COP16 – ett halvt steg framåt för världens natur

Inför Naturtoppmötet i Cali deklarerade värdlandet Colombia att COP 16 skulle bli ett ”Folkets COP” och uppmuntrade särskilt medverkan av civilsamhället, urfolk och lokalsamhällen, kvinnor och unga. Och mötet kom verkligen att präglas av den ambitionen. FN-mötena brukar hållas i två områden; ett område där förhandlingarna sker – den så kallade blå zonen och ett område där civilsamhället kan ordna utställningar och event, den så kallade gröna zonen. I Cali hölls den gröna zonen mitt i stan så att också allmänheten hade möjlighet att delta. Det blev en riktig folkfest i en stor park med vackra träd och mängder med olika fåglar i vackra färger. 

Även i den blå zonen var vi nära Colombias rika biodiversitet. Stora ytor var utomhus och även här fanns ett otal vackra fåglar och gröna träd. I bakgrunden syntes de lummiga bergen som omger Cali. Här var det dock mindre folkfest. Delegater från hela världen hade kommit hit för att förhandla och besluta om konkreta åtgärder för att leverera på det globala ramverk för biologisk mångfald som antogs i Montreal i december 2022. Då enades världens länder om ett historiskt avtal för att stoppa och vända förlusterna av biologisk mångfald. Viktiga mål är att senast 2030 skydda 30 procent av land- och havsarealen, att restaurera 30 procent av förstörda ekosystem, och att ställa om samhället och ekonomin så att trycket på våra ekosystem och naturresurser minskar.

Aldrig tidigare har världens biologiska mångfald minskat lika snabbt och detta är ett lika stort hot mot mänskligheten som klimatkrisen. Men hittills har alldeles för lite kraft och resurser riktats mot att hantera naturkrisen. Därför är det bråttom att ta fram konkreta handlingsplaner och finansieringsstrategier. Låg prioritering hos beslutfattare, för lite pengar, men också motsättningar och målkonflikter länderna emellan, sinkar det arbete som krävs.

Colombias miljöminister hade höga ambitioner med mötet och flera viktiga beslut fattades också, exempelvis om en metod för att avgöra vilka marina områden som ska skyddas. I juni 2023 enades länderna om ett havsrättsavtal om skydd och hållbart brukande av biologisk mångfald i havet utanför nationell jurisdiktion, och på COP16 enades alltså länderna om hur de områden som ska skyddas ska väljas ut. Dessutom beslutade mötet om att etablera en länk mellan konventionen för biologisk mångfald och avtalet från förra året, vilket är viktigt för det fortsatta arbetet. 

Andra viktiga beslut handlade om att värna och stärka urfolks och lokalsamhällens rättigheter och möjlighet till och att säkerställa att urfolkens rättigheter respekteras och att deras kunskap om att förvalta naturen tas på allvar och ses som en tillgång i arbetet med att bevara den biologiska mångfalden. Dessutom etablerades en ny fond – Califonden – dit företag som använder digital genetisk information måste avsätta en summa. 50 procent av fondens medel ska avsättas till urfolk och lokala samhällens arbete.

Men när mötet hade gått på övertid och länderna förhandlat hela natten mot lördagen utan att komma i mål, var Colombias miljöminister tvungen att avbryta förhandlingarna, eftersom många delegater hade flygbiljetter hem som inte gick att omboka. Mötet kommer att avslutas virtuellt, men flera tunga knäckfrågor bordläggs till nästa COP som hålls om två år. 

En av de stora knäckfrågorna handlar om hur finansieringen ska skötas och kanaliseras. Det finns en stark misstro bland utvecklingsländerna till att de kommer att få ekonomiskt stöd i tillräcklig omfattning för sitt biodiversitetsarbete. Enligt det globala ramverket ska höginkomstländer hjälpa utvecklingsländerna att skydda naturen. Enligt beslut i Montreal ska världens länder investera 200 miljarder dollar per år. En viktig del i detta är att världens rika länder ska bidra specifikt med 20 miljarder dollar per år för att stärka biologisk mångfald i länder med sämre ekonomiska förutsättningar. Men när mötet avslutades hade inte ens hälften av pengarna lagts på bordet. 

Det finns också hård kritik mot hur pengarna kanaliseras. Utvecklingsländerna vill se en ny fond direkt under konventionen, i stället för den fond som beslutades om i Montreal och som ligger under GEF – den globala miljöfonden. Utvecklingsländerna är kritiska till hur finansieringen fungerar. De anser att den nuvarande strukturen gör det svårt för fattiga länder att få tillgång till en långsiktig finansiering. EU, Kanada, Schweiz och Norge med flera länder anser att det är mer effektivt och bättre att utveckla en bättre governance-struktur i den nuvarande fonden än att skapa en ny. 

En annan knäckfråga handlar om övervakning och rapportering. Det är helt avgörande att det som mäts och rapporteras in är korrekt. Här driver EU på och för Sverige är det en viktig fråga. Men dels så är utvecklingsländerna rädda för att de inte ska ha råd, eller få ekonomiskt stöd för arbetet, dels finns en del länder som helst inte vill bli granskade.

Det är en besvikelse att COP 16 inte kunde ta dessa viktiga frågor i mål. De är viktiga för att kunna genomföra ramverket. Nu måste länderna själva ta ansvar för att öka takten och prioriteringen i arbetet med att vända naturkrisen. Många av världens länder, däribland Sverige, hade inte levererat sina handlingsplaner inför COP16. Sverige ska dock ta fram en strategi under 2025. Naturskyddsföreningen kommer att följa detta arbete noga. Sverige behöver bland annat avsätta mer pengar i budget för skötsel och skydd av värdefull natur, fortsätta att bidra till det internationella arbetet med biologisk mångfald och tydligt värdera civilsamhällets roll i detta. Andra viktiga frågor handlar om att ställa om till ett hållbart skogsbruk, genomföra Naturrestaureringsförordningen med hög ambition, göra verkstad av Havsmiljöproppens mål om skydd av marina miljöer och behålla det generella strandskyddet. Det återstår att se om klimat- och miljöministerns höga ambitioner i Cali också omsätts på hemmaplan. Just nu är gapet stort mellan ord och handling.

Karin Lexén
Generalsekreterare, Naturskyddsföreningen

Läs krönikan i Global Bar Magazine.