Colombia: Svenska pensionspengar bakom Latinamerikas största gruva

– Nu kommer det? Hör ni?  

Aurora Uriana sätter handen bakom örat och lystrar som en hund. Hon tittar mot järnvägen som löper bara ett tiotal meter från hennes hus. Marken vibrerar och bullret blir snart så kraftigt att det inte längre går att höra varandra. Två kraftiga lok drar över hundra fullastade vagnar med kol som tillsammans väger nästan fyratusen ton. Det tar flera minuter innan det tre kilometer långa tågsättet har mullrat förbi.  

– Varannan timme, dygnet runt, dundrar deras tåg förbi här, berättar Aurora Uriana, 44.  

Det svarta kolet ligger i öppna vagnar utan presenning, vilket gör att vinden sprider de farliga kolpartiklarna över landskapet.

– Det går inte att odla något längre. Bladen bränns av kolet och förstör plantorna, säger Aurora Uriana. Den här gruvan svälter oss.  

Delstaten La Guajira är en mytomspunnen provins som ligger längst ut på den sandiga spetsen i nordöstra Colombia och gränsar till det oljerika Venezuela. Landskapet är torrt.  

Regionen bebos till största del av urfolket wayúu som levt i provinsen sedan urminnes tider och är en av de urfolksgrupper i Colombia som bäst lyckats behålla sitt språk och sina ritualer.  

1985 anlade ett statligt, colombianskt gruvbolag och det amerikanska oljebolaget Exxon kolgruvan Cerrejón utan att först konsultera familjerna i regionen. 15 år senare såldes bolaget till ett konsortium, Cerrejón Coal Company, som bildats av de globala gruvbolagen BHP Billiton, Anglo American och Glencore.  

Sedan gruvan anlades har familjernas tillgång till vatten försämrats och luften förorenats. För några år sedan stämde familjerna Cerrejón Coal Company för att de inte längre kunde odla sin egen mat utan var tvungen att köpa den. Bolaget svarade att det inte gick att bevisa att det var kolpartiklarna från deras järnvägstransporter som orsakat skador på odlingarna.  

– Går inte att bevisa!? säger Aurora Uriana och drar längs marken med handen som blir svart av alla kolpartiklarna i den torra sanden. 

Tidigare odlade familjerna paprika, tomater och majs, men nu är det bara rotfrukten maniok som överlever i det torra landskapet. Aurora går in i köket med två av sina fem barn och visar en spann med veckans skörd av maniokrötter som är den enda mat familjen har. Förr brukade maniokrötterna vara tjocka som uppsvällda kokbananer. Nu är de smala som en tumme. 

Trots att gruvan redan då var en ökänd miljöförstörare valde AP-fonderna att fortsätta investera miljardbelopp i bolagen bakom gruvan.  

För fyra år sedan avslöjade Svenska Dagbladet att de svenska pensionspengarna bidrog till torka, undernäring, förgiftad luft, tvångsförflyttningar och döda barn i La Guajira, men ändå valde AP-fonderna att inte dra sig ur bolagen bakom detta smutsiga projekt. Pensionsfondernas Etikråd tillbakavisade kritiken och skyllde vattenbristen på en vattendamm som den colombianska staten byggt. Etikrådets generalsekreterare menade också att ”det är svårt att tillgodose allas önskemål vid förflyttningar”. 

Vi kör några mil längs Cerrejóns 15 mil långa järnväg och kommer fram till byn Provincial som ligger bara någon kilometer från gruvan. Här bor 36 familjer som tillhör wayúufolket. Från deras by går det att se avfallsvallarna, som innehåller giftiga tungmetaller och har skapat ett onaturligt ingrepp i landskapet. Vallarna har utrustats med kanaler, där regnvattnet rinner undan och ned i regionens viktigaste flod. 

 – Som barn kunde vi dricka vattnet i floden. Nu vågar jag inte ens låta mina barn bada där, säger Luz Angela Uriana, 33.

Luz Angela Uriana bor i det sista huset före gruvan och är den som drabbats värst av sprängningarna som gruvbolaget utför varje dag klockan 13. Omkring 230 ton kubikmeter sten och jord måste sprängas bort varje år för att få tillgång till kolet.  

– Titta här, säger hon och går in i sitt hus. Ena gaveln är borta. Vibrationerna fick den att rasa i förra veckan. Tegelstenarna ligger kvar i gruset och solljuset slår in i öppningen som sträcker sig från golv till tak. Familjen har fått flytta möblerna till ett annat hus. 

 – I flera år har jag klagat på sprängningarna, men bolaget menar att det inte är deras fel. De skyller på att våra hus är dåligt byggda. Det är inte sant. Våra väggar har inte rasat tidigare.  

För att den andra väggen inte också ska rasa har hennes man styltat upp den med grenar och plankor.

Luz Angelas största problem är ändå barnens hälsa. Hennes sexåriga son Moises har fått andningsproblem till följd av dammet från kolgruvan som lägger sig över deras by. Hon har stämt Cerrejón som sagt att de inte tänker hjälpa hennes son ifall hon inte drar tillbaka sin stämning. Bolaget försöker också skylla sonens andningsproblem på att familjerna i byn lagar mat över öppen eld.  

– Det kvittar vad vi säger. Bolaget tar inte ansvar för skadorna de orsakar, säger Luz Angela.  

Till följd av astman får Moises inte spela fotboll med byns killar och när han blir förkyld måste familjen ta sig till en vårdcentral i närmsta stad för att ge honom syrgas. Astman har gjort honom blygare än de andra barnen i familjen och fått Luz Angela att bli deprimerad.  

– Jag har inte råd med medicinen han borde ta. En astmainhalator kostar nästan en halv månadslön. 

Det multinationella gruvbolaget Cerrejón Coal Company har en slogan som de använder sig av i sin marknadsföring: Cerrejón – Minería Responsable (Cerrejón, ansvarsfull gruva). 

– Det enda gruvan tar ansvar för är sin egen vinst. De struntar i alla andra. Var finns deras sociala ansvar?  

Luz Angela tittar omkring sig. Den torra regionen har blivit ännu torrare till följd av att gruvan varje dag använder tusentals kubikmeter vatten. Grundvattennivån har sjunkit och flera bifloder har torkat ut. Enligt en undersökning saknar över 30 procent av regionens befolkning tillgång till vatten. Vattenbristen gör att många ur wayúufolket går flera kilometer om dagen för att hämta regnvatten som samlats i sänkor. Det stillastående vattnet har resulterat i vattenburna sjukdomar som lett till att många barn dött i La Guajira. 

Efter uppgifter om att så många som 4 700 barn dött till följd av torkan mellan 2008 och 2016 reste den panamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter, InterAmerican Commission on Human Rights, till La Guajira. Kommissionen, som representerar 34 stater i Amerika och Karibien, uppmanade Colombias regering att garantera vattentillgång till regionens befolkning. Det har inte uppfyllts. I stället har Cerrejón ändrat riktningen på ännu en flod – den fjärde i ordningen.

Först när wayúufolket, genom advokatkollektivet CAJAR i Bogotá – som hjälper mindre bemedlade utan att ta betalt – tog upp frågan agerade Högsta domstolen och beordrade Cerrejón att genast lämna floden Bruno i fred. Cerrejón avbröt arbetet men då hade redan 3,6 kilometer av flodens riktning ändrats, vilket försämrat tillgången på vatten. 

– Bolaget agerar som Gud och påstår att de har skapat liv och jobb i en svår region. I stället är det tvärtom. De tar vårt vatten, raserar våra bostäder och försämrar våra barns hälsa, säger Luz Angela.  

För tre år sedan reste hon till London för att delta i delägaren BHP Billitons årliga bolagsstämma. Miljöorganisationen Coal Action Network i Storbritannien hade köpt aktier i gruvbolaget och gett henne sin inträdesbiljett till stämman. När hon fick mikrofonen pratade hon till hundratals aktieägare som samlats. Luz Angela berättade, gråtandes, om sin sons andningssvårigheter och hur gruvbolaget förstört byns dricksvatten. När hon pratat i fem minuter togs mikrofonen från henne. 

 – De var så kränkande. De vågade inte höra mer.  

När hon kom hem erbjöd Cerrejón Coal Company hennes man jobb som chaufför i gruvan. 

 – Det kändes som en muta. Jag skulle få jobb hos dem för att tysta min fru. Så funkar det inte. Jag tackade nej, säger José Guette, 45. 

När Cerrejóngruvan grundades var tanken att en del av förtjänsten från kolförsäljningen skulle tillfalla invånarna i La Guajira. Regeringen kom överens med gruvbolaget om att bolaget varje år skulle betala 64 miljarder pesos (ungefär 175 miljoner kronor) i royalties till provinsen. Pengarna skulle provinsen använda till att bygga skolor, vägar och sjukhus och lyfta provinsen ur fattigdom. I stället har pengarna stulits av olika guvernörer och borgmästare. 

Corpoguajira heter den statliga organisation som fördelar pengarna. Dess huvudkontor ligger i en vit, sliten byggnad i provinshuvudstaden Riohacha. Alla som släppts in fotograferas och måste låta sin väska gå genom ett röntgenband. På frågan om alla miljarder kronor som försnillats svarar organisationens chef: 

– Jag håller med dig. Det är skamligt. Men en sak ska du veta. Inte en enda av dessa guvernörer och borgmästare lever ett fridfullt liv i dag. Alla har problem med rättvisan. En del har fängslats, andra har flytt, andra väntar på rättegång, säger Luis Medina Toro. 

Det är en klen tröst för de föräldrar som förlorat sina barn på grund av undernäring. För att minska korruptionen betalar gruvan sedan några år tillbaka en mindre del till provinsen och istället en större andel till regeringen i Bogotá. 

– Vi får faktiskt mer sakerna gjorda nu med mindre pengar, säger Luis Medina Toro.  

En av Corpoguajiras uppgifter är att se till att förbättra regionens miljö. En stor del av pengarna har använts till att återplantera områden som drabbats av gruvan. De senaste åren har återplanteringen ökat kraftigt. Men miljöförstöringen fortsätter. Trots att Corpoguajira har rätt att stänga gruvan om halterna av kolpartiklar är för höga i luften har det endast inträffat en gång. 

Som journalist är det svårt att bli insläppt i Cerrejóngruvan. För att få tillåtelse kräver gruvans ansvariga i förväg att få veta vilken vinkel reportaget ska ha. De vill också veta vilka andra som ska intervjuas i reportaget. Efter att mina svar negligerats i flera veckor får jag till slut klartecken. Cerrejóngruvan, som har över 5 000 anställda, flyger in en av sina advokater från Bogotá för att ta emot mig. Susana Loaiza kallar sig för miljövän, med inriktning på mänskliga rättigheter, och jobbar för ett av Colombias smutsigaste företag.  

– Ibland på fester kan folk undra vad jag håller på med, men jag försöker visa att gruvan gör sitt bästa för att minska miljöpåverkan. Cerrejón vill vara ett ansvarsfullt företag, säger hon.

Vi åker in i gruvan som breder ut sig på ett område som nästan är tre gånger så stort som Stockholms kommun. Inom området finns sju öppna kolgruvor med tvåhundra meter djupa schakt. Enorma lastbilar, som kan ta flera hundra ton kol åt gången, kör i skytteltrafik upp och ned från schakten. För varje skopa kol som grävs fram skyfflas tre skopor avfallsmaterial till vallarna som omger gruvan. Arbetet pågår 24 timmar om dygnet och stannar endast upp när den dagliga sprängningen ska genomföras. Det är inte ovanligt med laddningar på upp till 80 000 kilo dynamit när det fossila bränslet ska sprängas loss. 

För två år sedan skapade en sprängning rasrisk i en av gruvorna. När den 35-årige grävmaskinisten Carlos Urbina kom till nattskiftet informerades han inte om risken utan körde ned i gruvan. När han började gräva fram kolen rasade gruvans ena sida och dödade honom. Det tog två timmar att gräva fram hans kropp.  

– Säkerhet i gruvan har höjts efter det, påstår Susana Loaiza.  

Jag undrar vad gruvan kan göra för Luz Angela Uriana som förlorat gaveln till sitt hus. 

– Hon måste bevisa att gaveln har raserats på grund av våra sprängningar. Annars kan vi inte ersätta, säger Susana Loaiza.  

Jag undrar vad gruvbolaget kan göra för Luz Angelas sexårige son Moises.  

– Även om det inte är bevisat att hans astma kommer från gruvans damm har vi försökt hjälpa honom, men mamman har tackat nej, menar människorättsadvokaten.  

Jag påpekar att det står ”Cerrejón – ansvarsfull gruva” på hennes vita gruvhjälm. Hon menar att den slogan mer ska ses som en ambition. 

– Jag vet att vi inte gör tillräckligt, men vi försöker i alla fall. Vår strävan är att göra allt så bra som möjligt. 

När vi närmar oss gruvans utgång dyker en anlagd golfbana med färskt gräs upp mitt i det torra landskapet. Golfbanan anlades för att locka gruvingenjörerna att bo på gruvområdet i stället för att pendla. På golfbanan står flera vattenspridare som vattnar gräset. Jag undrar var vattnet kommer från, men får inget svar. Susana Loaiza vill i stället visa ett projekt som gruvbolaget inlett i urfolksbyn Campo Evere i närheten av gruvan. Gruvbolaget ger fröer till byn för att plantera. Dessa växter köper bolaget sedan av byn för att återplantera dem i regionen.

Byns ledare är 27-åriga Carmen Jiménez som inte är särskilt imponerad av återplanteringsprojektet. När människorättsadvokaten avlägsnat sig berättar Carmen att projektet är ett sätt för gruvbolaget att försöka köpa sig lojalitet i byn. 

– Vi har bott granne med gruvan i 35 år. Inte en enda gång har de besökt oss under alla dessa år. Först förra året kom de när de insåg att alla andra byar runt omkring var fientligt inställda till gruvbolaget. Vi vill att de slutar med sprängningarna. Varje gång de spränger tror barnen och djuren att en jordbävning är på gång, säger Carmen Jiménez. 

Inte heller Colombias största fackförbund för kolarbetare, Sintracarbón, är särskilt imponerade av gruvbolagets försök att vara en ansvarsfull arbetsplats. Varje år måste fackförbundet påminna bolaget om löneförhöjningar. De medlemmar som haft en sjukdag hindras från att kliva upp på nästa steg i lönetrappan. Fackförbundet anklagar gruvbolaget för att påverka läkarna i regionen att inte konstatera att lungrelaterade sjukdomar har med koldammet att göra. Flera av människorna i byarna bekräftar bilden.  

– Det finns inga oberoende läkare i regionen längre. Alla är styrda av gruvbolaget, menar Omar Hernández, 46, som sitter med i fackklubbens styrelse på Cerrejón.  

– Om någon av våra medlemmar får lungproblem är det väldigt svårt för oss att visa att det beror på deras jobb. Bolaget ger sig inte, fortsätter han.  

Inte ens när den 35-årige grävmaskinisten dog på grund av raset i gruvan ville gruvbolaget ersätta hans familj. In i det längsta försökte bolaget lägga skulden på att den omkomne inte rättat sig efter bolagets säkerhetsföreskrifter. 

 – Jag förstår inte varför svenska staten ska investera sina pensionspengar i en sådan gruva, säger Omar Hernández. 

Text: Henrik Brandão Jönsson 
Foto: Luis Cano