Lär dig mer om vitryggig hackspett

Vitryggig hackspett är idag klassificerad som akut hotad enligt den svenska röda listan. Vitryggen är en så kallad paraplyart vilket innebär att det är ytterligare cirka 200 andra hotade och rödlistade växt-och djurarter som är beroende av samma slags skogsmiljöer och därför är den en värdemätare för den biologiska mångfalden i Sverige. 

Fram till 1982 fanns det ytterligare en brokspett Sverige, mellanspetten. Den levde i stora ekskogar, men försvann från det sista fästet i Östergötland i början av 1980-talet och betraktas nu som utdöd i vårt land.  

Storleken: Den är störst av brokspettarna, alltså något större än den betydligt vanligare större hackspett. 

Den vita ryggen: Den vita ryggen syns bäst när fågeln flyger. Större hackspett har vita skulderfläckar på den annars svarta ryggen.

Den ljust röda undergumpen: Större hackspett har knallröd undergump, ”mage”, och mindre hackspett inget rött alls. 

Kroppsidorna: Vitryggen har streckade kroppssidor, till skillnad från den större hackspettens vita kroppssidor. Mindre och tretåig hackspett har också streckade sidor.

Undergumpen: Vitryggen har en ljust röd undergump, ”mage”. Större hackspett har knallröd undergump och mindre hackspett inget rött alls.

Färgen på hjässan: Hanen har en helt röd hjässa och honan helt svart. Större hackspetthanen har en röd fläck i nacken. På sommaren kan det vara lätt att ta fel. Ungfåglar hos flera av brokspettarna har mer eller mindre rött på hjässan.

Trumningen: Varje hackspettsart har sin speciella trumning, som man kan lära sig känna igen med lite övning. Här kan du lyssna på hackspettars trumningar. Vitryggarna är lättast att observera och inventera när hanarna hävdar revir genom att trumma mot trädstammar under våren. Honor kan också hävda revir genom trumningar. 

Hackmärkena: Vitryggen lever av larver av vedlevande insekter, främst skalbaggslarver. För att komma åt insekterna i den döda veden, gör vitryggen djupa inhack, i regel tre till sex cm höga och två till fyra cm breda. Hacken är runt koniska, släta och ser välgjorda ut. Man ser dem oftast i sälg och klen asp. 

Bygger bo i lövträd  

Vitryggen bygger sina bon genom att hacka hål i lövträd, ofta aspar, björkar eller alar. Precis som andra hackspettarter i Europa hackar den vitryggiga hackspetten ut ett nytt bohål varje år. Bona placeras ofta högre upp än de andra brokspettarnas (mindre hackspett, större hackspett och tretåig hackspett). Höjden över marken varierar mellan 5 och 20 meter. 

Vitryggshonan lägger oftast tre till fem ägg. Båda hanen och honan hjälps åt att ruva äggen. I Sverige lyckas normalt två till tre av ungarna växa sig stora och bli flygfärdiga. Hur många ungar som klarar sig beror på tillgången på föda, vilken kondition föräldrarna är i och om ungarna klarar sig från rovdjur som mård och sparvhök. 

Vitryggens ungar flyger ut ur boet när de är ca fyra veckor gamla. Detta sker i slutet av maj till början av juni. När vitryggsungarna lämnar boet har, exempelvis, den större hackspetten fortfarande relativt små ungar eller ruvar fortfarande sina ägg. I augusti till september blir vitryggsungarna normalt bortkörda från reviret av föräldrarna. Påföljande vår, när ungarna är nästan ett år gamla söker de sig nya revir. 

Ungarna är inte helt säkra trots att boet är placerat högt uppe i ett träd. Rovdjur som hökar, ugglor och mård utgör en stor risk för de unga fåglarna. Även vuxna vitryggar blir ibland tagna av rovdjur. Men det största hotet mot arten är att den förlorar sin livsmiljö framförallt på grund av det intensiva skogsbruket.

Vitryggens föda består av insekter som lever i veden och barken i döda eller döende lövträd. En studie vid Dalälven visade att vitryggarna främst fann sin föda i björkar, följt av asp och sälg. Även klibb- och gråal samt död barrved utnyttjas flitigt av vitryggarna.  

Samma studie visade att hälften av födan utgjordes av skalbaggslarver. Mer än 50 procent av dessa var larver från så kallade långhorningar. Resten av födan var andra insekter som steklar, tvåvingar och fjärilar. Några exempel på arter som vitryggen lever på är stor aspvedbock, björkvedbock, skulderbock, lövträdslöpare, barkborrar och björksplintborre. 

Vitryggarna stannar i Sverige under vintern. Om bristen på föda är stor eller om det är sträng kyla, kan de flyga till nya områden. Det brukar kallas invasion. Vitryggarna kan då dyka upp på platser där de annars normalt inte finns. Det har hänt flera gånger i Finland och på senare år även i Sverige.

Sverige:  Förr fanns det vitryggar i nästan hela Sverige men sedan flera år finns de framförallt i Värmland, vid nedre Dalälven och längs Norrlandskusten. Totalt i landet finns idag omkring 20 par fåglar.  

Europa: Vitryggen har försvunnit från stora områden av sin ursprungliga utbredning. Fortfarande finns dock livskraftiga bestånd i östra Polen och Baltikum och i västra Norge. Situationen i Ryssland är dåligt känd. 

I Finland har populationen ökat kraftig från ett tiotal par i mitten av 1990-talet till ett häckningsbestånd på idag över tvåhundra par. Ökningen beror framför allt på medvetna åtgärder för att förbättra vitryggens livsmiljö, genom att till exempel ta bort gran och se till att det finns död ved i vitryggsskogarna. 

Globalt:  Vitryggig hackspett förekommer i ett bälte över Europa och Asien, från Norge i väster till Japan i öster. Därtill finns flera mindre, och ofta lokalt begränsade populationer i Pyrenéerna, Alperna, Karpaterna, Apenninerna, på Balkan och i Kaukasus. 

Arten är vanligen uppdelad i tretton raser. Nominatrasen, den ras som först beskrevs vetenskapligt, finns i större delen av Europa och västra Sibirien. I södra Europa (Pyrenéerna och Apenninerna), Balkan, Turkiet och Kaukasus finns rasen lilfordi. Den är mindre och mörkare än vitryggarna hos oss.