PFAS genom tiderna

Det första PFAS-ämnet uppfanns år 1922 av Frédéric Swarts, som 30 år tidigare hade uppfunnit ämnet freon. 16 år senare, 1938, upptäckte Roy J. Plunkett på det amerikanska multinationella kemiföretaget DuPont (som tillverkade freon åt General Motors) av en slump att ett PFAS-ämne de studerade, tetrafluoreten, kunde bilda ett fett- och vattenavvisande material, polytetrafluoreten (PTFE). Ämnet tål dessutom relativt höga temperaturer och är motståndskraftigt mot både syror och baser. Det nya ämnet registrerades under varumärkesnamnet Teflon 1945. Till en början användes Teflon inom rymdteknologin, militären och industrin, men när non-stick-stekpannan lanserades blev det även vanligt i hemmet. Ett annat företag, 3M, meddelade 1951 att de uppfunnit nio nya PFAS-ämnen, bland annat PFOA. Några år senare lanserade de Scotchgard, textilimpregnering.

På 1960-talet börjar DuPont förstå att PFAS kan vara farligt för både människor och djur. De utförde djurstudier som sedan hemlighölls. En observation av deras anställda, som råkat få i sig ångor av Teflon och sedan fått influensaliknande symptom, publiceras i tidskriften JAMA 1965. Samtidigt publicerade en oberoende forskare från universitetet i Rochester en artikel i tidningen Nature om onormalt höga halter av fluorföreningar hos människor i områden som senare visade sig ligga i närheten av PFAS-fabrikerna. Hen kom fram till att det inte kunde vara från naturligt förekommande fluor i dricksvatten och mat, utan måste vara från tidigare okända organiska fluorföreningar (dvs PFAS).

1963 sökte militären i USA patent på ett släckningsskum, på engelska kallat Aqueous Film Forming Foam (AFFF), innehållande PFAS som kunde användas för att släcka oljebränder. Efter en stor oljebrand på ett krigsfartyg i tjänstgöring år 1966, då 34 personer dog, begärde militären att få använda det nya släckningsskummet.  

På 1970-talet började 3M mäta PFAS-halterna (framför allt PFOS och PFOA) i blodet hos sina anställda. Över hälften hade förhöjda halter och vissa hade mycket höga halter. Militären i USA dokumenterade flertalet negativa hälsoeffekter på djur från släckningsskum. DuPont började under 1970-talet förstå att PFOA lagras i kroppen och att det fanns en hälsorisk för deras arbetare vid Teflonfabriken vid långvarig exponering.

På 1980-talet flyttade DuPont alla sina kvinnliga anställda från Teflonfabriken till kontorstjänster sedan två gravida medarbetare fått missbildade barn. Samtidigt blev PFAS allt vanligare i fler och fler produkter, till exempel flamsäkra elkablar, vattentäta kläder och skor, skidvalla och bekämpningsmedel.

Under 1990-talet ökade kunskapen om att PFAS påverkar miljön och hälsan negativt. Svenska Räddningsverket publicerade 1995 rapporten ”Skumvätskors effekter på miljön”, där de kom fram till att de PFAS-ämnen de testat inte bröts ned alls under försöksperioden (2,5 månader) och att de därför rekommenderade att undvika användning av skumvätskor innehållande flourtensider vid brandövning så långt det gick.

Trots denna kunskap fortsatte Räddningsverket att använda PFAS-innehållande släckningsskum vid övningar och personalen utbildas inte i hur skummet skulle användas för att inte hamna ute i naturen.

2000-tal

Våren 2000 skickade myndigheten i USA (EPA) ut en varning till bland annat Sverige om att ämnet PFOS visat sig vara giftigt, långlivat och mycket svårnedbrytbart och att det därför bör fasas ut för att skydda människors hälsa och miljön från allvarliga långsiktiga konsekvenser. Samma dag släppte företaget 3M ett pressmeddelande om att de skulle fasa ut PFOS i alla deras produkter.

I slutet av 1990-talet blev det tekniskt möjligt att analysera individuella PFAS-ämnen. 2001 kom den första rapporten om global PFAS-spridning i miljön, därefter ökade antalet forskningsartiklar, och därmed kunskapen om PFAS, markant. År 2002 visade mätningar från det Arktiska övervakningsprogrammet (AMAP) att PFOS hittats i isbjörnar, vilket tydligt demonstrerar den globala spridningen av PFAS.

I början av 2000-talet utredde Kemikalieinspektionen och Naturvårdsverket tillsammans situationen i Sverige. Ytvatten analyserades och de fann PFOS i nästan alla prover, men i låga halter. Att PFAS skulle kunna hamna i grundvatten var det ingen som tänkte på. Livsmedelsverket, som är ansvarig för dricksvatten, fick löpande information från andra myndigheter. Prover togs på fisk, och man hittade PFOS i fisk i vissa sjöar. Dricksvattentäkter och grundvatten undersöktes däremot inte.

2010-talet kantades av flera upptäckter om PFAS i svenskt dricksvatten och grundvatten. Röster började höjas om riskerna med exponering av PFAS via dricksvatten, och bland annat kartlades situationen i yt- och grundvatten av Naturvårdsverket 2016.

Behovet av ett PFAS-förbud fick uppmärksamhet både globalt och i Sverige, till exempel undertecknades år 2014 skrivelsen ”Madrid statement” av 300 forskare från 38 länder, som menade att PFAS måste fasas ut på grund av dess skadliga effekter. 2017 skrev 37 svenska myndigheter och forskningsinstitutioner under en avsiktsförklaring som innebär att de kom överens om ett ökat samarbete mellan olika aktörer för att minska riskerna med. och utveckla kunskapen om, PFAS.

Vill lära dig mer om PFAS?