Lax, utter och vitryggig hackspett – hotade arter vid rinnande vatten

Lax och havsöring trivs i de vilda forsarna i svenska åar och älvar. Där parar de sig och ynglen tillbringar sin första tid där efter kläckning. Därefter vandrar de unga fiskarna ut i havet där de lever under något eller några år. Men då det är dags för lek återvänder både lax och öring till vattendraget där de föddes.  

Många populationer av lax har slagits ut eller minskat kraftigt på grund av vattenkraftverk som hindrar laxars vandring till och från havet och stänger av fiskens lek- och uppväxtområden. Runt Östersjön fanns tidigare runt 100 unika laxpopulationer med ”egna” älvar – idag finns endast ett fåtal vildlaxstammar kvar. 

Det finns sju inhemska arter av stormusslor i Sverige. De sitter nedgrävda i bottensedimentet och filtrerar material som flyter förbi. Sötvattensmusslorna är viktig för vattenkvaliteten - en mussla filtrerar ca 40 liter vatten i timmen. Tyvärr har både flodpärlmussla, tjockskalig målarmussla, flat dammussla och äkta målarmussla minskat kraftigt i landet på grund av olika sorters exploatering av våra vattendrag och alla arterna är rödlistade. 

Flodpärlmusslor kan bli enormt gamla, den äldsta kända musslan hittades i Görjeån i Jokkmokks kommun och var 256 år. Men idag består många bestånd i Sverige bara av vuxna musslor eftersom de inte kunnat föröka sig på kanske 100 år. 

Många stormusselarters larver behöver nämligen under ca ett år sitta fast som parasiter på gälarna på vandrande fiskar innan de kan släppa taget och gräva ner sig i sedimenten. När vandrande fiskar minskat i antal på grund av vandringshinder och exploateringen av våra vattendrag har också musslornas möjlighet till reproduktion minskat. 

Uttern är ett nattaktivt djur anpassat till ett liv i vatten. Man kan hitta utter i stora älvar och små bäckar, i sjöar, våtmarksområden och längs kusterna. Med sin strömlinjeformade kropp, simhud mellan tårna och stängningsbara näsborrar tar den sig lätt fram genom vattnet och kan vara under vattnet i upp till fem minuter. 

En vuxen utter äter cirka 1 kilo fisk per dag. Den mumsar också gärna på grodor, kräftor, insekter, fåglar och mindre däggdjur. En utter bygger sitt bo i strandbrinken på en plats med mycket mat, skyddande växtlighet och lämpliga ostörda områden där ungarna kan leka. Ibland har boet ingång under vattnet. 

Historiskt har det funnits utter i hela Sverige men utterstammen började minska på 50-talet, främst på grund av jakt, förändringar i deras livsmiljöer samt miljögifter. Utdikningar av våtmarker, rensningar av vattendrag samt vattenreglering har bidragit till att många värdefulla miljöer för utter har försvunnit. Många uttra dödas även i trafiken. Uttern har varit fridlyst sedan 1968. Idag har utterstammen återhämtat sig något men uttern är fortfarande rödlistad. 

I Nedre Dalälvens svämskogar, där de strandnära lövskogarna översvämmas så att granen hålls borta och död ved skapas, där trivs vitryggig hackspett. Där finns deras föda, skalbaggar och fjärilslarver, i gamla björkar, alar, aspar och sälgar. 

Men svämskogarna hotas, och många arter med dem, av vattenkraftverk som inte släpper ut tillräckligt med vatten i den ursprungliga älvfåran och som dessutom reglerar bort de naturliga översvämningarna. 

Den vitryggiga hackspetten är akut hotad. Det behövs minst 100 häckande par i Sverige för att vitryggen inte ska försvinna från våra skogar. Under de senaste åren har endast ett fåtal par häckat framgångsrikt i Sverige. Läs mer om vitryggig hackspett här 

Älvängslöparen är en skalbagge av familjen jordlöpare som bara finns vid Nedre Dalälven och på några få ställen i Europa där den också är sällsynt och akut hotad. Älvängslöparna är bra på att flyga och så fort vattnet dragit sig undan efter en översvämning flyger de till strandängarna och kalasar på hoppstjärtar. Det är också på ängarna vid älvstränderna de lägger ägg och larverna utvecklas till vuxna skalbaggar.  

Att älvängarna är viktiga för älvängslöparna hörs på namnet. Arten är helt beroende av översvämningarna i älven och att det finns skogar i närheten med död ved för skydd och övervintring. Arten kommer att försvinna om inte mer naturliga vattenflöden återskapas vid Nedre Dalälven. 

Strandskinnlaven är också bunden till svämskogarna. Du hittar den, om du har tur, på gamla lövträd som asp och al som växter längs bäckar, åar och älvar som regelbundet översvämmas. De växer strax under högvattenmärket, och vill alltså bli regelbundet dränkta i en översvämning. 

Strandskinnlaven hotas av brist på översvämningar vid vattenkraftregleringar och av brist på gamla träd längs stränderna. Sverige har ett stort ansvar för strandskinnlav eftersom arten endast finns på några få platser i världen och Sverige näst efter Ryssland har de största populationerna av arten.