EU-domstolen sätter ner foten om vargjakten
Licensjakterna på upp till 10 procent av vargstammen har bidragit till kraftig minskning av varg. EU-domstolen uttalade sig 2019 om den finska vargjakten, som liknar den svenska. Vår slutsats är att inte heller Sverige når upp till EU-kraven på artskydd. Nu behövs långsiktiga lösningar.
Det finns flera anledningar till att den svenska vargstammen är liten och bräcklig: vargstammen är isolerad från grannstammarna i öst och har utsatts både för omfattande illegal jakt och, under flera år, för en omfattande licensjakt på varg som förvärrat situationen. Enligt 2021 års räkning var stammen i vintras 395 vargar, om man räknar av de vargar som konstaterats döda under inventeringsperioden. Som mest har det rapporterats 415 vargar i landet, vilket ändå är rätt lite jämfört med länder som Italien och Spanien.
När vargstammen föll ner mot det så kallade referensvärdet på 300 vargar, blev Naturvårdsverket tvunget att tillfälligt stoppa licensjakten.
Referensvärdet för varg måste höjas
Nu tyder mycket på att licensjakt efter varg tillhör det förgångna och att vi kan återgå till att betrakta vargen som fridlyst i ordets rätta bemärkelse. 2019 kom ett så kallat förhandsavgörande från EU-domstolen om vargjakten i Finland, som kommer att vara vägledande även för de svenska myndigheterna och domstolarna.
Tydligt är att Sverige inte längre kan hänga upp sin bedömning av vargens bevarandestatus på att det finns många vargar i Ryssland, eftersom de ryska vargarna inte omfattas av samma skydd som i EU. Därför måste det svenska referensvärdet för vargen höjas till vad som behövs för en långsiktigt livskraftig population. Exakt hur många som behövs måste forskarna göra nya beräkningar om, men det räcker inte med 300 vargar.
Låt försiktighetsprincipen gälla
På flera ställen framhåller EU-domstolen vikten av vetenskaplig bevisning och understryker att försiktighetsprincipen ska tillämpas när det är osäkert hur en strikt skyddat art kommer att påverkas av jakt.
EU-domstolen klargör också att man inte får ”förväxla” olika legala grunder för jakt – vilket förekommit både i Sverige och i Finland. De sociala skälen för jakt och egendomsskydd kan alltså inte användas på det sätt som skett i de svenska licensjaktsbesluten, eftersom de har egna undantagsregler med egna strikta krav.
Vi anser att det nya rättsläget innebär att det är mycket svårt att se hur det ska kunna ske någon mer omfattande licensjakt efter varg i Sverige – i alla fall innan stammen vuxit till sig en hel del.
Stängsel och andra hjälpinsatser behövs
2019 revs 125 får i Sverige. Det kommer även framöver behövas skyddsjakt på de vargar som orsakar alltför allvarliga skador för tamdjursägare och rennäring. Har man vidtagit förebyggande åtgärder ska man inte behöva tåla upprepade attacker från rovdjur. Hjälpinsatserna från myndigheterna måste också vara snabba och tillförlitliga. Tamdjursägare kan söka bidrag för rovdjursavvisande stängsel, vi tycker dock att staten måste avsätta mer pengar så att alla som söker också får bidraget. Vi tycker också att man ska kunna få ersättning för merkostnader för att sköta stängslen.
Nu behöver vi, alla berörda, tillsammans försöka hitta långsiktiga lösningar som både säkrar rovdjurens ekologiska funktion – och minimerar problemen för landsbygden.
