Så har fiskmjöl blivit ett växande hot mot lokala fiskare

– Fabrikerna har tvingat bort lokala fiskare som måste leta efter andra sätt att få en inkomst. De kvinnliga småföretagare som förut köpte fisken lokalt har också förlorat sina inkomster. Politikerna låter utländska fabriker köra över lokalbefolkningen och ingen vet hur fiskmjölsfabrikerna påverkar det lokala ekosystemet. 

Det säger Dawda Foday Saine som är generalsekreterare för CAOPA, ett nätverk för fiskeorganisationer i Västafrika som arbetar för fiskares rättigheter. Dawda är även ledare för Nafo, en lokal fiskeorganisation i Gambia som ingår i nätverket. 

Sedan tre år tillbaka har fiskmjölsfabriker från mestadels Kina installerat sig längs Gambias smala kustremsa. En liknande trend ses även i grannlandet Senegal och andra länder i Västafrika, där utländskt ägda fiskmjölsfabriker etablerar sig i kustsamhällena. Fabrikerna fiskar småfisk som de sedan pulveriserar och exporterar som foder till framförallt odlad fisk, kyckling och gris. Fiskmjölsfabrikerna har nästan helt konkurrerat ut den lokala fiskhandeln. 

– Det är kvinnorna på den lokala marknaden och landets livsmedelsförsörjning som är de stora förlorarna när fisk som kan ätas direkt i stället exporteras till utlandet som fiskmjöl, säger Beatrice Gorez, koordinator på Naturskyddsföreningens samarbetsorganisation CFFA, Coalition for Fair Fisheries Arrangements. 

Det är främst kvinnor som bearbetar fisken och sedan säljer den. Expansionen av fiskmjölsfabrikerna har gjort dem till en särskilt utsatt grupp.  

– De styrande i landet tvingade bort kvinnorna från sina fiskbearbetningsplatser när fabrikerna skulle byggas och de fick ingen kompensation. Förutom att hitta nya platser att torka och förädla fisken på, så var de dessutom tvungna att köpa nya torkställ när de gamla demolerades av lokala makthavare som gjort plats för fabrikerna, berättar Dawda som själv kommer från en fiskarfamilj och som vet hur viktigt det lokala fisket är för familjerna och deras försörjningsmöjligheter. 

Idag försöker många av de kvinnor som tidigare försörjde sina familjer med försäljning av fisk hitta andra inkomstkällor. De lokala fiskarna har antingen blivit utkonkurrerade av fabrikerna eller anställda av fabrikerna. Fabrikerna kan dock anställa endast ett fåtal av alla fiskare, vilket har resulterat i ökad arbetslöshet längs kusten. Förändringen har också lett till mycket lägre löner. 

– Ett av problemen är att det inte finns någon transparens. Vi vet inte vad arbetarna har för villkor eller hur de behandlas, fortsätter Dawda som i sitt arbete försöker sprida kunskap om arbetares rättigheter och ställa kollektiva krav på makthavare. 

Förutom de negativa sociala och ekonomiska konsekvenser som fabrikerna orsakar påverkas även det lokala ekosystemet. Enligt FN:s livsmedelsorgan FAO är alla västafrikanska fisken överexploaterade och kustfisket har halverats på 30 år. Dawda konstaterar att det inte finns någon information om fabrikernas utsläpp, men att vattnet och ekosystemet kommer att påverkas negativt. 

– Vi har redan problem med överfiske och överexploatering i våra vatten. Med fabrikerna blir det ännu värre och problemen kommer att bli stora för alla som bor längs Västafrikas kust. 

Fiskmjölsfabrikerna i Senegal tar dessutom in fångad fisk som sedan görs till mjöl, utan någon som helst registrering. Det blir därför svårt att föra statistik över varje lands exploatering och vilka åtgärder som måste vidtas för ett hållbart hav. Dawda efterlyser därför en studie som fokuserar på effekterna av fiskmjölsfabrikerna: 

– Vi måste veta vilka biologiska, sociala och ekonomiska effekter fabrikerna har. Om vi hade haft siffror och hårda fakta hade det varit lättare för oss att engagera världssamfundet och påverka våra egna politiker. Men än så länge är det tyst från makthavarna. 

Civilsamhället har sedan länge organiserat sig och genomfört protester gentemot både fabrikerna och politiska makthavare. Dawda berättar om fiskare som gått till radio och tv för att nå ut till makthavare i hopp om förändring. Men hittills har man bara mötts med tystnad. 

– Fiskmjölsfabriker och den exploatering de står för strider mot rätten till tillräcklig och bra föda i FN:s deklaration för mänskliga rättigheter. Om vi inte längre kan komma åt fisken på grund av fabrikerna och våra familjer går hungriga på grund av det, är inte detta ett brott mot de mänskliga rättigheterna? 

Beatrice Gorez tror att ett organiserat civilsamhälle är en förutsättning för att nå bättre resultat och villkor för lokalbefolkningen längs kustremsan. Trots den senaste tidens positiva demokratiutveckling i Gambia ser Beatrice Gorez att trycket fortfarande är hårt mot oberoende miljöorganisationer i landet: 

– Efter tjugotvå år av diktatur finns det väldigt lite utrymme för yttrandefrihet och ett civilsamhälle som vågar organisera sig i någon slags aktivism uppstår inte över en natt. Samtidigt har presidentvalet 2017 möjliggjort ett friare samhälle så vi ser en positiv trend, säger Beatrice Gorez. 

Men alltjämt finns det mäktiga aktörer – som de kinesiska fiskmjölsfabrikerna – som fortsätter att hota miljökämpar och de människor som demonstrerat i protest mot fabrikerna. 

– Det finns också rapporter om att representanter på fabrikerna mutat lokala ledare och köpt sig utrymme att fortsätta förorena natur och omgivande miljöer. Det är därför viktigt att vi fortsätter att stärka yttrandefriheten i Gambia och civilsamhällets förmåga att organisera sig. Att makthavare ser till att skydda sina invånare från hot från aktörer med mycket makt och att de också stöttar och förstärker transparensen i fiskindustrin är oerhört viktigt, säger Beatrice Gorez. 

Dawda Foday Saine hoppas för sin del att FN, EU och Afrikanska Unionen ska stötta de lokala fiskarna i deras kamp att få tillbaka sina rättigheter: 

– Vi som tillhör civilsamhället kan inte göra mer utan stöd av globala aktörer. Fiskmjölsfabrikerna borde ställas till svars. Vi har inte pengarna eller kapaciteten att stämma fabrikerna, utan måste sätta vårt hopp till våra tyvärr alltför passiva makthavare. Därför är stödet utifrån så viktigt för att vi ska kunna fortsätta kämpa för rätten till fisken och vår försörjning.