5 vanliga myter om strandskydd
Vårt strandskydd gör att alla människor i Sverige har tillgång till stränder och är mycket viktigt för de växter och djur som lever i strandområden. Men det figurerar en och annan myt i debatten kring strandskyddet. Här slår vi hål på fem vanliga myter.
Myt 1. “Det finns massor av stränder som ändå aldrig används och borde kunna bebyggas”
Strandskyddet har två syften enligt miljöbalken – att värna allmänhetens tillgång till stränder och att bibehålla goda förutsättningar för växter och djur. Strandskyddet är alltså inte bara till för oss människor, utan också för att bevara den biologiska mångfalden.
Även i de fall strandområdet knappt används av människor så har strandskyddet stor betydelse för växter och djur. Strandzonen är viktig för en lång rad rödlistade växter, fåglar och som barnkammare för vanliga fiskarter.
Myt 2. “Strandskydd gäller inte storstäder – här får de minsann bygga längs stränderna”
Det stämmer att det byggs en hel del nära vattnet i storstäder, men det beror inte på att strandskyddsreglerna tolkas annorlunda. Strandområden i och i närheten av städer och tätorter har ofta använts för industriändamål och omfattas av gamla stadsplaner och byggnadsplaner.
Sådana strandområden har aldrig omfattats av strandskyddet, eftersom de redan sedan länge tagits i anspråk. Det är också sådana områden som ofta blir bebyggda i dag. Det är naturligtvis bättre att man bygger på redan exploaterade ytor än värdefulla grönytor i städerna – men även här skulle man ibland behöva återskapa strandmiljöer för att öka möjligheterna för invånarna att ta sig fram utmed vattnet och gynna biologisk mångfald.
Myt 3. “Strandskydd hämmar den lokala utvecklingen och gör det svårare att bygga bostäder”
Vi anser inte att strandskyddet utgör ett hinder för regional och lokal utveckling och bostadsbyggande. Strandskyddet omfattar en zon på 100 meter. Det kan vara tillräckligt attraktivt att bo och bygga bostäder i strandnära lägen strax utanför strandskyddszonen. På så sätt behåller stränderna också sin attraktionskraft – fler människor kan få tillgång till dem och livsmiljön för flera djur- och växtarter bevaras. För att landsbygden ska utvecklas krävs framför allt samhällsservice, arbetstillfällen och goda kommunikationer.
Det finns dessutom undantagsregler i miljöbalken som ger fler möjligheter att ge dispens från strandskyddet i glesbygd. Genom att besluta om så kallade områden för landsbygdsutveckling i strandnära områden (LIS, läs mer på boverket.se) kan kommunerna underlätta byggande.
Myt 4. “Strandskyddet hotar det lokala självstyret”
Strandskyddet är som mycket annat en nationell lagstiftning. Men redan idag är det kommunerna som i de allra flesta fallen beslutar om undantag från strandskyddet. Kommunerna kan också inrätta så kallade LIS-områden (se ovan). Det lokala styret har alltså redan ett betydande inflytande över strandskyddet. Precis som när det gäller annan myndighetsutövning kan besluten överprövas av länsstyrelser och i domstol och upphävas om de strider mot lagen.
Det finns även annan lagstiftning som man behöver ta hänsyn till vid lokala och regionala beslut om utveckling, exempelvis reglerna som begränsar den kommunala kompetensen, lagen om kulturminnen och annan miljölagstiftning. Ingen av dessa lagar hotar självstyret. Det är riksdagen som har bestämt på vilken nivå dessa frågor ska prövas, i demokratisk ordning.
När det handlar om strandskydd är långsiktigheten i besluten viktig – att bevara livsmiljöer och värdefulla områden för framtida generationer. I dessa processer har den lokala nivån en viktig roll, men då är det också angeläget att kommunerna har rätt kompetens för att minska problemen med felaktiga beslut. Tillgång till fria stränder har en stark attraktionskraft för besökare och boende i kommunen.
Myt 5. “Jag får väl bebygga min fastighet som jag vill!”
Det är inte riktigt korrekt. Även om äganderätten till mark innebär betydande rättigheter för ägaren, så finns det också skyldigheter. Både äganderätt och allemansrätt skyddas i grundlag. Oavsett om det är privatägd, statlig eller kommunal mark gäller strandskyddet. Att säkra allmänhetens tillgång till strandområden är ett av strandskyddets två syften (se ovan).
Huvudregeln är att allmänheten har tillträde till de delar av fastigheten som inte utgör tomtplats eller hemfridszon (tomtplats/hemfridszon utgörs av ett begränsat område runt huvudbyggnaden på fastigheten). Utgångspunkten är därför att det inte får finnas något som hindrar allmänhetens tillgång till dessa områden eller något som gör att strandområdet upplevs som privatiserat.
