Brottsplats Älvsbyn: Kampen mot gruvan i Laver
När det började gå upp för människor i bygden vad det skulle innebära att få Sveriges största dagbrott nästgårds, växte motståndet mot planerna på en gruva i Laver. Naturskyddsföreningens krets i Älvsbyn och Miljögruppen Pite Älvdal arbetar tillsammans i kampen mot gruvan.
År 1952 brast gruvdammen vid koppargruvan i Laver, några mil väster om Älvsbyn. Det förgiftade vattnet som rann ut dödade fiskar i vattendrag flera mil söderut. Det gamla gruvsamhället i Norrbotten är numera en spökstad efter att Boliden stängt gruvan i mitten av förra seklet, när malmfyndigheten började sina. Men nu vill Boliden öppna en ny gruva i Laver, denna gång betydligt större än tidigare. Det skulle bli Sveriges största gruva någonsin.
– När jag hörde talas om gruvan första gången var jag för den. Jag tänkte inte så mycket på det där med avfallet. Men sedan började jag läsa om gamla gruvan och vilka utsläpp den orsakar än idag, 70 år efter att gruvdriften upphört, säger Ulf Johansson, en av eldsjälarna i Miljögruppen Pite Älvdal som tillsammans med Naturskyddsföreningen i Älvsbyn kämpar för att stoppa gruvplanerna.
Stora mängder gruvavfall
Under de åtta år den gamla gruvan var i drift i Laver producerades 1,3 miljoner ton gruvavfall, ett avfall som gör att Länsstyrelsen anser att gruvområdet fortfarande utgör ”mycket stor risk för människors hälsa och miljö”.
Samma mängd avfall som gamla gruvan producerade under hela sin livslängd beräknas den nya gruvan producera på fjorton dagar.
– De flesta vet inte vilka utsläpp som kommer komma från den enorma mängden gruvavfall. Avfall som blir kvar för all framtid, säger Ulf.
När Bolidens gruvplaner blev allmänt kända 2005 begärde Ulfs syster, Margaretha Johansson, ut miljökonsekvensbeskrivningen från Älvsby kommun. Men den fanns inte där, så hon fick istället vända sig till Bergsstaten, myndigheten som ansvarar för gruvfrågor. När Ulf och Margaretha tagit del av Bolidens Miljökonsekvensbeskrivning började det gå upp för dem vad en gruva faktiskt skulle innebära.
Tung trafik och hotade renbetesmarker i gruvans spår
– När jag läste om miljökonsekvenserna och de väldiga ingreppen i naturen reagerade jag starkt. Semisjaur Njargs sameby skulle drabbas hårt och trafiken förbi vårt samhälle skulle öka med ca 25 tunga fordon per dygn lastade med miljöfarligt gods, berättar Margareta.
Stora konsekvenser för områdets samer
En annan som är kritisk mot projektet är Lilian Mikaelsson, som bor i Älvsbyn. Lilian är styrelseledamot i den äldsta samiska riksorganisationen Same Ätnam och själv renägare.
– Semisjaur Njargs bästa vinterbetesmarker ligger där gruvan planeras och en viktig flyttled försvinner. Det innebär att man måste börja flytta renarna med hjälp av bilar. Allt gruvdamm kommer också att påverka renbetet, berättar Lilian.
– Varje ingrepp på renbetesmarker innebär att utrymmet för renskötseln krymper. Det drabbar kommande generationer av samer. Om markerna försvinner minskar de ungas möjligheter att bli renskötare i framtiden. Men detta handlar inte bara om den traditionella renskötseln. Den samiska kulturen i sin helhet hotas av exploatering för gruvor, både här i Laver och på andra ställen.
Gruvavfall över en hel dalgång
Sjöarna Småträsken, Gotjärnen, Uttertjärnen, Kniptjärnen och Långtjärnen skulle tillsammans med en hel dalgång täckas av gruvavfall.
Trots att flera av sjöarna och vattendragen i området är klassade som Natura 2000, ett europeiskt nätverk av områden med rik biologisk mångfald. Områdets samer skulle förlora sina vinterbeten och massor av värdefull skog skulle försvinna. Totalt skulle gruvan förstöra 5 000 hektar natur.
– En gruva i Laver känns helt overkligt, säger Birgitta Seb-Olsson, som är en av medgrundarna till den lokala Naturskyddsföreningen i Älvsbyn och gift med Ulf.
– Konsekvenserna är ofattbara. Det är svårt att förstå att våra miljölagar är så svaga. När flera riksintressen står mot varandra, värderas inte längre medborgarens rätt till friluftsliv, ren luft, mark och vatten.
Det lokala motståndet mot en gruva ökade när fler började inse vad som var på väg att hända. Miljögruppen Pite Älvdal bildades 2015 och året efter startades Naturskyddsförenings krets i Älvsbyn på nytt, efter att ha varit nedlagd i 20 år. Bland den nygamla kretsens medlemmar finns flera som minns dammbrottet i Laver på 1950-talet.
Gruvan – en miljönota som belastar kommande generationer
Tillsammans organiserar grupperna protester mot gruvplanerna. Målet är att skapa opinion genom att sprida fakta och få till en balanserad diskussion.
– Jag förstår dem som ser till arbetstillfällen och tillväxt, säger Birgitta. Men samtidigt är det förvånande att inte människor inser att miljönotan belastar kommande generationer.
Älvsby kommun har beräknat att gruvan skulle ge 700 jobb och bidra till ytterligare 800 jobb lokalt. Samtidigt hotas lokal näringsverksamhet, fritidsfiske, jakt, turism och renskötsel av gruvplanerna.
– Det värsta som skulle kunna hända är att någon av dammarna brister, säger Ulf.
Totalt skulle det planerade gruvområdet ha fem dammar, den största 112 meter hög och tre kilometer bred. Avståndet från de norra dammarna ner till Piteälven och turistattraktionen Storforsen är endast åtta kilometer. Vid en dammolycka här skulle Piteälven förorenas och dricksvattnet för 37 000 pitebor hotas.
Kommunen är positiv till gruvan. Men Länsstyrelsen har sagt nej eftersom de anser att gruvplaner är oförenliga med de höga naturvärdena i Laver. Bergsstaten har också sagt nej eftersom Boliden inte har sökt ett särskilt Natura 2000-tillstånd. Regeringen fastslog 2020 Bergsstatens beslut, och sedan dess har Boliden gått vidare i den rättsliga processen.
Första ronderna är vunna i Laver, men kampen är långt ifrån över
– Många vill inte sätta sig in i vad som händer med naturen. De brukar svara att det är väl bara att flytta. Men min släkt har bott här i fyra generationer och jag ger inte upp så lätt, avslutar Ulf.
