Vad orsakar försurning?
Försurning av mark, sjöar och vattendrag är ett miljöproblem som hotar att utrota arter på land och i vattnet. Det finns processer som sänker pH-värdet naturligt i miljön, men den skadliga försurningen är en konsekvens av mänsklig aktivitet. Men vad beror det på och vad kan vi göra för att motverka försurningen?
Försurning betyder att pH-värdet sjunker i skog, mark och vatten och det finns många olika anledningar till detta:
- Dels är det en naturlig långsam process som pågått sedan istiden. I takt med att isen smälte lakades basiska ämnen ut och försurade gradvis marken i olika processer
- Denna naturliga process har dock övergått till en accelererad försurningsgrad orsakad av människan. När vi använder fossila bränslen som kol och olja bildas svavel- och kväveoxider som reagerar med vattenånga och bildar svavelsyra och salpetersyra som sprids ut i atmosfären.
- Utsläpp av kväveoxider från trafik på land och till sjöss bidrar också till försurning. Dessa föroreningar transporteras långa sträckor med vinden, och när de faller ner i form av regn orsakar de försurning på platser långt bort från källan. En betydande del av det sura regnet i Sverige beror på utsläpp i andra länder runt Östersjön. När regnet når marken frigörs bland annat aluminium som så småningom når ut till sjöar och vattendrag där växt- och djurlivet påverkas negativt.
- Intensivt skogsbruk med stort uttag av skogsråvaror bidrar också till försurning eftersom det skapar obalans i skogens ekosystem. När träd växer tar de upp olika näringsämnen ur jorden som gör att marken försuras. I ett naturligt skogslandskap återförs dessa näringsämnen när barr, grenar och andra delar av träden bryts ner och återställer basmättnaden i jorden. Försurningspåverkan från det intensiva skogsbruket har däremot blivit större på senare år då efterfrågan på förnybar energi ökat. Det har gjort att försurningspåverkan från luftföroreningar och skogsbruk nu är ungefär lika stora.
Vilka konsekvenser får försurningen?
De negativa effekterna av surt regn blir extra tydliga i områden där jordlagren är tunna och sjöarna näringsfattiga med liten förmåga att buffra. Där kan pH-värdet sjunka drastiskt och slå ut fisk och andra grupper av organismer som till exempel snäckor, kräftor och musslor.
Havs och Vattenmyndigheten beräknar att mellan 7 000 och 9 000 svenska sjöar kan ha förlorat mer än 20 procent av sina arter till följd av försurning. I kraftigt försurade vattendrag har två tredjedelar av de bottenlevande arterna försvunnit.
Söt- och saltvatten påverkas på olika sätt av försurningen. Sjöar påverkas mest av luftutsläpp av svaveldioxid som faller ner med regnet, medan de ökade halterna av koldioxid i luften leder till surare hav. Båda beror dock på förbränning av fossila bränslen.
Försurningen påverkar inte bara växer och djur negativt, utan också människor och byggnader. Lågt pH-värde bidrar till ökad korrosion, vilket betyder att material vittrar sönder. Till exempel fornlämningar, statyer, nedgrävda rörledningar och byggnader i marmor och kalksten.
Hur motverkas försurning?
Sedan 1980-talet har utsläpp av försurande ämnen minskat på grund skärpta regler för utsläpp och bättre reningsmetoder. Det gäller i såväl resten av Europa som Sverige och globalt, men det sura nedfallet är fortfarande så omfattande att marken inte förmår neutralisera föroreningarna på egen hand. Det tar tid för naturen att återhämta sig och komma i balans. pH-balansen i sjöar och vattendrag i Sverige återhämtar sig sakta, men fortfarande är många försurade, liksom skogsmark och grundvatten som behöver mer tid för att återhämta sig. Utvecklingen i de svenska haven går däremot i motsatt riktning. Prognoser visar att koldioxidhalten i atmosfären kommer att öka i framtiden vilket leder till fortsatt försurning av haven.
En viktig metod för att motverka försurningens negativa effekter är kalkning av sjöar och vattendrag. Kalkning leder till att vattnet blir mindre surt så försurningskänsliga organismer kan leva vidare eller komma tillbaka till vatten där de slagits ut. Men kalkning skadar samtidigt organismer som är känsliga för höga pH-värden som t.ex. vitmossa, levermossa och vissa arter av lavor. Kalkning av sjöar och vattendrag har pågått i Sverige sedan 1970-talet och är en av de största miljövårdsåtgärder som genomförts. Effekten har varit positiv samtidigt som nedfallet av försurande ämnen minskat med över 80 procent de senaste decennierna. Det har gjort att man kunnat halvera kalkningsinsatserna sedan millennieskiftet. Att kalka världshaven är däremot inte möjligt då omfattningen är så mycket större.
