Frågor och svar om fiske

Fiske är den faktor som har störst negativ påverkan på den marina biologiska mångfalden i haven. I decennier har fiskesektorn och dess metoder successivt effektiviserats, och dagens industriella fiskeflottor med sin avancerade teknik kan fånga mer och mer fisk vid varje fisketillfälle. Över 90 procent av världens fiskbestånd uppskattas idag vara maximalt eller för hårt fiskade. Även i Sverige ser det dåligt ut för många fiskbestånd. Enligt bedömningen inom miljömålet Hav i balans är det endast 40 procent av de svenska och EU-gemensamma fiskbestånden som nyttjas hållbart.

Världsfisket domineras av ett fåtal subventionerade industriella flottor från höginkomstländer. Faktum är att höginkomstländer, inklusive EU, även dominerar det fiske som sker i låginkomstländer. Samtidigt trängs det småskaliga hantverksfisket undan och kustsamhällen förlorar en viktig källa till jobb och näringsrik mat.

Ofta utförs industrifisket med destruktiva och bränslekrävande metoder, såsom bottentrålning, vilket påverkar både klimatet och havens biologiska mångfald negativt. När trålen släpas över botten orsakar den stor skada och minskar den biologiska mångfalden genom att förändra både bottenstruktur och djur- och fisksamhällen. Dessutom resulterar bottentrålning i en betydande bifångst. Trålen river även upp sediment vilket gör att miljögifter, näringsämnen och sediment sprids samtidigt som bottnarnas förmåga att lagra kol minskar när kolet som lagrats i sedimentet återmineraliseras till koldioxid. Trots detta är bottentrålning en av de vanligaste fiskemetoderna. I Sverige används metoden för att fånga bottenlevande fisk och skaldjur, såsom torsk, havskräftor och räkor. Att begränsa uttaget av fisk är därför bara en del av lösningen. Även fiskemetoderna måste anpassas så att de inte äventyrar vare sig havets livsmiljöer eller funktioner, fiskbestånd eller andra arter.

För många kustsamhällen har det blivit svårt att överleva på fisket eftersom fångsterna minskar. Och när fisken sinar så drabbas inte bara den enskilda småskaliga fiskaren utan alla de människor som jobbar längs med hela värdekedjan. Förutom det faktiska fisket bidrar nämligen många människor, särskilt kvinnor, till finansiering och förberedelser av fisketurer liksom till hantering, förädling och försäljning av fisk.

När det småskaliga fisket trängs undan förloras inte bara en viktig inkomstkälla för hundratals miljoner människor utan även tillgång till näringsrik mat för hela samhällen och regioner. Detta är särskilt allvarligt i låginkomstländer där fisk ofta är den enda källan till protein, vitaminer och mineraler. Ytterligare ett problem, såväl i Sverige som globalt, är industriella fiskebåtar som fiskar för nära kusten. Förutom negativa effekter på lokala fiskbestånd och kustmiljön, är det inte ovanligt med förstörda fiskeredskap och olyckor till följd av kollision mellan industriella och små fiskebåtar.

Politiken har ett starkt fokus på effektivitet och kortsiktig ekonomisk tillväxt, vilket har resulterat i en ojämn fördelning av fiskeresurser. De som är störst och fiskar mest gynnas medan de som fiskar i mindre skala och ofta använder skonsammare redskap missgynnas. Detta trots att det småskaliga fisket globalt sysselsätter 90 procent av världens fiskare och fiskearbetare.

Inom EU står det småskaliga fisket för ungefär 75 procent av den aktiva flottan, men på grund av bland annat överfiskade bestånd och orättvis fördelning av fiskekvoter utgör det mindre än 10 procent av EU:s totala “landade” fångst.

För att komma till rätta med en del av problemen med ohållbart fiske i våra vatten är några av lösningarna ett minskat fisketryck och en utflyttad trålgräns. För strömmingen i Östersjön kan en utflyttad trålgräns vara en viktig åtgärd för att skydda lokala bestånd mot högt fisketryck i vissa övervintringsområden.

Situationen för strömmingen i Östersjön är allvarlig och en utflyttad trålgräns är en av de åtgärder som skulle kunna hjälpa, även om det också är viktigt att minska fisketrycket i stort.

På västkusten är det främst bottentrålningen som behöver minska. Där är det viktigt att en större yta av havsbotten skyddas där ekosystem, fiskbestånd och kollagringsförmåga tillåts återhämta sig. En utflyttad trålgräns ger också mer utrymme för fiske med skonsamma selektiva redskap såsom burfiske efter havskräfta. Burfiske orsakar ingen skada på havsbotten, har en lägre bränsleåtgång och har dessutom fördelen att eventuell bifångst kan sättas tillbaka i havet levande. Detta är positivt inte minst för torskbeståndet i Kattegatt som länge varit i dålig kondition och där Internationella havsforskningsrådet rekommenderar noll i fiskekvot.

Vi rekommenderar generellt att man avstår bottentrålad sjömat. Vi driver också politiskt att trålgränsen permanent ska flyttas ut till 12 nautiska mil, att bottentrålning generellt ska förbjudas i Sverige och EU och på sikt fasas ut globalt. Naturskyddsföreningen kan däremot ha förståelse för att det kan finnas behov av begränsade undantag i vissa fall, men att undantag endast ska kunna ges om fisket inte kan bedrivas med andra redskap samt om man kan visa att det inte har betydande miljöpåverkan.

Det småskaliga fisket ser olika ut beroende på vart i världen man befinner sig. Småskaligt fiske är därför inte per definition alltid hållbart. På vissa platser används destruktiva redskap och det finns ett överfiske av lokala arter. Globalt sett karakteriseras det småskaliga fisket dock av ett fiske som sker i mindre skala och använder selektivare och skonsammare redskap såsom bur, krok och nät. I många låginkomstländer fiskar kvinnor bläckfisk eller samlar skaldjur för hand eller med hjälp av enkla redskap såsom pinnar. Signifikant för det småskaliga fisket är att 90–95 procent av fångsten används direkt som mat, medan uppemot en tredjedel av det industriella fiskets fångst blir till djurfoder. Dessutom är det småskaliga fiskets bränsleförbrukning relativt låg.

Sedan ett par år tillbaka finns internationella riktlinjer för att säkerställa ett hållbart småskaligt fiske. De har antagits av 120 stater, bygger på 13 principer och innefattar såväl miljömässiga, sociala som ekonomiska mål. För att säkerställa ett långsiktigt hållbart fiske, där de som fiskar med skonsamma redskap och i mindre skala främjas, är det viktigt att länder nu implementerar dessa i sin fiskeripolitik.

I takt med att industrifisket effektiviserats kan mer fisk fångas utan att det per automatik skapar fler arbetstillfällen. Och trots att industrifisket står för över hälften av fångsten globalt så sysselsätter det småskaliga fisket faktiskt 9 av 10 fiskearbetare. Det småskaliga fisket – från fiske till hantering och försäljning av fisk – genererar alltså väldigt många fler arbetstillfällen och är därför oerhört viktigt för både global fattigdomsbekämpning och livsmedelsförsörjning.

Genom att säkerställa en rättvis fördelning av fiskeresurser och ett långsiktigt hållbart fiske där fiskbestånd får chansen att återhämta sig ökar chansen att fler människor kan fortsätta att livnära sig på fisket.

Vattenbruk är odling av fisk, skaldjur och alger i vatten och på land. Det lyfts ofta fram som ett miljömässigt hållbart alternativ till vildfångad fisk och som en viktig del i kampen mot hunger. Dessutom ses det som ett hållbart alternativ till nöt, gris och fågel.

Men även om vattenbruk kan vara en del av en hållbar livsmedelsproduktion, så har vattenbruket, särskilt det industriella, sina baksidor:

För att minska påverkan på miljön är det alltså bra om vattenbruk kan ske utan kontakt med omgivande vatten, med användning av växtätande fisk och med möjlighet att tillvarata näringen från foder och avföring.

Det stämmer att fisk och annan sjömat kan innehålla miljögifter eller tungmetaller som gör dem olämpliga som livsmedel. Vi tycker att detta bör åtgärdas genom minskade utsläpp för att minska halterna och utökad provtagning för att tydligare visa vilken fisk som är lämplig som livsmedel.

Vi jobbar också för att Sverige ska respektera de gränsvärden för farliga ämnen i fisk och annan sjömat som satts på EU-nivå, samt sätta gränsvärden för relevanta miljögifter där det saknas.

Under rubriken “Bättre val” i vår fisklista listar vi fisk som både fiskats med skonsammare redskap, kommer från hållbara bestånd och som inte innehåller höga halter av miljögifter.

Fiske på internationellt vatten regleras ofta genom regionala fiskeförvaltningsorganisationer. Kustnära fiske och inlandsfiske förvaltas i regel nationellt. Inom EU förvaltas fisket framför allt genom den gemensamma fiskeripolitiken (GFP) som är direktverkande som lag i medlemsländerna. Här beslutas bland annat hur mycket, var och på vilka sätt man får fiska.

EU:s fiskeflotta bedriver även fiske i vatten utanför EU genom så kallade partnerskapsavtal. Likt fisket inom EU regleras dessa avtal genom den gemensamma fiskeripolitiken. Avtalen tecknas främst med länder i Afrika och finansieras till stor del av EU. Avsikten är att det ekonomiska och tekniska bidraget ska ge stöd till avtalslandets fiskesektor och förbättra landets fiskeriförvaltning. I utbyte får EU:s fiskeflotta tillträde till ländernas ekonomiska zon och fiskeresurser. Trots att det finns lagstiftning och regleringar på plats och mål om att säkerställa hållbara fiskbestånd finns det fortfarande stora brister i genomförande.

Jo det stämmer. Det illegala, orapporterade och oreglerade fisket är störst inom det industriella fisket på internationellt vatten och i fattiga länder med utbredd korruption och små resurser att kontrollera, övervaka och sanktionera fiskebrott. Men denna typ av olagligt fiske, som bedrivs utan licenser, som inte rapporteras, som innebär fångst eller försäljning av förbjudna arter, eller som utförs i förbjudna områden sker även inom länders exklusiva ekonomiska zon, i sjöar och vattendrag. Även i Sverige.

Förutom negativa effekter på fiskbestånd, ekosystem och laglydiga fiskare, så är detta fiske globalt ofta kopplat till bristfälliga arbetsförhållanden, tvångsarbete och organiserad brottslighet.

Det är svårt att uppskatta exakt hur stora tjuvfångsterna är och hur många båtar som är inblandade, men beräkningar visar att det kan röra sig om flera miljoner ton årligen.

Sedan 2016 finns ett internationellt bindande avtal – Hamnstatsavtalet – som syftar till att bekämpa det illegala fisket och säkerställa att IUU-fångad fisk inte når den internationella marknaden. Men hittills har kontroller, spårbarheten och åtgärder varit otillräckliga.

De som kan och har möjlighet bör dra ner på sin fiskkonsumtion. Det är dock viktigt att sätta det här i en större kontext. I många av världens låginkomstländer är fiske och fisk ofta den enda källan till försörjning och mat. Utförs fisket i mindre skala och med skonsamma metoder är fisk och skaldjur både näringsrik och relativt miljösmart mat. Att förbjuda allt fiske skulle därför snarare leda till ökad fattigdom, hunger, ojämställdhet och konflikter i världen. Vad som däremot krävs är en omställning av fiskesektorn.

Vi förstår att det kan vara lite klurigt att som konsument bedöma vilken fisk som kan ätas med gott samvete. Det kan också vara svårt att veta om fisken kommer från det småskaliga eller storskaliga fisket.

Men här är fyra bra saker att tänka på när du väljer fisk:

Vi ser att det i dagsläget är bättre att rekommendera en minskad fiskkonsumtion och fokusera på de miljöbättre alternativ som faktiskt finns än att lämna konsumenter helt utan vägledning.

MSC är en av de miljömärkningar som finns för sjömat. Fisk med denna märkning är oftast bättre ur miljösynpunkt än omärkt fisk. Men likt många andra miljömärkningar är inte kraven perfekta, utan bör ses som ett steg på vägen.

Det som Naturskyddsföreningen främst ser som problematiskt gällande MSC är att man fortfarande certifierar fisk fångad med destruktiva metoder såsom bottentrålning, och det även för sjömat som faktiskt skulle kunna fiskas med skonsammare metoder. Vi anser att MSC inte bör certifiera sådant fiske. Tyvärr är det svårt att som konsument veta om fisken bottentrålats eller trålats utan kontakt med botten – båda märks nämligen ut som “trålad”. Vill man vara på den säkra sidan, välj Krav eller MSC-märkt fisk som fångats med andra metoder.  

Nej – det är beslutsfattare som har det yttersta ansvaret att säkerställa välmående fiskbestånd och ekosystem, att skadliga fiskemetoder förbjuds och att fiskresurser fördelas rättvist. Såväl internationell som EU-lagstiftning och frivilliga riktlinjer ger stöd för en omställning till ett skonsamt och rättvist fiske. Det är därför hög tid att rätta till gamla misstag och just år 2022 är ett utmärkt tillfälle att agera:

Sverige måste ta på sig ledartröjan och verka för en hållbar, rättvis och jämställd fiskesektor i såväl Sverige, inom EU och internationellt. Ett första steg är att sopa rent framför egen dörr. För att lyfta denna fråga på den politiska agendan behöver vi dock allmänhetens hjälp. Vi behöver skapa opinion och tillsammans utkräva ansvar. Här kan du ställa dig bakom våra krav!