Vanliga frågor om skog och skogsbruk

I Sverige består landytan till 70 procent av skogsmark. Skogsmark inkluderar allt från gamla skogar till kalhyggen*, där det alltså inte står någon skog. Mycket av den skog som finns idag ser väldigt annorlunda ut än den har gjort tidigare. Sedan 1950-talet har över hälften av all skog kalavverkats* minst en gång och skogarna som skapats efter kalavverkning skiljer sig avsevärt från naturlandskapets skogar. Samtidigt brukar det sägas att vi har mer skog nu än för hundra år sedan. Men det handlar egentligen bara om att volymen virke har ökat från de historiskt låga nivåer som fanns på 1920-talet. Den skog vi verkligen har gott om idag är tät, ung produktionsskog av gran eller tall där träden är ungefär lika gamla. Endast i närheten av fjällkedjan finns större, sammanhängande landskap med skogar som aldrig varit kalavverkade kvar. I övriga delar av landet utgör de mer naturliga skogarna små öar i landskapet.

Vi har alltså aldrig haft så lite biologiskt värdefull skog som nu. Och trots att det finns så gott om virke och så ont om biologiskt värdefull skog kvar, så avverkas fortfarande skyddsvärda skogar.

*Läs mer om kalhyggen och kalavverkning under fråga 8: Vad är ett kalhygge? 

Produktionsskogen skiljer sig väldigt mycket från urskog och naturskog. Urskogar och naturskogar har formats av en mängd olika processer såsom stormar, bränder, översvämningar och insektsangrepp. Dessa processer skapar en stor mångfald av strukturer. Det handlar till exempel om träd i olika åldrar och storlekar, stående och liggande död ved i olika stadier av nedbrytning samt buskar och olika lövträd. Dessa strukturer utgör i många fall viktiga livsmiljöer för olika arter. Ett vanligt exempel är död ved, där nästan hälften av de skogsberoende rödlistade arterna är beroende av död ved av olika kvalitet och nedbrytningsstadier.

Omkring hälften av alla arter som finns i Sverige lever i skogen. Men tyvärr är tillståndet för skogens arter och deras livsmiljöer inte så bra, och skogsbruket är en starkt bidragande orsak. Skogen har den högsta andelen rödlistade arter av alla landskapstyper och avverkning har stor negativ påverkan på omkring 1400 arter. Trakthyggesbruket med sina kalhyggen är den vanligaste skogsbruksmetoden i Sverige, och ett direkt hot mot  omkring 400 skogslevande arter genom att arternas livsmiljöer försvinner vid avverkning. Även vanliga arter bland marklavar och risväxter, som till exempel blåbär, påverkas negativt av skogsbruket.

I ett skogsekosystem hänger arterna ihop och påverkar varandra, därför kan konsekvenserna av att en art försvinner eller minskar bli större än man först kan tro. Biologisk mångfald är grunden för friska ekosystem som levererar ekosystemtjänster, som till exempel mat, friskt vatten, ren luft och pollinering.  När arter eller ekologiska funktioner försvinner utarmas ekosystemen. Detta leder till att deras förmåga att leverera ekosystemtjänster försvinner.

I Sverige är det mindre än 6 procent av den produktiva skogsmarken som har ett formellt skydd. Att skogsmark är formellt skyddad innebär att den ingår i exempelvis nationalpark eller naturreservat (i det fall man inte får bedriva skogsbruk i reservatet). Utöver det formella skyddet bedöms ytterligare ungefär 5,6 procent av den produktiva skogsmarken vara frivilligt avsatt. Frivilliga avsättningar betyder att skogsägarna själva valt ut skogsområden som de inte bedriver skogsbruk på, men det behöver inte innebära att skogen har höga naturvärden. Det behöver inte heller innebära att skogen bevaras långsiktigt, eftersom avsättningarna är just frivilliga och nuvarande eller kommande ägare när som helst kan ändra sig.

Eftersom man inte behöver rapportera in sina avsättningar saknas inte bara information om vilka naturvärden de innehåller, utan också var i landskapet de finns. Utan den informationen är det svårt att säkert veta vilken betydelse de frivilliga avsättningarna har för bevarande av biologisk mångfald.

Forskning visar att 30 - 70 procent av ursprungliga livsmiljöer måste skyddas för att bevara den biologiska mångfalden. Biologiskt viktig skog avverkas fortfarande i Sverige, trots att det finns så lite av den. Det gör att det finns ett omedelbart behov av att skydda den skog med höga naturvärden som finns kvar i Sverige idag.

Vem som äger skogen skiljer sig väldigt mycket åt beroende på var i landet man befinner sig.  Nästan hälften av skogsmarken ägs av enskilda ägare, exempelvis privatpersoner. Totalt finns det mer än 300 000 enskilda skogsägare i Sverige och hur mycket skog de äger kan variera. Lite mindre än en fjärdedel av skogsmarken ägs av privata skogsbolag. Den resterande delen av skogsmarken ägs av “övriga ägare”, vilket innebär att skogsmarken ägs av exempelvis staten, kommuner och landsting. Här ingår också Sveaskog, ett aktiebolag där staten äger en majoritet av aktierna.

Nej, svenskt skogsbruk är inte hållbart. Det finns givetvis enskilda aktörer som förvaltar sin skog på ett hållbart sätt, men det svenska skogsbruket som helhet är inte hållbart. Skogsbruket har under lång tid bedrivits på ett sätt som förändrat skogslandskapet i grunden, med ett stort antal hotade djur- och växtarter som följd. Med omfattande ingrepp i miljön som kalhyggen, markberedning, dikning och plantering har skogslandskapet i stora delar av Sverige omvandlats från varierad skog med hög biologisk mångfald till monotona trädodlingar där många arter inte kan leva.

Att skogsbruket inte är hållbart framgår också tydligt av läget för Sveriges miljömål. Skogsbruket påverkar flertalet mål negativt, och inga av miljömålen bedöms kunna nås. För målet Levande Skogar går utvecklingen i miljön dessutom åt fel håll. Åtgärderna för miljömålet är otillräckliga och stoppar inte förlusten av viktiga livsmiljöer. 

Andra utmaningar är att lönsamheten och sysselsättningen sjunker, det rapporteras om brister i arbetsförhållanden, samernas renbetesmarker krymper och viktiga näringar för landsbygden, så som naturturismen, drabbas. 

Grunden till dagens skogsbruk växte fram under den svenska industrialiseringen på 1800-talet, när efterfrågan på trä var väldigt hög. Den höga efterfrågan ledde till massiva avverkningar och ökade pressen på nya storskaliga lösningar. Successivt utvecklades skogsbruket från att avverka de värdefullaste träden, via ett plockhuggningsskogsbruk, till 1900-talets virkesåkrar och kalavverkning av stora områden. Det mekaniska och storskaliga skogsbruket som utvecklades under 1900-talet har, på grund av sitt stora genomslag, haft större påverkan på den biologiska mångfalden än någon annan mänsklig aktivitet.

Skogsbruket har varit väldigt framgångsrikt i sin strävan att öka virkesvolymen i skogen och skogsnäringen har haft en stor ekonomisk betydelse för Sverige. Samtidigt har det skett på alltför stor bekostnad av skogens biologiska mångfald och dess sociala och kulturella värden, som till exempel friluftsliv och närboendes livskvalitet samt turism och renskötseln.

Naturskyddsföreningen menar att skogen spelar en viktig roll för att leverera träråvara även framåt, men att det måste vara naturen som sätter gränserna för skogsbruket. Dessutom måste det ske en förändring när det gäller vad vi använder skogen till. Idag går omkring 80 procent av träråvaran till kortlivade produkter, som exempelvis pappersmuggar och kartonger. Naturskyddsföreningen vill se att skogen i högre grad används till långlivade produkter, till exempel hus. Utöver det måste även återvinningen och återbruket av produkter från skogen bli bättre.

Ett kalhygge är ett skogsområde där i princip alla träd har avverkats. En sådan typ av avverkning kallas för föryngringsavverkning, slutavverkning eller kalavverkning. Enstaka träd eller trädgrupper lämnas kvar som naturhänsyn, men denna hänsyn är inte tillräcklig för att många arter ska kunna överleva i det avverkade området.

För att få tillbaka träd på ett område som kalavverkats krävs dessutom ett antal åtgärder, såsom exempelvis markberedning och plantering, vilket också innebär stora ingrepp i naturen. Det som skapas efter ett kalhygge är likåldriga monokulturer som saknar den variation och komplexitet som en naturlig skog har.

Ett kalhygge innebär alltid en kraftig förändring av miljön. Hur stor skada kalhygget orsakar beror mycket på hur miljön såg ut innan. När naturskogar och andra skogar med höga naturvärden kalavverkas medför det att många av de arter som levde där innan inte kan fortsätta leva på platsen. Deras livsmiljöer blir helt enkelt förstörda eller kraftigt försämrade.

För att bevara biologisk mångfald och skogens många andra värden anser Naturskyddsföreningen att det behöver ske en omställning av svenskt skogsbruk. Det innebär inte att vi tycker att skogsbruket ska försvinna utan att det måste se annorlunda ut. Vi föreslår därför en omställning till ett naturnära skogsbruk där metoderna anpassas efter de förutsättningar som finns i varje skog. Eftersom skogsekosystemens naturliga förutsättningar varierar kraftigt inom Sverige kommer det aldrig att finnas en skogsbruksmetod som fungerar överallt utan det krävs en variation av metoder.

Det finns anledning att tro att ett naturnära skogsbruk resulterar i skogsråvara av hög kvalité. Det talar för nya möjligheter att öka förädlingsgraden hos produkterna och på så sätt även intäkterna för skogsägarna. Dessutom ökar möjligheterna till andra inkomster från skogen med ett skogsbruk som bättre bevarar skogens olika värden, till exempel i form av naturturism.

En omställning till ett naturnära skogsbruk kommer att ta tid, men den är absolut nödvändig. Och för att den ska bli verklighet krävs en rad insatser och en helt ny skogspolitik.

Dagens skogsbruk är främst utformat efter industrins behov av stora volymer träråvara till lågt pris. Det storskaliga trakthyggesbruket har visat sig vara framgångsrikt för att generera stora mängder fiber till en låg kostnad. Det har varit väldigt gynnsamt inte minst för pappers- och massaindustrin, som använder huvuddelen av den träråvara som tas ut ur den svenska skogen idag. Politik, lagstiftning, forskning och skogsskötsel har fastnat i ett ensidigt fokus på volymproduktion där kvantitet har gått före kvalitet. Enkelt uttryckt kan man säga att vi i Sverige låst fast oss sig vid pappers- och massaindustrins behov, trots att samhället i övrigt har mycket att vinna på ett annat sorts skogsbruk. 

Vi är medvetna om att vindkraftverk kan orsaka skada på omgivningen, beroende på var de står. Därför är det viktigt att de placeras på rätt ställen. Genom att välja platser som är lämpliga orsakar de betydligt mindre skada, både för fåglar och däggdjur. Vindkraft ska inte placeras i områden med höga naturvärden eller på platser där de kan skada känsliga arter. 

Att köpa FSC-märkta produkter är tyvärr ingen garanti för att träråvaran har producerats hållbart. Naturskyddsföreningen var med när FSC startade i Sverige och drev på för ett nationellt regelverk. Sedan dess har Naturskyddsföreningen har lämnat både FSC i Sverige och internationella FSC. Ett avgörande skäl till det är att markägare som är certifierade alltför enkelt kan bryta mot certifieringarnas regler utan tillräckliga påföljder.

Ideell naturvård (det vill säga ideella miljöorganisationer och naturintresserade privatpersoner) har under många år larmat om brott mot certifieringens regler. Utan dessa larm hade många av avvikelserna gått obemärkta förbi och skogar med höga naturvärden skulle ha avverkats och sålts på marknaden som hållbarhetscertifierat virke. Ideell naturvård har dock bara kapacitet för att granska en bråkdel av det certifierade skogsbruket. Risken är därför stor att avverkningar som strider mot certifieringskraven inte upptäcks.

Vi anser att certifiering kan vara ett viktigt verktyg för konsumenter som vill köpa varor som producerats på ett ansvarsfullt sätt. Men så som FSC-certifieringen fungerar i Sverige idag så lever den dessvärre inte upp till de förväntningar som marknaden har på certifierad råvara.

* FSC = Forest Stewardship Council