Våtmarker löser många problem

Dagens landskap är betydligt torrare än vad det en gång var. Nära en fjärdedel av våtmarkerna i vårt land har försvunnit, 75 procent av våtmarkerna nedanför fjällen är påverkade, och i slättlandskapet finns bara en tiondel av våtmarkerna kvar. Vinsten av den omfattande torrläggningen var en ökande areal odlingsbar mark, men på köpet kom en rad miljöproblem som övergödning, ökade utsläpp av växthusgaser, minskad biologisk mångfald och ökad känslighet för extremväder som torka och översvämningar. Att restaurera och anlägga våtmarker är därför en nödvändig åtgärd med många miljönyttor.  

Miljöorganisationer, markägarorganisationer och myndigheter är överens om vikten av att restaurera och återskapa dessa livsviktiga miljöer. Regeringens våtmarkssatsning är ett steg i rätt riktning, och att den kvarstår trots förändrat budgetläge visar på att det finns en bred samsyn över partigränserna gällande satsningar på våtmarker. 

Trots denna konsensus är takten i åtgärdsarbetet ändå inte tillräcklig. Enligt miljömålsuppföljningen restaureras och nyanläggs ca 1000 ha våtmarker årligen, men takten är otillräcklig för att nå nationella och internationella mål.

Naturskyddsföreningen och Lantbrukarnas riksförbund har identifierat två knäckfrågor, där lösningarna finns inom räckhåll för att komma vidare i våtmarksarbetet.

1.Omfattande administration
En undersökning bland lantbrukare visar att många fler skulle vilja anlägga våtmarker om de fick hjälp med den omfattande administrationen. Det är alltså inte viljan som brister hos de flesta, utan tid och ork.

Den mest framgångsrika lösningen finns redan på bordet och är på väg att etableras över hela landet i form av lokala åtgärdssamordnare i bland annat LEVA-projektet. Sedan satsningen sjösattes så har varje satsad krona för lön till en åtgärdssamordnare resulterat i fyra kronor i konkreta vattenvårdande åtgärder. LEVA-samordnarna hjälper markägare med den administration som dispenser, tillstånd och upphandlingar innebär.

Det behövs fler sådana samordnare, de behöver stöd av en nationell stödfunktion och satsningen behöver därför fortsätta och utökas.  

2.Osäker och otillräcklig finansiering     
Det tar tid att återskapa våtmarker. Det är mycket som ska falla på plats för att kunna gå från ord till handling. Identifiering av potentiella platser, bygga ett bra samarbetsklimat mellan berörda parter, projektering inklusive inventeringar och undersökningar, tillstånds- och dispensprövning, söka finansiering och rapportering är alla processer som tar tid, ibland flera år. Den ryckighet som präglat finansieringen hittills gör att både markägare och projektörer tvekar på att satsa.

Genom att använda samma perspektiv för miljöinvesteringar i våtmarker som för infrastruktur som vägar och järnvägar skapas en tydlighet för både myndigheter och projektörer. Vi föreslår därför att regeringen ska besluta om ett investeringsutrymme för en 10 årsperiod.

De senaste årens ryckighet och kortsiktighet i bidragssystemen har försvårat och försenat arbetet. Därför menar vi att det är nödvändigt att hitta en mer långsiktig strategi för våtmarksarbetet. 

Förutom att våtmarker bidrar till att lösa några av vår tids stora miljöproblem ger de också många andra fördelar. Fördelar som lokalt kan ge stora mervärden som t.ex. ytor för skridskoåkning på vintern, möjlighet till bevattning, ytor för fågelskådning, vackra utsikter och de kan, rätt utformade, fungera som veritabla fabriker för biologisk mångfald för insekter och fåglar. Våtmarker utgör också en viktig del i arbetet med att klimatanpassa landet.

Det finns många anledningar till att bevara, restaurera och anlägga våtmarker och vi hoppas att regeringen ska ta till sig våra förslag för att öka takten i det redan etablerade våtmarksarbetet.

Therése Ehrnstén, sakkunnig odlingslandskap och våtmark, Naturskyddsföreningen
Markus Hoffman, expert vatten och växtnäring, Lantbrukarnas riksförbund