Vi måste få besked om biståndspolitiken

Vi lever i en mycket en svår tid. Kriget i Ukraina och dess globala ekonomiska konsekvenser i form av stigande mat- och bränslepriser har, i kombination med effekterna av klimatkrisen och utarmningen av biologisk mångfald, kraftigt ökat antalet människor som hungrar och lever i fattigdom. Samtidigt lever fler människor än tidigare på flykt; demokratin och de mänskliga rättigheterna är på tillbakagång och flickor och kvinnor betalar det högsta priset när utvecklingsframsteg rullas tillbaka.

Inför denna extremt utmanande situation gör svenska biståndsorganisationer ett livsviktigt jobb. Vi stödjer sårbara människor med insatser för bland annat fattigdomsminskning, humanitär hjälp, miljöarbete och mänskliga rättigheter. Vi gör detta med finansiering från hundratusentals svenskar som bidrar till vår verksamhet - och med bidrag från den svenska biståndsbudgeten. Med några dagars varsel över julhelgerna, riskerar nu förutsättningarna för att kunna utföra det arbetet att förändras.

Trots att antalet människor i akut behov av bistånd ökar, sänker Sverige sina ambitioner. Redan i våras drog den dåvarande S-regeringen ned biståndet till övriga delar av världen för att finansiera mottagandet av ukrainska flyktingar i Sverige. Nu har den nya SD-stödda regeringskoalitionen övergett enprocentsmålet och sänkt biståndet, inklusive det som går via civilsamhället.

Den nytillträdda regeringen har varit tydlig - det svenska biståndet ska reformeras. Samtidigt som volymerna ska minska ska biståndets kvalitet öka och en reformagenda genomföras med fokus på långsiktighet, transparens och effektivitet. Civilsamhällets organisationer ska få en större roll och FN en mindre. Klimatet och stöd till Ukraina ska prioriteras och synergier mellan bistånd och handel ska stärkas. Biståndet ska också villkoras mot återtagande av flyktingar.

Budgeten som presenterades i oktober saknade dock skrivningar om hur biståndet skulle förändras och hur budgeten skulle fördelas. Under hösten har det därför rått stor osäkerhet om hur den aviserade omställningen av biståndet ska gå till, vilket har förstärkts av att biståndsminister Johan Forssell inte träffat civilsamhällets företrädare, trots flera inbjudningar till samtal.

Det var därför glädjande att lyssna till riksdagsdebatten den 20 december, där samtliga regeringspartier lovordade civilsamhällets roll i det svenska biståndet. Regleringsbrevet som presenterades dagen innan jul skickar dock helt motsatta signaler. I det framgick för första gången att samtliga anslag till civilsamhället minskar, i vissa fall mycket kraftigt.

Lika allvarligt för kvaliteten och effektiviteten i genomförandet av biståndet är att förlängningar och nya långsiktiga ramavtal nu riskerar att stoppas helt. Det innebär att flera av oss nu står helt utan avtal om finansiering 2023, och att flera miljoner människor världen över riskerar att få livsavgörande insatser indragna med bara några dygns varsel. Det är inte bara ett löftesbrott av flera politiska företrädare från regeringskoalitionen, det är också en nonchalant politik som vore otänkbar inom andra politikområden.

Sveriges bistånd rankas som ett av de mest effektiva i världen. För att utveckla den höga kvalitet som regeringen säger sig eftersträva krävs tydliga ramar, förutsägbarhet och långsiktighet. Den nya regeringen har ännu inte levererat något av detta. De uppger att de vill reformera biståndet och göra det mer effektivt. Men regleringsbrevet skapar i stället stor osäkerhet om vad som gäller.

Biståndsministern frångår därmed också den form för dialog - de gemensamma åtagandena - mellan regering, myndigheter och civilsamhälle som den förra alliansregeringen införde och som fungerat utmärkt sedan dess för att värna kvalitet och effektivitet i biståndet, och säkerställa förutsägbarhet och förankring i forskning och beprövad erfarenhet inför större förändringar.

Civilsamhället representerar en stor bredd av olika organisationer som i över hundra år utvecklat erfarenheter, expertis och kompetens som utförare av det svenska biståndet. Vår strävan har alltid varit att lära och förbättra vårt arbete. På onsdagen träffar civilsamhället biståndsminister Johan Forssell för första gången. Det är ett kort möte med många organisationer. Vi kommer då att framföra att om Sverige ska kunna fortsätta leverera effektivt bistånd i världsklass så krävs följande av regeringen:

Svenska biståndsorganisationer genomför bistånd som går till människorätts- och miljöförsvarare och civilsamhällsorganisationer som utkräver ansvar av auktoritära regimer, står upp för kvinnors, barns och urfolks rättigheter, samt bidrar till miljöarbete och miljoner människors skolgång, försörjning och sjukvård. Det räddar och förbättrar liv. Stora förändringar i biståndets inriktning och budget måste därför ske på ett ansvarsfullt sätt, så att dessa människor drabbas så lite som möjligt.

När regeringen tar fram en reformagenda måste den bygga på etablerad kunskap och forskning om vad som leder till resultat och utgå från redan gjorda internationella och nationella åtaganden, inklusive principerna i Gemensamma Åtaganden. Vi har i det sammanhanget erfarenheter och kunskap som den nya regeringen behöver.

Vi uppmanar därför regeringen att på allvar inleda en dialog med oss för att klargöra de frågetecken som uppstått på grund av regleringsbrevet och för att vi konstruktivt ska kunna bidra till regeringens ambition om ett effektivt, långsiktigt och transparent bistånd. Vi kommer sannolikt ha både samstämmiga och skiljaktiga ståndpunkter om vad som leder fram till en sådan målsättning, men det viktiga är att vi möts och samtalar, för att på sätt öka den samlade kunskapen och ge fler perspektiv på regeringens reformagenda. Vi ser fram emot fördjupade samtal under kommande månader.

Erik Lysén, chef för Act Svenska kyrkan

Anna Tibblin, generalsekreterare, We Effect

Maria Nyberg, generalsekreterare, Union to Union

Anna Stenvinkel, generalsekreterare, ForumCiv

Martin Nihlgård, generalsekreterare, Individuell Människohjälp

Mattias Brunander, tf generalsekreterare, Diakonia

Cecilia Tengroth, generalsekreterare, Svenska FN-förbundet

Petra Tötterman Andorff, generalsekreterare, Kvinna till Kvinna

Louise Lindfors, generalsekreterare, Afrikagrupperna

Anders Pettersson, Executive Director, Civil Rights Defenders

Ingela Holmertz, generalsekreterare, RFSU

Karin Lexén, generalsekreterare, Naturskyddsföreningen

Niclas Lindgren, direktor, PMU

Anna Sundström, generalsekreterare, Olof Palmes Internationella Center

Andreas Stefansson, generalsekreterare, Svenska Afghanistankommittén

Mariann Eriksson, generalsekreterare, Plan International

Gustaf Lind, generalsekreterare, Världsnaturfonden WWF

Läs artikeln i Svenska Dagbladet och deltag i debatten här.