Projekt Pilgrimsfalk – en framgångshistoria

I södra Sverige minskade pilgrimsfalkstammen redan under 1920- och 30-talen på grund av intensiv jakt. Brevduveägare hörde till dem som ville ha bort falkarna, eftersom de tog duvor. Under 1950- och 1960-talen minskade pilgrimsfalken främst i norra Europa, till största delen på grund av olika miljögifter. Falkarnas förmåga att lägga ägg och föda upp ungar försämrades på grund av gifter. Äggskalen blev så tunna så att äggen ibland krossades när honan ruvade. 

När Projekt Pilgrimsfalk startade i mitten på 1970-talet var falkarna hårt drabbade av miljögifter som PCB, DDT och kvicksilver som spreds i naturen. I Sverige kunde man bara observera 15 par falkar totalt när räddningsarbetet inleddes med att skydda boplatser, kartlägga miljögifternas effekter och föda upp falkungar. Det var framför allt falkstammen i sydvästra Sverige som helt höll på att försvinna. 

Genom Projekt Pilgrimsfalk inleddes ett samarbete med naturvårdsmyndigheter i de nordiska länderna för att bygga upp en avelspopulation. Målsättningen i första fasen var att återskapa en vild stam med cirka 30 häckande par i sydvästra Sverige. För att nå detta mål krävdes en omfattande avel och uppfödning som under flera år kunde producera ett stort antal ungar för utsättning. Det är svårt att få falkar att häcka i fångenskap - man räknar med att bara 50 procent av de könsmogna fåglarna häckar i bur. Dessutom dröjer det upp till 4–5 år innan falkarna blir könsmogna i fångenskap. 

För att få en avelspopulation med genetisk spridning, det vill säga att falkarna inte var för nära släkt, insamlades ägg och ungar från skilda boplatser i Skandinavien.  

Avelsprojektet byggde under det första årtiondet till stor del på ideellt engagemang med fågelintresserade lantbrukare som tog hand om falkparen. Burar med falkar fanns i Dalsland, Bohuslän, Västergötland och Småland. Dessutom hölls ett antal par på en dansk avelsstation. De första utsättningarna av ungar som hade fötts upp i bur påbörjades i Bohuslän 1982. 

1987 flyttades alla avelsfalkar (cirka 30 fåglar) över till en nybyggd avelsstation utanför Göteborg. Den drevs i samarbete med Göteborgs Ornitologiska Förening. Den nya avelsstationen blev en lyckad satsning och uppfödningen av falkungar ökade snabbt. Närmare 400 falkungar släpptes fria i Västsverige fram till 1997. 

 En del ungar sattes ut till vilda falkpar som ”adopterade” dem, och födde upp dem med byten. Men de flesta ungar fick sättas ut utan föräldrar och födas upp med hjälp av "hacking". Det innebär att ungarna sätts i en nätförsedd låda i en klippbrant cirka en vecka innan de är flygfärdiga och att de får mat som skickas ner genom ett rör. 

År 2 000 hade målsättningen med 30 häckande vilda par uppnåtts i Västsverige. Samma år flyttades de kvarvarande avelsfalkarna till en nybyggd buranläggning på Nordens Ark, där aveln fortsatt en tid. Idag finns det emellertid så många vilda falkar att stammen växer till av egen kraft. 

Projekt Pilgrimsfalk har med åren blivit ett mycket lyckat räddningsprojekt. Den svenska pilgrimsfalkens framtid ser ljus ut. Sedan starten 1972 har arten gått från att klassas som ”akut utrotningshotad” utan en enda lyckad häckning i det vilda under flera år, till att idag betecknas som ”nära hotad” på den nationella rödlistan.  Numera finns det flera hundra häckande par och ytterligare ett hundratal revirhävdande. 

Detta innebär att utplanteringsprojektet nu i stort sett har avslutats. Inga nya avelspar ersätter de fåglar som faller för åldersstrecket. De gamla avelsparen får däremot fortsätta att häcka och föda upp ungar så länge de lever och mår bra. 

Pilgrimsfalken har fortfarande en utbredning med två delpopulationer – en i södra Sverige och en i övre Norrland. Spridningen från dessa kärnområden till "falktomma" delar av landet går långsamt. 

Att pilgrimsfalkar kan häcka i staden är ingenting nytt. I många städer i Europa och Nordamerika häckar falkar på höga byggnader, långt från fiender som räv och mård. I städer finns det ofta gott om föda i form av duvor och andra fåglar som drar nytta av människan. 

Även om arbetet med att rädda pilgrimsfalken från utrotning i de södra delarna av Sverige har lyckats, så fortsätter arbetet med att hålla koll på pilgrimsfalkarna. Gamla hot försvinner, men nya tillkommer, bland annat nya miljögifter som t ex bromerade flamskyddsmedel.