Ökad risk för avskogning när fler hamnar byggs i Amazonas
I fem år har fiskebyarna runt Maicá-lagunen utanför Santarém kämpat mot planerna att bygga en hamn i våtmarksområdet, som är en barnkammare för fisk och fåglar. Men med den nya regeringens politik att öppna upp Amazonas för exploatering blir deras motstånd allt svårare.
Artikeln i fyra punkter
- I Amazonas byggs nya hamnar för att skeppa bland annat soja, som odlas på mark där regnskog skövlats. Lokalbefolkningen i Maicá i Amazonas kämpar mot bygget av en ny hamn. Men trots att byggföretagets miljökonsekvensbeskrivning är både felaktig och ofullständig har hamnen redan börjat byggas.
- Hamnbygget förorenar, hotar biologisk mångfald, och leder till konflikter i byarna. Hamnen i Maicá kommer dessutom att öka trycket på avverkning av skog och på nya sojaplantage i området.
- 2006 ledde internationella protester mot en spannmålshamn i Amazonas fram till det så kallade ”soja-moratoriet”, som förbjuder nyavverkning av regnskog för att odla soja. Det nya avtalet gjorde att avverkningen av regnskog minskade, även om sojafälten fortsatte att breda ut sig på annan mark.
- Men Brasiliens nya regering öppnar för mer exploatering av Amazonas och jordbrukarna får nu allt starkare stöd från regeringen. Det gör kampen mot bland annat hamnen i Maicá allt svårare. Då behövs internationellt stöd!
Lagunen Maicá är vacker, paradisiskt vacker. När solen sänker sig och färgar himlen orange, vattenytan blir spegelblank och reflekterar den tropiska grönskan runt omkring. En kritvit häger flyger lågt framför båten, en flock papegojor söker vila i träden. Här i Maicá leker och föds minst 150 fiskarter som, när de vuxit till sig, simmar ut i den stora Amazonas-floden som glider förbi parallellt. Runt lagunen ligger flera fiskebyar som i många generationer levt av den fisk och skaldjur som lagunen ger. Men nu stör något harmonin:
– Titta, vattnet är grumligt, vitaktigt, säger den gamle fiskaren Antônio Castro Soares. Det kommer från fyllningsmassorna där vid utflödet. De säger att det ska bli en bensinstation, men det är hamnen som de börjat bygga – utan tillstånd!
Protester från både byar och organisationer
– Företagets taktik är att kringgå lagen och ignorera lokalbefolkningens kultur och levnadssätt. När rättsprocesserna sedan kommer ikapp så är det för sent, hamnen är redan ett faktum, säger Valdeci Sousa från CPP, Naturskyddsföreningens samarbetsorganisation som stödjer traditionella fiskare i Brasilien. Det var så Cargill byggde sin hamn i Santarém och det är så Embraps jobbar nu.
Embraps är det privata företag som bildades specifikt för projektet i Maicá och som redan 2015 fick delstatsregeringens tillstånd att bygga en jättepir, fyra enorma siloanläggningar och uppställningsplats för nästan 1 000 långtradare vid Maicá-lagunens utlopp i Amazonasfloden. Enligt planerna ska mer än sju miljoner ton spannmål om året kunna skeppas ut från hamnen när den är fullt utbyggd. Men fiskebyarna, CPP och andra organisationer protesterade och krävde information och sin rätt att bli rådfrågade.
Miljökonsekvensbeskrivningen som företaget presenterat var ofullständig och visade sig innehålla flera felaktigheter. Efter flera rättsliga tvister stoppade ett domslut 2016 hela processen i väntan på samråd med lokalbefolkningen, i enlighet med ILO-konventionen 169 om urfolk och stamfolks rättigheter.
Bybor oroliga för att dricka vattnet
Båten lägger till vid ett trähus som balanserar på pålar mitt ute i lagunen. Runtom står fruktträden med vatten upp till knäna och även lådorna där grönsakerna är planterade står på pålar. Lagunens vatten höjs och sänks naturligt i takt med årstidernas växlingar.
Om ett par månader har vattenståndet sjunkit här och jag kan plantera allt i den bördiga sjöbotten, berättar husets ägare Jucelina Silva Batista, som bott mitt i lagunen i 32 år. Här har jag allt jag behöver: fisk, grönsaker, frukt… Men vi är ensamma kvar nu, för mina grannar har sålt sina hus till företaget och flyttat till utkanten av stan.
– Det vitgrumliga vattnet oroar mig, för vi dricker det här vattnet. Om de bygger hamnen så kommer det inte att gå att leva här. Piren minskar vattenflödet in till lagunen och fiskebåtarna får inte passera under den. När de tvättar fartygen släpper de ut olja i vattnet, fisken blir förgiftad, säger Jucelina och fortsätter:
– Men det finns många här som stödjer projektet. De tror väl att de ska få jobb, men de har inte rätt utbildning.
Hamnprojektet skapar konflikter mellan de som bor i fiskebyarna, bekräftar fiskaren Antônio Castro:
– Representanter för företaget gör hembesök hos de lokala ledarna om kvällarna och mutar dem. De ordnar möten och tar bilder som bevis för att byarna rådfrågats och samtycker. Folk skriver under papper som de inte läst eller förstått. Men något regelrätt samråd har inte genomförts ännu, säger han.
Svaret på frågan finns på högplatån ovanför Santarém, i kommunen Belterra, där regnskogen sedan början av 2000-talet skövlats till fördel för monokulturodlingar av soja och majs. Det var storjordbrukare från södra och centrala Brasilien som expanderade norrut, stimulerade av låga markpriser och höga världsmarknadspriser på jordbruksprodukter. Multinationella Cargills, som köper upp nästan all soja i regionen, byggde en spannmålshamn i Santarém för att göra transportsträckan till exportmarknaden kortare och billigare.
Protest mot storhamn ledde till förbud
Cargills hamn i Santarém fick internationell uppmärksamhet i maj 2006 då Greenpeace ockuperade den och flera amerikanska och europeiska företag hotade med att bojkotta sojan som ”äter upp regnskogen”. Protesterna ledde fram till det så kallade sojamoratoriet, som förbjöd nyavverkning för att odla soja. Efter internationella påtryckningar lovade Cargill att bara köpa från producenter som kunde visa att deras soja inte bidragit till skövling av regnskog. Avverkningen minskade, men sojafälten fortsätter att breda ut sig på mindre egendomar i Belterra, trots att befolkningen vittnar om luftvägsproblem och hudåkommor på grund av användningen av kemiska bekämpningsmedel.
Industrijordbrukarna var en viktig stödgrupp när Jair Bolsonaro valdes till president och sedan han tillträdde i början av året har sojaproducenterna haft medvind. Nästan 300 tidigare förbjudna bekämpningsmedel i jordbruket är numera tillåtna. Budgeten för de federala kontrollorganen Ibama och ICMBio har skurits ned med en fjärdedel under 2019 och de anställda hänvisas till administrativt arbete, utan att utföra kontroller på plats. Flera nybyggda bensinstationer för långtradare efter vägen från Mato Grosso till Santarém är tecken på att sojaproducenterna förbereder sig för ökad export.
– Nu har de stöd hela vägen från kommunal, delstatlig till federal nivå, suckar Valdeci Sousa på CPP. Vi vet inte längre till vilken myndighet vi ska vända oss för att protestera, så nu vädjar vi om stöd från utlandet.
På Santaréms miljöinformationscenter, sponsrat av Cargill, sitter Fabrício Golobovante och tittar på satellitbilder. Han är chef för kommunens geoprocessmätning och kan på datorns skärm följa sojans utbredning i Belterra, från drygt 14 000 hektar år 2004 till mer än 52 000 år 2014. Han visar också hur den nya stadsplanen ger möjlighet att i framtiden plantera soja även på låglandet nära Maicá.
– Varför frakta sojan med lastbil från Mato Grosso om man kan plantera här i närheten? frågar han ironiskt, och menar att den nya hamnen kommer att öka trycket på avverkning och sojaplantage nära Santarém.
– De här företagen har en enorm ekonomisk makt, säger Fabrício Golobovante. Enda sättet att bromsa dem är att åter protestera som man gjorde mot Cargill i mitten av 2000-talet: internationellt tryck och hot om sanktioner.
Text: Lena Zetterström
Foto: Lena Zetterström, Getty Images
Fakta: ILO-konventionen 169
- ILO-konventionen 169, Konventionen om urfolk och stamfolk, ger dessa bland annat rätt till att bli informerade och rådfrågade, utan försök till påverkan eller tvång, inför projekt som påverkar deras område och livsstil.
- Samrådet ska ske i förväg och det ska vara den ansvariga myndigheten som genomför processen, inte företaget.
- Enligt konventionen skall urfolkens äganderätt och besittningsrätt till den mark som de traditionellt bebor erkännas. Åtgärder skall vidtas för att skydda deras rätt att nyttja mark som inte uteslutande bebos av dem.
- Konventionen antogs av Internationella Arbetsorganisationen ILO 1989 och ratificerades av Brasilien 2002.
Fakta: Sojamoratoriet
- Sojamoratoriet är ett avtal som slöts 2006 mellan brasilianska sojaproducenter och miljöorganisationer 2006 för att stoppa skövlingen av regnskog i Amazonas relaterad till sojaproduktion.
- 2008 anslöt sig även den brasilianska regeringen för att garantera dess kontinuitet och för att skapa ett system för satellitövervakning av sojans utbredning.
- Fram till 2018 fortsatte arbetsgruppen för moratoriet att publicera rapporter som visade att nyavverkningen i stort sett avstannat, men efter regeringen Bolsonaros tillträde har mycket av tidigare åtaganden åsidosatts. I december 2019 skrev en grupp investerare och multinationella företag ett brev till den brasilianska regeringen där man Brasilien att stå fast vid sojamoratoriet i Amazonas.
- Något moratorium för Cerradon, den brasilianska savannen finns inte och många menar att samtidigt som sojamoratoriet har varit mycket viktigt för Amazonas flyttar sojaproducenterna problematiken till andra områden. För att minska negativ påverkan på miljö och människor krävs att producenterna bedriver en mycket mer ansvarsfull produktion oavsett var den sker.
- I november 2020 hotar brasilianska bönder med att göra uppror mot sojamoratoriet och skulle det bli ett för cerradon hotar man att växla till Amazonas istället.
Fakta: Brasiliens sojaexport
Brasilien noterade rekordskörd på nästan 120 miljoner ton soja 2018, varav nästan 84 miljoner ton gick på export.
Sojaexporten ökade med 23 procent jämfört med 2017, mycket tack vare ökad efterfrågan i Kina (som på grund av handelskrig sökt alternativ till amerikansk soja, något som under 2020 åter skiftat till en åtminstone mindre import från USA).
Källa: Brasiliens sekretariat för utrikeshandel
