Vad vet du om varg? Fakta om vargen, vårt mest hundlika rovdjur

Bland Sveriges fem stora rovdjur – björn, lo, järv, varg och människa – har vargen och människan en sak gemensamt. Vi är båda sociala djurarter som strävar efter att hitta långvariga relationer. 

Vargar lever i flock, en familj bestående av en tik, en hane och ungar. Det händer också att syskon till tiken eller hanen är med i flocken.  

Föräldraparet är flockens ledare. De håller ihop hela livet, om ingen av dem skjuts eller dör på annat sätt. Det är vanligast att bara ledartiken löper och får ungar, vanligtvis runt fem valpar. När valparna är mellan ett och två år, lämnar de flocken för att söka egna revir och en partner för att bilda egen familj. 

Vargen kan vara lätt att blanda ihop med en schäfer eller Siberian husky. Vargens grundfärg är grå, men individerna kan ha lite varierande svarta markeringar, ljusbruna ben och en vit haka. Vargen kan bli runt 90 centimeter i mankhöjd, vilket är nästan 30 centimeter högre än en normal schäferhund. Det är ovanligt att vi människor faktiskt får se vargar med blotta ögat. Om människor har tamhundar med sig ut i skogen så kan vargen ibland bli intresserad och glömma sin människorädsla och på det sättet komma nära. Men allra oftast är vargar mycket skygga och drar sig undan när de känner doft och hör ljud från människor. 

Vargtassar påminner om tassarna från stora hundraser och de är ungefär lika stora, nästan en decimeter långa. Därför är det nästan omöjligt att med säkerhet avgöra om det är en varg eller hund som tassat förbi bara genom att mäta tassavtrycket. Dessutom liknar spåren även räv och lodjur. Istället kan vargnyfikna följa tasspåren och leta efter andra ledtrådar: hur de slingrar sig i terrängen, om det finns spillning med älghår i, eller hur högt djuret nått när det kissat på träd eller stenar för att doftmarkera sitt revir. Även rester av döda djur längs spåret kan berätta vem som varit framme, liksom avlång spillning med små benbitar i. 

Vargens jakt efter mat utförs antingen av hela flocken tillsammans eller så delar föräldraparet upp sig och jagar ensamma. Jakten sker genom att vargarna följer efter sitt bytesdjur. Det kan gå mycket snabbt och oftast fångas bytet inom några hundra meter. Valparna är fem månader gamla när föräldrarna börjar ge dem kött att äta. När vintern kommer och de är cirka nio månader gamla börjar de jaga tillsammans med resten av flocken. 

Svenska vargar  äter oftast älg och de tar i högre utsträckning älgar i dålig kondition eller älgkalvar som är lättare att jaga än vuxna älgar. Även rådjur, ren, bäver, hare och vildsvin står på menyn. Ibland tar vargen även tamdjur, framför allt får.  När vargen ätit lämnar den ofta rester kvar som blir måltider för andra rovdjur, till exempel kungsörnar och järvar. Det är bland annat i konkurrensen om skogens vilt, och när de dyker upp på djurgårdar, som vargen väcker starka känslor hos människan. 

Vargens speciella läte, ylandet, är någonting den delar med många hunddjur. Forskare har visat att vargar ylar för att samla flocken om den varit utspridd, till exempel efter en jakt. Vargarna ylar också för att hävda sina revir och berättar på det sättet för andra vargflockar att området är upptaget. Oftast ylar de kvälls- och nattetid när det är lugnt väder och inte bara när det är fullmåne vilket är något av en klassisk vargskröna. 

I Sverige är vargen hotad och därför fridlyst och skyddad enligt lag. Ändå skjuts alldeles för många genetiskt viktiga vargar som behövs för en frisk vargstam. Därför jobbar vi i Naturskyddsföreningen för att Sverige ska följa lagarna och förvalta varg på ett sätt som gör att människan och vargen ska kunna leva sida vid sida.