Jordbrukets effekt på biologisk mångfald

Ängen var alltså en viktig motor i jordbruket och sköttes med omsorg. Åkrarna var mindre och landskapet var fullt av stenrösen, trampade stigar, bäckar, små åkrar i skogen, olika typer av ängar och betade eller slåttrade vattenbryn. I den gamla typen av varierat jordbrukslandskap trivdes många olika arter av djur och växter. 

Under 1700-talet växte Sveriges befolkning explosionsartat tack vare freden, vaccinet och potatisen. Gårdarna delades vid generationsväxlingar upp mellan barnen och vid varje delning fick alla en del i varje äng och åker. Till slut var varje jordbruk så pass litet att det inte kunde försörja en familj och Sveriges politiker beslutade att göra drastiska förändringar. 

För att effektivisera jordbruket infördes en politik som innebar att alla istället skulle få åkrar och ängar som hängde ihop. Byarna splittrades och gårdarna flyttades ut till de nya markerna. 

1800-talet präglades av snabb befolkningsökning i Sverige. Brist på jordbruksmark, arbetslöshet och fattigdom tvingade många att emigrera. Samtidigt skapades det mer jordbruksmark genom att dika myrar och våtmarker (leda bort vatten) och sänka sjöar. För de vattenlevande djuren och ekosystemen fick förändringen stora negativa konsekvenser. 

Gamla våtmarker, det vill säga mulljordar, bryts dessutom ner snabbt och frigör metan som påskyndar klimatförändringarna. Idag restaureras vissa av dessa områden, ett exempel är Hornborgarsjön. 

Under andra halvan av 1800-talet ökade produktionen, tack vare två viktiga nya produktionssätt – odlingen av baljväxter och växelbruket. 

Genom att odla baljväxter som binder kväve ökade skördarna. Man började odla djurfoder även på åkern och kunde försörja fler djur, vilket i sin tur gav mer gödsel som ökade skördarna. Nu var jordbruket inte längre beroende av ängar. 

Att odla samma grödor år efter år ger sämre skörd, men genom växelbruket – vilket innebär att grödor med olika egenskaper varieras mellan åren – kunde skördarna öka. Växelbruket minskade också sjukdomar och skadedjur. 

De nya produktionssätten skapade möjligheter att odla på nya och mindre bördiga marker. Delar av tidigare ängsmarker odlades upp medan de stenigaste ängarna blev betesmarker. 

Vid 1900-talets början hade två av tre ängar försvunnit. För att skapa mer åkermark täcktes diken över och tack vare bättre plogar kunde stenar flyttas från åkern. Och när skogsbruket blev en viktigare ekonomisk källa flyttades betet bort från skogen. Nu kunde jordbruket försörja befolkningen. Däremot innebar förändringen en förlust av biologisk mångfald då många av de miljöer som växterna och djuren anpassat sig till och gjort till sina hem försvann eller minskade drastiskt. 

Långt in på 1900-talet odlades många olika varianter av samma gröda i Sverige. Gårdarna hade själva sparat de bästa exemplaren som utsäde (frön) under generationer och med tiden skapades unika sorter för olika områden i Sverige. Dessa sorter var anpassade till förutsättningarna på platsen och hade många olika egenskaper. När jordbruket rationaliserades och centraliserades mer och mer försvann många gamla sorter till förmån för de centralt förädlade sorterna. Liknande historia kan berättas om gamla lantraser av bland annat kor, får och höns. 

Förlusten av odlad biologisk mångfald innebär bland annat en ökad sårbarhet för framtida klimatförändringar. Ett homogent jordbruk har lägre motståndskraft vid förändringar eller angrepp. 

På 1940- och 50-talet lockade industrin och servicejobben, vilket tog arbetskraft från både jord- och skogsbruket. Samtidigt blev specialmaskiner för skörd allt vanligare och traktorn användes flitigt även i små jordbruk. Det blev dyrare att anlita arbetskraft än att ta kostnaden för nya maskiner. Utvecklingen ledde till att fler människor lämnade landsbygden samtidigt som mindre gårdar slogs ihop till större. Markerna till de nedlagda gårdarna växte igen och miljön för växterna och djuren förändrades drastiskt. 

Nästa stora förändring inom jordbruket kom tillsammans med ett lägre oljepris. Det låga priset möjliggjorde mekanisering, långväga transporter och konstgödselanvändning. Det var på 1930- och 40-talet, när fossil energi i form av olja började användas i stor skala, som produktionen av konstgödsel kom igång på allvar. Plötsligt var det möjligt att odla spannmål och andra grödor utan att ha djur. 

Svenskt jordbruk hade tidigare använt sig av kemikalier som till exempel koppar- och svavelpreparat mot svampangrepp, men även av naturliga gifter som till exempel nikotin mot insekter. Runt mitten av 1900-talet ökade användningen av kemiska bekämpningsmedel i jordbruket. 

Det mest kända bekämpningsmedlet är DDT som under 1940-talet användes för att bekämpa insekter och svampar. Även olika typer av kvicksilverföreningar användes mycket. I början på 1950-talet kom de första tecknen på negativa effekter på miljön. Rachel Carsons bok ”Tyst vår" från 1962 gjorde allmänheten medveten om problemen. Trots varningssignalerna förbjöds inte DDT i svenskt jordbruk förrän 1970. DDT används fortfarande i vissa delar av världen. 

En sammantagen effekt av mekanisering, konstgödsel och bekämpningsmedel var att jordbruket frikopplades från lokala kretslopp och ekosystem. På samma sätt började matproduktionen gradvis lösgöras från lokala ekonomier för att istället dikteras av allt bredare marknadskrafter, först nationellt och sedan internationellt. Idag är merparten av svensk livsmedelproduktion orienterad mot den globala marknaden. 

Parallellt med den här utvecklingen fanns det lantbrukare som fortsatte att eftersträva lokala kretslopp i sitt jordbruk, utan användning av kemiska bekämpningsmedel och konstgödsel. I början på 1980-talet introducerades flera olika konsumentmärkningar för dessa produkter. 1985 bildades Kontrollföreningen för Alternativ Odling, som förkortades till Krav. 

Allt fler lantbrukare och konsumenter fick upp ögonen för matens påverkan på miljön och jordbrukets roll i det bredare hållbarhetsarbetet. 1999 beslutade EU om gemensamma regler för ekologisk produktion och produkterna märktes med EU-lövet. 2019 utgjorde ekologisk produktion ca 20 procent av den totala arealen jordbruksmark i Sverige och av den totala försäljningen av livsmedel var ca 9 procent ekologisk. 

I dag används ofta så kallade lågdospreparat som bekämpningsmedel, medel som är verksamma vid låga koncentrationer. Det innebär att en mindre dos räcker till att behandla en större areal än tidigare. I slutet av 1980-talet och början av 90-talet minskade den besprutade arealen men efter det har användningen ökat igen. Idag besprutas ungefär lika stor areal som för fyrtio år sedan. 

Dagens svenska jordbruk har gått mot en ökad grad av specialisering. Vissa regioner odlar endast spannmål medan andra fokuserar på djurhållning och köper in foder. Uppdelningen försvårar kretsloppet mellan djurens gödsel och näringsbehovet vid odlingen. För många djur i en region i relation till mark att sprida gödseln på, ökar risken för växtnäringsläckage, vilket övergöder omgivande vatten. 

Specialiseringen och den ökade effektiviteten har förändrat landskapet. Ängarna och hagarna har odlats upp, diken lagts igen, bäckar rätats ut och stenar plockats bort. Variationen i landskapet har minskat och i samma takt försvinner livsmiljöer för växter och djur. Förändringen är inte unik för Sverige utan följer samma mönster världen över.