Sverige måste sätta in en räddningsplan för naturen

Världens länder har enats om en konkret räddningsplan för naturen. Nu, två år senare, pågår det sextonde FN-mötet om biologisk mångfald där räddningsarbetet ska stå i fokus. Men på hemmaplan nedmonterar Sverige aktivt naturvårdsarbetet– trots stora ord på mötet för två år sedan, skriver Karin Lexén och Beatrice Rindevall.

Det råder kris i naturen. Mängder med arter trängs undan på grund av alltför intensivt jord- och skogsbruk, jakt och fiske, klimatförändringar och spridning av gifter och andra föroreningar. Våra ohållbara produktions- och konsumtionsmönster är huvudorsaken.

Konsekvenserna av den pågående naturkrisen är stora. Ett närliggande konkret exempel är att Östersjön får allt svårare att försörja oss och andra arter med ätbar fisk. När arter trängs undan rubbas ekosystemen, vilket leder till att de inte längre kan leverera det som är nödvändigt för vår välfärd och existens. Omkring hälften av världens bruttonationalprodukt, BNP, är direkt beroende av produkter och tjänster från naturen. 85 procent av världens 1 200 största företag är i hög grad beroende av naturen. Ekonomin och välfärden vilar på att vi har livskraftiga ekosystem.

Klimatkrisen är också nära sammankopplad med naturkrisen, och de förstärker varandra. När skogar skövlas, våtmarker dräneras och stränder bebyggs förlorar samhället ett naturligt skydd mot de extremväder klimatkrisen för med sig. Samtidigt minskar upptaget av kol till atmosfären, vilket eldar på klimatkrisen.

Allt det här är egentligen ingen nyhet för världssamfundet. Redan för trettiotvå år sedan kom länderna i FN överens om en internationell konvention för att hantera förlusten av biologisk mångfald, samtidigt som klimatkonventionen. Trettio år senare, år 2022, enades länderna om en konkret räddningsplan för naturen, med både mål och konkreta åtgärder om att stoppa och vända naturkrisen senast 2030.

Men det går alldeles för långsamt. Trots tydliga åtaganden har bara en bråkdel av världens länder levererat de handlingsplaner och strategier som FN kräver och som länderna lovat att ta fram.

Sverige är ett av de länder som inte levererat, trots att miljöminister Romina Pourmokhtari på förra FN-mötet sa sig vilja driva på arbetet. Sedan det globala ramverket antogs har regeringen i stället monterat ner naturvårdsarbetet på hemmaplan och aktivt motarbetat EU-regler om naturvård och restaurering av natur.

I veckan startade den sextonde FN-konferensen inom konventionen för biologisk mångfald i Colombia. Vi förväntar oss att Sverige tar ansvar för situationen och driver på för att:

– Världens länder snabbt levererar handlingsplaner och börjar genomföra dessa för att stoppa och vända förlusterna av biologisk mångfald, till exempel genom skydd och restaurering av natur och ändrade produktions- och konsumtionsmönster.

– Säkra rättvis finansiering, så att rika länder bär sina kostnader när deras konsumtion påverkar ekosystem globalt. Urfolks rättigheter och deras kunskap om naturen måste erkännas som en tillgång för att bevara biologisk mångfald.

– Inför åtgärder som säkerställer hänsyn till biologisk mångfald i beslut, inte minst i näringslivet och finanssektorn.

Än finns tid för Sverige och världens länder att vända utvecklingen – om de vågar släppa det kortsiktiga och snabbt ställa om samhället. FN-mötet i Colombia kan bli en avgörande vändpunkt för att säkra vår framtid.

Karin Lexén, generalsekreterare Naturskyddsföreningen

Beatrice Rindevall, ordförande Naturskyddsföreningen

Läs artikel i GP och deltag i debatten här.