Indiens urfolk och de livsviktiga skogarna

Av Indiens drygt 1,3 miljarder invånare räknas 400 miljoner människor som extremt fattiga och lever på mindre än 1,25 US-dollar om dagen. Särskilt utsatta är de människor som lever i samhällets utkant och redan är både fattiga och diskriminerade. Dit hör många av Indiens urfolksgrupper, adivasi.  

Trots att kastsystemet är förbjudet enligt lag tillämpas det fortfarande i praktiken. Det påverkar hur människor ser på varandra och hur redan antagna lagar och policys tas i bruk. Det bidrar också till att det går väldigt trögt med nya och nödvändiga förändringar. 

Indien satsar på vattenkraft och kol som energikällor vilket leder till massiv påverkan på naturresurser och jordbruksmark, just den natur som människor skulle behöva ta hand om på ett extra ansvarsfullt sätt för att inte förvärra den redan allvarliga situationen för miljö och människor. 

Skogarna, i form av byskogar, är en väldigt viktig resurs för mat och medicinalväxter men även för mikroklimatet samt för klimatet i stort. Områdena är belägna på platser där hettan annars kan bli ett stort problem för både djur och människor. 

En av de viktigare lagarna för att motverka att de här viktiga skogarna avverkas är ”Forest Rights Act” från 2006. Lagen erkänner byars rättigheter till skogar de brukat i århundraden och ger dem tillbaka sin rätt att använda skogen ansvarsfullt. 

Lagen tillkom för att erkänna byars ursprungliga rättigheter, rättigheter som glidit människor ur händerna i och med att industrins anspråk har fått större inflytande. Med lagen i ryggen öppnar sig nu nya möjligheter att skydda skogsområden från exploatering och ge människor en bättre livssituation. Därför är AIPP och Naturskyddsföreningen engagerade i detta arbete genom att ge stöd till lokala organisationer som arbetar med urfolk. 

När människor i byarna organiserar sig för att kunna lämna in handlingar för ett byanspråk på skogen i sin närhet sätter det också igång en rad andra processer. Enkla kartor tas fram som visar skog, jordbruksmark, vattendrag och begravningsplatser. 

I och med att byskogen officiellt hamnar i byns omvårdnad blir tidsperspektivet ett annat. Det är värt att investera långsiktigt och återplantera inhemska arter. Samtidigt minskas uttaget av timmer eftersom det nu inte är lagligt för utomstående att gå in och avverka och på så sätt riskerar man inte att förlora skogen åt andra. 

Ett eget skyddssystem skapas på så vis och människor som ertappas med timmerstöld får ”betala i natura” eller tas till polisstationen. Insamling av brännved för försäljning blir mindre viktigt för att generera inkomster eftersom det istället blir mer värdefullt med frukter, honung och andra icke-timmerprodukter från skogen. 

Det här gör att trycket på skogen minskar om man inte behöver brännved utöver byns eget behov. Det visar på hur viktigt det är att människor ges möjlighet att förstå sina rättigheter och också får det formella ansvaret att sköta skogsresurserna. Med rättigheter följer alltid ansvar – en aspekt som ibland glöms bort i debatten om att stärka människors rättigheter.  

Att komma samman och organisera sig för att ta beslut om att registrera sin byskog har lett till att olika bykommittéer bildats som tar hand om allt i det dagliga bylivet. Allt från hur man använder marken till ämnen som hälsa, förbud av alkohol, kulturaktiviteter, ungdomsgrupper, inkomstbringande verksamhet och ett bankkonto gemensamt för byn. 

Kvinnor har en stark roll i att generera inkomster till byn och har varit de som tagit initiativet till att bygga upp ett fungerande lånesystem för bybor, något som ger dem möjlighet att satsa på mindre investeringar som ökar deras trygghet och försörjning. 

En annan oerhört viktig konsekvens av en mer organiserad och samordnad bygemenskap är att trafficking, handel med flickor, har drastiskt minskat. Flickor berättar att sedan byn har blivit mer demokratisk har deras roll stärkts och blivit viktigare. I ungdomsgrupperna är det ingen skillnad på flickor och pojkars möjlighet längre.