Betande djur ger rik natur

Naturbetesmarker är dåligt lämpade för annan livsmedelsproduktion än bete. Alternativet till betande djur är därför ofta att marken lämnas att växa igen. Om Sverige ska nå miljömålet om ett rikt odlingslandskap finns ett behov av att öka betandet på obrukade betesmarker. Det betyder inte att vi behöver fler betesdjur, utan att de djur vi har ska beta i större utsträckning, och på rätt ställe. Eftersom vi importerar mycket kött och långt ifrån alla betesdjur betar på naturbetesmarker, betyder det att merparten av köttet som konsumeras inte alls bidrar till miljömålet. 

På en betad mark tar ingen växt överhanden eftersom de ständigt betas ner och många arter kan därför samsas på en liten yta. De betande djuren sprider runt frön och trampar upp bar jord där nya frön kan gro. Markerna plöjs eller gödslas inte, vilket ger näringsfattiga marker där många arter trivs. Dessa växter är anpassade för naturbetesmarker och slåtterängar, men blir lätt utkonkurrerade i andra miljöer.  

Markerna ger också foder till djuren utan vare sig jordbearbetning, sådd eller gödsling, och fodret skördas direkt av betande djur utan användning av dieselslukande maskiner. Djuren kan dessutom beta på steniga och otillgängliga platser där varken lien eller gräsklipparen kommer åt. Och deras dynga är föda för många insekter. 

Många växter, insekter, fjärilar, vilda bin och fåglar är beroende av öppna landskap och lever i ett samspel med varandra. I Sverige är, enligt Artdatabanken 2020, 4 746 svenska arter rödlistade, vilket motsvarar nästan 22 procent av de bedömda arterna. I Sverige är igenvuxna landskap och avverkning av värdefull skog de största hoten mot dessa arter. 

Bland kärlväxter så som blomväxter, gräs, buskar och träd sker den mest negativa utvecklingen hos arter knutna till naturbetesmarker. Det gäller även vissa arter av fjärilar och skalbaggar. 

Den biologiska mångfalden ger oss flera ekosystemtjänster vi inte klarar oss utan. Det handlar bland annat om produktion av mat, ren luft, kolinlagring, matjordsbildning, och pollinering. Dessutom utnyttjar vi idag bara en bråkdel av alla jordens arter för mat, råvaror eller medicin. Rimligen finns tusentals arter som vi skulle kunna ha direkt nytta av, men vars betydelse eller existens vi ännu inte känner till. 

En hög artrikedom har dessutom visat sig göra ekosystemen mindre sårbara vilket ökar deras förmåga att klara av plötsliga förändringar i miljön. Det är en viktig faktor för att vi i framtiden ska klara av klimatförändringar med extremare väder. 

Naturbetesmarkerna är en av de mest artrika miljöer som finns i Sverige. 1900-talets omvandling av jordbruket har inneburit att endast mindre rester återstår av all naturbetesmark som nyttjades förr. En orsak till utvecklingen är jordbrukets modernisering och krav på produktivitet, vilket i viss mån gjort naturbetesmarkerna ekonomiskt olönsamma för lantbrukaren. Med ökade skördar har mer djurfoder börjat odlas på åkern, samtidigt som naturbetesmarker oftare ligger längre från gården, är magrare, och är dyrare och svårare att stängsla. Det gör att det kostar mer att sköta naturbetesmarker och de lämnas ofta att växa igen. Särskilt drabbade är skogsbygderna där många av de hotade arterna finns. För att vända den utvecklingen behöver fler djur komma ut på bete och jordbrukspolitiken förändras.  Vi behöver istället restaurera och börja sköta mer naturbetesmarker än idag, för att gynna biologisk mångfald och uppnå målsättningarna i EU:s naturrestaureringsförordning.