets nationella bevarandeplan för odlingslandskapet. 

Text: Jan-Olof Tedebrand 

Soldatängen hävdas sedan 1994 av Naturskyddsföreningen i Motala, ängen var tidigare igenvuxen, men tack vare föreningens arbete har platsen blivit en artrik äng med karaktärsarter som svinrot, gullviva, brudborste, smörboll, sommarfibbla, klasefibbla, natt och dag, ormrot och vildlin samt de rödlistade arterna korskovall och hartmannsstarr. Förutom att den är naturskön och vacker att besöka har dess unika värden gjort att den klassats till ett Natura 2000-område. 

När vitsippan blommar är det dags för vårstädningen, s.k. fagning, av ängen. Löv och kvistar räfsas bort för att ängens örter och gräs ska få se mer av solens strålar. På sensommaren är det sedan dags för Ängens dag då ängen slås med lie och slåtterbalk.