Varför är våtmarker viktiga?

Det saknas våtmarker i Sverige. Under 1800- och 1900-talen sänktes mängder av sjöar. Kärr och mossar dikades ut eller fylldes igen, havsvikar vallades in. Syftet med att torrlägga våtmark var ofta att skapa jordbruksmark eller att öka produktionen i skogen. Resultatet blev att 75 procent av alla större våtmarker nedanför fjällen är påverkade och att 90 procent av dem är borta i slättlandskapen.

Våtmarker bidrar med många ekosystemtjänster. Bland annat kan de fungera som näringsfällor och kolsänkor, bidra till grundvattenbildning och ge mer stabila flöden i vattendragen. Vissa fungerar som barnkammare för fisk och livsmiljö för mängder av fåglar och trollsländor. De är dessutom ofta attraktiva naturmiljöer att besöka. 

Att återskapa, återväta, utdikade våtmarker är därför centralt i arbetet för att minska övergödning, minska utsläppen av växthusgaser, minska sårbarheten för klimatförändringar och för att gynna den biologiska mångfalden.

Utdikning av våtmarker leder till enorma koldioxidutsläpp. Torrläggningen av kärr, mossar, sjöar och vikar som genomförts, står idag för motsvarande 20 procent av Sveriges totala utsläpp av växthusgaser. 

Stor del av de marker som torrlagts är så kallad torvmark som innehåller onedbrutna växtdelar. Så länge torvmarken är blötlagd bryts inte växtdelarna ned. På så sätt byggs torven ständigt på och stora mängder kol lagras i marken. Om marken sedan torrläggs utsätts torven för syre som gör att växtdelarna bryts ned och frigör det bundna kolet. Marken som tidigare varit en så kallad kolsänka börjar istället släppa ifrån sig stora mängder koldioxid.  

En effekt av torrlagda våtmarker är minskad grundvattenbildning, sämre vattenkvalitet, mer övergödning och att mängder arter knutna till slättsjöar, myrar, kärr, mossar och strandängar fått ett minskat livsutrymme. 

Vissa kvarvarande våtmarker påverkas dessutom av igenväxning på grund av utebliven slåtter eller bete. Hävden behövs för att hålla våtmarken öppen och därmed användbar som livsmiljö för till exempel gäddor och vadarfåglar.

Våtmarker är viktiga livsmiljöer för mängder av arter och restaurering gynnar såväl växter och svampar som insekter, groddjur och fåglar. Idag är cirka 600 arter som är beroende av våtmarker rödlistade och ytterligare nästan 300 arter som nyttjar våtmarkerna finns med på listan.

Torrlagda våtmarker i kombination med ett intensifierat jordbruk är betydande anledningar till den övergödning som drabbar våra hav, sjöar och vattendrag. Dessutom bidrar även reningsverk, enskilda avlopp, industriutsläpp och trafik till övergödningen.  

När våtmarker torrläggs försvinner de ytor som bromsar upp vattnet och möjliggör för partiklar att sjunka till botten eller tas upp av växter. Istället rinner det näringsrika vattnet snabbt genom landskapet ut i våra hav, sjöar och vattendrag och bidrar till bland annat algblomning, syrebrist och bottendöd. 

Skydd av kvarvarande värdefulla våtmarker och restaurering och återskapande av förstörda våtmarker är en viktig och effektiv lösning på många stora miljöproblem. Genom att de minskar övergödningen, minskar utsläppen av växthusgaser, ökar landskapets vattenhållande förmåga och gynnar biologisk mångfald är fler våtmarker en bidragande faktor för att uppnå flera av våra nationella miljömål.  

Restaurering genomförs av flera olika aktörer. Markägare, kommuner, myndigheter och organisationer är alla inblandade i arbetet. Det finns statliga stöd, såväl som bidrag från EU, att söka för genomförandet men takten måste öka och därmed även finansieringen. EU:s pågående förhandlingar om en restaureringsförordning kan ge den nödvändiga skjuts i arbetet som behövs för att nå uppsatta mål.