Ål – en akut hotad art. Så vill vi rädda den.

Ålen klassas som akut hotad på den svenska rödlistan sedan 2005 och av Internationella naturvårdsunionen (IUCN) sedan 2008. Mängden glasål som når Nordsjön sjunkit till någon enstaka procent sedan referensperioden 1960-1979. Internationella Havsforskningsrådet, ICES, har sedan tidigt 2000-tal gett rådet att den mänskliga påverkan på ål måste minska till så nära noll som möjligt, vilket skulle innebära ett totalt fiskestopp på ål och att störningar som vandringshinder och föroreningar reduceras till ett minimum.  

Trots att det drastiskt minskade beståndet av ål länge har varit känt har fisket fortsatt i hela Europa. Först 2007 antog EU en återhämtningsplan för arten i form av den så kallade ålförordningen. Trots att införandet av ålförordningen med tillhörande nationella ålplaner syftade till att skydda ålen och resultera i ett hållbart nyttjande så har man inte lyckats vända situationen. Planen innebär att medlemsstaterna ska skapa möjligheter för att minst 40 procent av den ål som normalt sett skulle finnas utan mänskliga påverkan att fritt kunna ta sig ut i havet för att företa vandringen till Sargassohavet för att leka.  

Sedan 2008 har Sveriges ålförvaltningsplan vars mål är att se till att minst 40 % av blankålen kan sig ut i havet och vidare till Saragassohavet för att leka, För att uppnå dessa mål har fisket av ål stoppats helt på västkusten och fiskebegränsningar införts längs östersjökusten. 

Sedan 2008 har Sveriges ålförvaltningsplan bland annat lett till ett förbud mot fritidsfiske och ett reducerat yrkesfiske. Fisket av ål har stoppats helt på västkusten och fiskebegränsningar har införts längs Östersjökusten. Men fortfarande bedrivs ett riktat fiske efter ål i svenska hav. Detta är särskilt problematiskt eftersom mycket av den ål som fångas i södra Sverige har räddats genom åtgärder i andra länder runt Östersjön. Från och med 2018 infördes ett tre månader långt årligt fiskestopp av ål inom EU, där varje medlemsland själv får välja när stoppet förläggs under en period mellan första augusti och sista februari. I Sverige har fiskestoppet förlagts till en period då det fångas mycket lite ål och stoppet får därför jämförelsevis liten påverkan på ålfångsten. 

Utöver det legala riktade fisket pågår ett omfattande illegalt fiske. 2019 beslagtogs 226 olagliga ålryssjor och även under 2020 förefaller betydande illegalt fiske av ål ha förekommit.  Sverige har infört stärkt fiskerikontroll för ålen och enligt Havs- och vattenmyndigheten tycks ökade kontroller i utsatta områden ge viss effekt, men ett effektivt arbete mot illegalt fiske av ål måste fortgå.  

Sveriges ålförvaltningsplan har utöver begränsningar i fisket också lett till att ålyngel sätts ut på flera platser i svenska vatten. Trots åtgärderna har ålbeståndet fortsatt att minska och är idag nere på rekordlåga nivåer. För att ålarna ska ha en chans att återhämta sig måste ålfisket stoppas helt och vandringshinder i bäckar och älvar tas bort eller förses med fungerande fiskvägar så att ål och andra fiskar kan vandra obehindrat. Utsättningarna av ålyngel är en mycket tveksam metod för att säkra ålbeståndet. Ynglen hämtas från Atlantkusten och sätts ut på Västkusten och i ett antal sjöar. Även om några av dessa ålar skulle lyckas ta sig förbi vattenkraftverkens turbiner utan att dödas är det mycket osäkert om de hittar vägen ut i havet och i förlängningen tillbaka till Sargassohavet. 

Ett totalt förbud för fiske av ål är av stor vikt för ålens överlevnad, eftersom stora delar av blankålarna från Östersjöregionen vandrar ut längs Sveriges kust. Om inte fisket stoppas i Sverige och Danmark är andra Östersjöländers åtgärder för ålarna förgäves. 

Illegala fisket motverkar effekterna av ett minskat yrkesfiske, försvårar för de fiskare som fiskar legalt och omöjliggör korrekta uppskattningar av beståndet. Det är därför viktigt att ha en effektiv kontroll för att motverka det illegala ålfisket. 

Kraftbolagen måste ta sitt ansvar och skapa vandringsvägar för både upp- och nedströmsvandrande ål och andra fiskar.  

Sverige bör vara det ledande landet för att bevara ålen. Både vad gäller fiske och vattenkraft. Men för att driva på i EU krävs att Sverige först sopar rent framför egen dörr. 

Genom dialog, remissvar, kampanjer, öppna brev, debattartiklar och analyser påverkar och ställer vi krav på politiker och beslutsfattare för att förändra ålpolitiken. Genom vårt samarbete med andra europeiska miljöorganisationer skapar vi också ett politiskt tryck på EU-nivå. 

De elbolag som väljer att leverera el med Naturskyddsföreningens Bra Miljöval-märkning avsätter pengar i en miljöfond. Ur denna fond betalas varje år cirka 10 miljoner kronor till åtgärder för att öka den biologiska mångfalden i rinnande vatten. 

Vi deltar i dialogprocesserna kring de moderna miljövillkor som alla svenska vattenkraftverk ska förses med och arbetar för fria vandringsvägar för ål och andra fiskar. Via vår Bra miljöval-fond finansierar vi utrivningar av ineffektiva vattenkraftverk och dammar som inte fyller någon funktion. 

Under 2011 och 2012 hade föreningen en insamling för att kunna köpa upp skånska ålfiskares fiskerättigheter. Vi ingick då avtal med fyra ålfiskare att sluta fiska ål och räddade på så sätt många tusen ålar från matborden. Ju längre tiden går desto fler ålar är räddade. Insamlingen har också bidragit till vårt politiska havsarbete.