Utan biologisk mångfald har människan ingen framtid – inför en naturlag

När ljuset strålar som längst njuter vi av naturen som mest. Vi plockar blommor, trär smultron på strån, simmar i skogssjöar och i havet. Det är en passande tid att reflektera över naturens betydelse för vårt välbefinnande och välstånd. Vi lever nämligen i den värsta naturkrisen i mänsklighetens historia och vi måste stoppa och vända denna nedgående trend.

Vi föreslår därför ett naturpolitiskt ramverk – som motsvarar det klimatpolitiska ramverket och som ger förutsättningar att vända naturkrisen. Det är en fråga som angår oss alla och vår framtid.

Låt oss först förklara bakgrunden. Biologisk mångfald – variationen av arter, gener och ekosystem – är avgörande för allt liv på jorden. Förutom sitt egenvärde utgör den grunden för människans välfärd och existens. Välmående ekosystem ger oss mat och friskt vatten. De skyddar oss mot sjukdomsspridning och extrema händelser som översvämningar, torka och skogsbränder.

Vetenskapen visar tydligt att det är illa ställt med den biologiska mångfalden och att det beror på ökad mänsklig påverkan. En miljon arter beräknas vara utrotningshotade globalt på grund av mänskliga aktiviteter. Och situationen är allvarlig även i Sverige. Det äventyrar de nyttor och ekosystemtjänster naturen förser oss med.

I Världsekonomiskt forums årliga globala riskrapport för 2024 lyfts förlusten av biologisk mångfald som en av vår tids största globala utmaningar. Riskerna förväntas också öka med tiden och påverka viktiga delar av samhället såsom livsmedelssäkerhet och ekonomi.

Trots den vetskapen har den senaste tiden präglats av sänkta ambitioner inom naturpolitiken. I Sverige har vi sett de största neddragningarna i naturvårdsbudgeten någonsin, och ett minskande stöd för att våra näringar så som skogsbruk, jordbruk och fiske ska bli hållbara. Vi håller på att dra undan mattan för oss själva.

En ljuspunkt är att världens länder år 2022 enades om att stoppa och vända förlusten av biologisk mångfald till 2030. Detta åtagande gjordes genom att Sverige och nästan 200 länder antog FN:s nya globala ramverk för biologisk mångfald.

Vad länderna åtagit sig att göra är tydligt. Åtagandet omfattar konkreta mål om att skydda, restaurera och hållbart bruka naturresurser, och om att skapa incitament som stöder en sådan utveckling. Redan i oktober – på det globala partsmötet för biologisk mångfald COP16 i Colombia – förväntas Sverige presentera sin nationella handlingsplan. Planen ska beskriva hur landet ska verkställa sina åtaganden: vem som ska göra vad, när, och med vilka resurser.

För att möta naturkrisen krävs, liksom för klimatet, en samhällsomställning där alla måste bidra. Alla – från enskilda personer till företag, politiker, myndigheter och organisationer - inom alla sektorer och politikområden. Regeringen har ansvaret för att det sker.

Vi som undertecknar artikeln konstaterar att viktiga förutsättningar för denna samhällsomställning saknas, inte minst saknas en sammanhållen politik och att biologisk mångfald integreras i alla sektorer och politikområden.

Naturkrisen och klimatkrisen är två ödesfrågor som måste ges samma politiska vikt. De är nära kopplade, där den ena inte kan lösas utan den andra. Å ena sidan förstärks förlusterna av biologisk mångfald av klimatförändringarna, å andra sidan kan friska ekosystem motverka klimatförändringarna och öka samhällets motståndskraft mot dess effekter. Forskning visar att det fortfarande går att vända utvecklingen, men det krävs fokus och satsningar.

När det gäller klimatet har vi sedan flera år ett klimatpolitiskt ramverk med en klimatlag och en klimathandlingsplan. Det har lett till att klimatet idag är en central fråga i politiken. För att kunna hantera naturkrisen och ge biologisk mångfald den plats den förtjänar i politiken föreslår vi inrättandet av ett motsvarande naturpolitiskt ramverk. Det bör omfatta:

– Ett riksdagsbundet långsiktigt naturpolitiskt mål som inkluderar att stoppa och vända förlusten av biologisk mångfald i Sverige till 2030;

– En naturlag som anger att varje regering vid varje ny mandatperiod tar fram en naturpolitisk handlingsplan som talar om vad som ska göras för att nå målet, och vilka resurser som avsätts för att nå dit;

– Ett naturpolitiskt råd som ger stöd till och utvärderar regeringens insatser.

Därför uppmanar vi regering och riksdag att skyndsamt visa ledarskap och göra verklighet av detta förslag.

Alexandre Antonelli, professor i biologisk mångfald, Göteborgs universitet

Torbjörn Ebenhard, forskningsledare, Centrum för biologisk mångfald, SLU

Karin Lexén, generalsekreterare, Naturskyddsföreningen

Gustaf Lind, generalsekreterare, Världsnaturfonden WWF

Petra Andersson, fil dr i praktisk filosofi, Göteborgs universitet

Susanne Arvidsson, docent i finansiering och redovisning, Lunds universitet, och programchef Mistra BIOPATH

Andrea Belgrano, Docent, Sveriges lantbruksuniversitet, Institutionen för akvatiska resurser, Havsfiskelaboratoriet; och Havsmiljöinstitutet, Göteborgs universitet

Jan Bengtsson, professor i ekologisk miljövård, Sveriges lantbruksuniversitet

Lena Bergström, docent i marin ekologi, Sveriges lantbruksuniversitet

Fredrik Björk, adjunkt i miljövetenskap och doktorand i miljöhistoria, Malmö universitet

Jonna Bornemark, professor i filosofi, Centrum för praktisk kunskap, Södertörns högskola

Wim Carton, docent i hållbarhetsvetenskap, Lunds universitet

Beatrice Crona, professor i tvärvetenskaplig miljöforskning, Stockholm Resilience Centre, Stockholms universitet

Leif Dahlberg, professor i kommunikation, KTH

Frauke Ecke, professor i ekologi, Helsingfors universitet

Jeannette Eggers, forskare i hållbart skogsbruk, Sveriges lantbruksuniversitet

Viktor Elliot, lektor i företagsekonomi, Handelshögskolan vid Göteborgs Universitet

Magnuz Engardt, docent i meteorologi, Stockholms universitet

Göran Englund, professor i ekologi, Umeå universitet

Lars Gamfeldt, professor i marin ekologi, Göteborgs universitet

Karin Gerhardt, forskare i hållbara livsmedelssystem, Sveriges lantbruksuniversitet

Paul Glantz, docent i atmosfärvetenskap, Stockholms universitet

Caroline Greiser, forskare i landskapsekologi, Stockholms universitet

Thomas Hahn, docent i samhällsvetenskaplig miljöforskning, Stockholms universitet

Tuija Hilding-Rydevik, professor emeritus vid SLU Centrum för biologisk mångfald

Erik Huss, geograf, vd Husstainability

Hanna Johannesson, professor, Stockholms universitet

Bengt Gunnar Jonsson, professor i biologi, Mittuniversitetet

Åsa Kasimir, docent i naturgeografi, Göteborgs universitet

Björn Kjellström, professor emeritus, Luleå tekniska universitet

Jenny Klingberg, föreståndare, Göteborgs centrum för globala biodiversitetsstudier, Göteborgs universitet

Linda Laikre, professor i populationsgenetik, Stockholms universitet

Björn-Ola Linnér, professor, Tema Miljöförändring, Linköpings universitet

Mark Marissink, chef, SLU Artdatabanken

Allison Perrigo, föreståndare, Botaniska trädgården, Lunds universitet

Nils Ryman, professor i populationsgenetik, Stockholms universitet

William Sidemo Holm, forskare i naturvård, Lunds universitet

Lisen Schultz, forskare inom landskapsförvaltning, Stockholm Resilience Centre, Stockholms universitet

Tord Snäll, professor i ekologi, SLU Artdatabanken

Marie Stenseke, professor i kulturgeografi, Göteborgs universitet

Peter Stenvinkel, professor i medicinska njursjukdomar, Karolinska Institutet

Thomas Sterner, professor i miljöekonomi, Göteborgs universitet

Sanna Stålhammar, forskare inom hållbarhetsstudier, Sverigeslantbruksuniversitet

Johan Svensson, forskare i landskapsekologi, Sveriges lantbruksuniversitet

Håkan Tunón, föreståndare, Centrum för biologisk mångfald, SLU

Mats Töpel, forskare i biologisk mångfald, IVL Svenska Miljöinstitutet

Johan Uddling, professor i växtekofysiologi, Göteborgs Universitet

Läs artikeln i GP Debatt.