Feministisk rörelse mot kolkraft i Sydafrika växer

– Energi, ja. Men kol, nej. Kol dödar oss, säger Florence Mohlala utan den minsta tvekan på rösten.   

Hon visar oss runt till baksidan av plåtskjulet där hon bor. Två barnbarn springer nyfiket efter. Ur ett hål i väggen letar sig en kabel ut och fortsätter vidare under marken. Det är en illegal anslutning till elnätet som Florence betalar dyra pengar för. Långt från alla i området har råd att ansluta sig. 

– Vi behöver energi. Vi behöver det för att kunna laga mat, för att kunna värma vatten, ta del av världen utanför, men kolkraft är inte lösningen. 

Redan efter en halvtimme här blir det påtagligt tyngre att andas den partikelfyllda luften.  Dammet lägger sig som ett tunt lager över bord och stolar, och tränger in i minsta vrå. Vi befinner oss i området Highveld i Sydafrika, ett område som utsetts till en hotspot – alltså ett specifikt drabbat område – för luftföroreningar på grund av all den fossila industrin i området. Till och med vattnet har förorenats.

Kolkraft utgör 85 procent av Sydafrikas energi, och i Highveld ligger tolv av landets cirka 20 kolkraftverk och över 200 kolgruvor. I horisonten bortom majsfälten sticker skorstenarna på ett av kraftverken upp och slagghögarna från den närmsta gruvan är synliga bara några stenkast bort. Florence Mohlala berättar hur utsläppen gjort människor sjuka i astma, tuberkulos och cancer. 

– Till och med vattnet har förorenats, säger hon. När vi tvingas tvätta oss med vattnet från bäcken därför att vi inte har möjlighet att skaffa vatten på annat håll kliar huden och vi får utslag.  

Globalt sett dör 4,2 miljoner människor per år i förtid till följd av luftföroreningar utomhus, enligt uppskattningar från Världshälsoorganisationen WHO. 3,8 miljoner dör till följd av luftföroreningar inomhus på grund av rök från matlagning på smutsiga bränslen, Bara i Highveld dör över 1 200 människor om året av den dåliga luften enligt miljöorganisationen groundWork. 

Sedan ett par år tillbaka är Florence Mohlala en del av Greater Phola Womens Forum. Det är en lokal kvinnogrupp som kartlagt de utmaningar som kvinnor ställs inför på grund av gruvorna och kolkraftverken. I dag träffas de i Pholas tegelröda kommunhus för att diskutera resultaten av kartläggningen. 14 kvinnor i olika åldrar har klämt ihop sig inne i ett litet kontorsrum. Yvonne Sampear, en av initiativtagarna till gruppen, sammanfattar studiens slutsatser: 

– Det är vi kvinnor som får bära den tyngsta bördan av miljöproblemen som kommit med gruvorna, säger hon. Det är vår uppgift som kvinnor att sköta hushållet. Det är vi som får lägga ner allt mer obetald tid på att ta barnen till läkaren och gå allt längre för att få tag i rent vatten. Det är vi som får bära det tyngsta lasset av det som kallas utveckling. 

Med på mötet är också Caroline Ntaopane från Women in Mining, WoMin, som är ett afrikanskt nätverk för kvinnorörelser i samhällen påverkade av gruvor.  

– Det är ingen tillfällighet att det är just kvinnorna som gått samman för att slåss för sin rätt till en ren miljö, säger Caroline Ntaopane. Överallt på kontinenten ser vi hur kvinnor börjar gå samman och organisera sig i motståndet mot kolkraft – just därför att kolkraften inte gynnar dem.  

WoMin arbetar aktivt på nationell och global nivå för en omställning till ett fossilfritt samhälle som tar hänsyn till röster från kvinnor som lever i traditionella samhällen. Nätverket bedriver bland annat påverkansarbete för att öka andelen hållbar energi.Trots landets stora potential kommer knappt två procent av energin från sol och vind. 

WoMin organiserar ett 60-tal feministiska rörelser som Greater Pholas kvinnoforum i 14 länder runt om i Afrika. Den gemensamma nämnaren är att de alla påverkas negativt av storskaliga energiprojekt och gruvor och att de tillsammans står upp för att göra sina röster hörda. WoMin stöttar bland annat deltagande feministisk forskning, det vill säga att kvinnorna som drabbas av storskaliga energiprojekt själva är de som formulerar utmaningarna och vilka alternativ de vill se.  

I Phola är just bristen på inflytande i samhället är en viktig anledning till att kvinnorna valt att organisera sig utan män. Att ha tillgång till ett forum där kvinnans ord tas på allvar fyller ett eget syfte i sig, förklarar Yvonne Sampear.  

– Den här gruppen är vårt eget utrymme, och vi behöver den för att lyfta sådant som är viktigt för oss. Vissa kvinnor vågar inte prata när männen är närvarande, men här får kvinnor självförtroende att stå upp för sig själva och sina åsikter. Det gör att vi börjar vågar säga vad vi tycker även i andra sammanhang, säger hon. 

Trots att kvinnorna i gruppen ser en tydlig koppling mellan brist på energi, fattigdom och en ökad arbetsbörda för kvinnor är de starkt kritiska till utbyggnaden av kolkraft som ett sätt att råda bot på landets behov av energi. För energi behövs. Officiell statistik säger att 84 procent av hushållen i landet har tillgång till energi – men det är en siffra som ligger långt från verkligheten. Det beror bland annat på att det kostar att ansluta sig till elnätet, en kostnad som många som lever i fattigdom inte har råd med, och dessutom att själva elen är för dyr. 

– Energi är en nyckel till att lyfta människor – och särskilt kvinnor – ur fattigdom, säger Caroline Ntaopane. Kvinnor lägger ner orimliga mängder tid på att införskaffa energi i form av kol eller ved, och de blir sjuka av att tvingas andas in luften från vedeldade spisar när de lagar mat. Men energin måste vara hållbar och demokratisk. Kolkraften kommer till ett alltför högt pris. 

Framtiden ligger enligt WoMin i småskaliga förnybara initiativ som solenergi, billiga energieffektiva spisar och andra mikrolösningar: lösningar som människor har makt över lokalt och som inte bidrar till klimatförändringarna. När kvinnor slipper gå långväga för att samla in ved för att laga mat kan de istället ägna sig åt aktiviteter som ger inkomster, som att odla eller starta små företag. Det ökar kvinnors makt och inflytande i samhället. 

Yvonne Samspear instämmer i att det dels behövs solenergi, dels mer utrymme för kvinnor att säga sin mening. Att kartlägga problemen räcker inte, man måste också blicka framåt: 

– Gruppens nästa steg blir nu att samla kvinnorna i Phola och formulera vad det är vi vill ha för framsteg, vilken utveckling vi vill ha. Och sedan att kräva den utvecklingen, säger Yvonne Samspear.