Säl – en utsatt överlevare

Sälar fyller precis som andra toppredatorer en viktig roll i ekosystemen. De kan genom sin jakt reglera balansen mellan och inom olika fiskbestånd eftersom sälen fångar de arter som det finns flest av och individer som är försvagade av någon anledning. Idag har turistnäringen utvecklats runt sälarna med sälsafari och sälpaddlingar. Det skapar inkomster, inte minst i glesbygd. En förutsättning för denna växande turism är stora och livskraftiga sälbestånd. 

Det finns tre arter av säl i svenska hav - gråsäl, knubbsäl och vikare. Eftersom sälar kan simma stora sträckor görs inventeringarna av sälar samordnat i grannländerna och för Östersjön räknas populationerna på Östersjönivå. Gråsälarna är störst och flest och förekommer främst på Sveriges ostkust. 

År 2015 översteg antalet räknade gråsälar i Östersjön 30 000 djur och populationen växte med ca 8 procent per år. Ändå anses gråsälen vara långt från sina historiska nivåer på drygt 90 000 sälar. På många platser i södra Östersjön har de heller inte återetablerat sig. 

Gråsälar äter i princip alla fiskarter den kan hitta men mest äter den strömming. De kan bli upp till 40 år gamla, honan blir oftast äldre än hanen. En vuxen knubbsäl äter cirka 4 kg fisk per dag. Beroende på hur stor sälen är, kön och säsong äter en gråsäl mellan 3-8 kg fisk per dag.  

Vikaren har sina närmaste släktingar i norra ishavet och finns i svenska vatten främst i Bottenviken. Det finns också några mindre bestånd i Finska viken, Rigabukten och i ryska vatten. År 2015 räknades till 17 000 vikare i Bottniska viken och med en tillväxt på 4-5 procent. Modeller indikerar dock att populationen i Östersjön i början av 1900-talet var mellan 180 000-220 000 djur. Vikaren är vår minsta säl. Den äter fisk men också det bottenlevande kräftdjuret skorv. En vuxen vikare äter cirka 3 kg fisk per dag. De kan bli hela 50 år gamla. 

Knubbsälen lever företrädelsevis på västkusten men det finns också ett litet och genetiskt isolerat bestånd av knubbsäl i Kalmarsund. Populationerna på västkusten delas med Danmark respektive Norge och de har en tillväxt på mellan 6 och 9 procent per år. Även populationen i Kalmarsund växer och anses stabil. Det finns oklarheter om hur stora de olika knubbsälspopulationsenheterna är och hur många som krävs för att jakt ska kunna tillåtas enligt Helcom (Miljökonventionen för Östersjön).

Det finns heller inga säkra uppskattningar av historiska nivåer och de har sannolikt fluktuerat i konkurrensen med gråsäl som det för närvarande finns få av på västkusten. Precis om gråsäl äter den i princip alla arter av fisk den kan hitta. På västkusten har man hittat rester av över 30 arter i deras magar och spillning. Knubbsälen kan bli 35 år gammal och honorna lever oftast längst.

Bild med bildtext: Statusen för Östersjöns, Skageracks och Kattegatts sälpopulationer (samt tumlare). Fyrkanten symboliserar gråsäl i hela Östersjöområdet, cirklar symboliserar vikare och trekanter symboliserar knubbsäl. Grön färg indikerar att populationen har God ekologisk status, Gul indikerar att statusen är lägre än God ekologisk status och röd färg indikerar att populationen minskar eller är stabil men i lågt antal. Från Helcom, 2013. Population growth rate, abundance and distribution of marine mammals. The state of the marine mammals in the Baltic Sea. 

Även om sälarna idag har återhämtat sig numerärt finns fortfarande många hot mot bestånden. I och med klimatförändringarna så minskar utbredningen av havsis i Östersjön. Havsis är framförallt viktig för vikaren som är helt beroende av packis för att föda och dia sina ungar. Men även gråsälskutar har visat sig ha högre överlevnad om de föds på is. 

Sälar är precis som andra topprovdjur också särskilt utsatta för miljögifter som inte bryts ner i miljön utan ansamlas i fett. Detta gjorde dem en gång till offer för PCB och DDT och det riskerar att göra dem till offer för alla de nya miljögifter vi hittar i vattenmiljön, t.ex. flamskyddsmedlet PBDE. Många sälar i Östersjön har också tarmsår. Forskarna vet ännu inte vad tarmsåren beror på, men forskare tror att  förmågan att läka tarmsår kan vara nedsatt på grund av miljögifter. 

Sälar, framförallt knubbsäl, har också vid ett flertal tillfällen drabbats av det fruktade PDV (phocine distemper virus) viruset, som är nära släkt med valpsjukevirus hos hund. Hela 50 procent av knubbssälsbeståndet på västkusten dog vid första utbrottet 1988 och 14 år senare, 2002, slog viruset till igen men med något lägre dödlighet. Knubbsälarna har även angripits av andra epidemier. 2014 drabbades till exempel knubbsälarna i Skagerrak och Kattegatt av ett fågelinfluensavirus. Då hittades nära 700 döda sälar i Sverige och Danmark men antalet döda djur var avsevärt högre eftersom många döda sälar aldrig återfinns. Framtida förvaltning måste ta höjd för den här typen av utbrott. 

De växande bestånden av säl har tyvärr också lett till en ökad konflikt med det kustnära fisket och då särskilt garnfisket. Sälar kan både äta upp fångsten, förstöra näten och skrämma bort fiskar från redskapen. Det mest skonsamma sättet att minska effekterna av säl på yrkesfisket är att använda sig av förebyggande åtgärder, som t.ex. sälsäkra redskap. Sådana används redan i hög grad av laxfisket längs med norra Östersjöns kust. Det finns också pilotprojekt för att fånga torsk med burar i södra Sverige. 

Forskning visar att vissa sälar specialiserar sig på att vittja garn och fiska runt redskap. Därför kan det vara nödvändigt med riktad jakt för att minska konflikterna med fisket. Sverige har sedan 2001 en reglerad skyddsjakt på säl. År 2016 beslutade Naturvårdsverket att 480 gråsälar, 260 knubbsälar och 100 vikare fick skjutas i närheten av fiskares redskap. Hittills har dock inte kvoterna för skyddsjakt utnyttjats helt, sannolikt eftersom jakten är både svår och ganska hårt reglerad. 

För att förenkla jakten har Naturvårdsverket sedan 2003 dels tillåtit jakt från båt och dels tillåtit jakt med klass 2-ammunition. Att skjuta från ett rörligt underlag mot ett litet rörligt huvud är dock omvittnat svårt. Dessutom är det svårt att bedöma avstånd över öppet vatten. Detta i kombination med en övergång till klenare ammunition har ökat risken för skadeskjutningar. 

Samtidigt är det naturligtvis viktigt att minska problemen för fiskare med problemsälar, och det betyder att viss jakt även i fortsättningen är motiverat. Det kan också visa sig att jakt är motiverat för att skydda särskilt skyddsvärda kustfiskbestånd, som tex vid mynningen till en havsöringså med ett hotat bestånd. Föreningen är däremot tveksam till jakt som inte riktas mot säl i anslutning till de platser där problem uppstått. 

Det är högst oklart om sådan säljakt kan minska konflikterna med yrkesfisket eller skydda hotade fiskbestånd såtillvida inte jakten innebär en avsevärd minskning av sälbestånden. En minskning av sälbestånden motsäger sig föreningen bestämt. Det skulle också gå emot Helcoms gemensamma målsättning för sälarna ”Populationernas storlek ska tillåtas öka mot de antal som ekosystemet kan upprätthålla”. Enligt Helcom kan dock jakt tillåtas om bestånden nått 10 000 individer om det inte äventyrar beståndens tillväxt. 

Det är därför viktigt att framtida jakt inte omfattar för stora kvoter och att myndigheterna är noga med att bara tillåta jakt där skadeskjutningsrisken minimeras. Tyvärr är också användningen av sälprodukter högst begränsad då sälprodukter enligt EU:s regelverk inte får säljas. 

Vikten av att säkerställa en ökning av sälbestånden och återetablering i södra Östersjön, osäkerheten om sälarnas hälsa och betydelsen av rovdjur i havens näringsvävar talar för att vi även framöver måste hantera landets sälbestånd med försiktighet.