Haven är viktiga för klimatet

Världshaven täcker drygt 70 procent av jordens yta. Därför är haven viktiga för att reglera världens klimat. I och med en ökad växthuseffekt värms också haven upp. Mer än 90 procent av uppvärmningen sedan 1970 har tagits upp av haven. Sedan 1990-talet har takten i uppvärmningen fördubblats. Genom havens enorma volym blir havsvattnet inte så väldigt mycket varmare, men uppvärmningen når å andra sidan hundratals meter ned i djupet. Varmare vatten gör att livet i havet förändras, exempelvis flyttar nordliga kallvattenarter norrut medan arter som kräver varmare vatten breder ut sig ytterligare. Det förändrar hela ekosystem i havet och påverkar bland annat fisket. 

Värmeböljor i havet blir allt vanligare, vilket drabbar de temperaturkänsliga korallerna i tropiska vatten särskilt hårt. De bleks för att algerna som de bor ihop med lämnar korallerna när det blir för varmt. Till slut dör koralldjuren av svält eller överhettning. Vid 1,5 graders global uppvärmning räknar man med att 70-90 procent av världens korallrev dör. Vid 2 graders uppvärmning försvinner 99 procent. Med dem försvinner också ett av klotets mest artrika ekosystem, med alla de fiskar och andra djur som är beroende av korallerna för sin överlevnad. Detta är särskilt tydligt i Australien där Stora barriärrevet har drabbats av massblekningar flera år i rad.  

Haven har också tagit upp ungefär 40 procent av den koldioxid som släppts ut sedan den industriella revolutionen började under 1800-talet. Mycket av koldioxiden tas upp av planktonalger och hamnar via näringskedjorna i havet till slut på havsbotten, exempelvis via valarnas avföring.

Havens ekosystem, som sjögräsängar, saltängar och mangroveskogar, tar också upp en stor del av atmosfärens koldioxid. Mangroveskogar tar till exempel upp nära fyra gånger så mycket koldioxid som tropiska skogar på land. 

Och ålgräs, vårt svenska sjögräs, kan lagra kol i tusentals år. Särskilt effektiva är ålgräsängarna i Bohuslän. Det har nämligen visat sig att ålgräs som växer på finsediment i vågskyddade miljöer är särskilt bra på att lagra kol, till och med mer kol per yta än en mogen granskog.  

Trots att haven och de marina ekosystemen är mycket viktiga globala kolsänkor, så förstörs de i rasande takt. Och detta påverkar inte bara deras förmåga att ta upp koldioxid, utan en rad andra funktioner. Till exempel är dessa kustekosystem viktiga livsmiljöer för mängder av arter. Både mangrove och sjögräs har också en viktig funktion genom att stabilisera bottnen och minska risken för erosion. Havets förmåga att ta upp koldioxid påverkas även av förändringar i havsströmmarna och kan mycket väl komma att minska i framtiden.

När koldioxid tas upp i havsvattnet omvandlas den till kolsyra. Det bidrar till att göra vattnet surare. Havsvattnet har i dag ett pH på 8,1 och pH-värdet har minskat med kring 0,1 enheter sedan 1980-talet. På sikt kommer havsförsurningen göra det svårare för organismer med kalkskal, alltifrån små plankton till koraller och musslor, att leva, genom att mindre kalk finns löst i havsvattnet och deras kalkskelett riskerar att lösas upp. Till år 2100 kan pH-värdet i haven i värsta fall minska med 0,3 enheter, vilket skulle hota mycket av det marina livet, i synnerhet i närheten av polerna.

Mätningar visar också att vattnets syrehalt har minskat något i den översta kilometern av havsdjupen. Den utvecklingen lär fortsätta och kan i värsta fall leda till en märkbart sänkt syrenivå i haven till år 2100. Det drabbar i sin tur alla djur i havet, som helt enkelt får svårare att andas.

De stora havsströmmarna, som förbinder alla hav, transporterar stora mängder värme från tropikerna mot polerna. Den atlantiska cirkulationen, varav Golfströmmen är en del, har ett flöde som är 85 gånger större än Amazonflodens och transporterar enorma mängder värme till nordligare breddgrader. Det skulle vara i snitt 6 grader kallare i norra Europa om det inte vore för detta värmetransportband. Den globala uppvärmningen gör att cirkulationen rubbas och strömmen försvagas. I dagsläget har Golfströmmen minskat med cirka 15 procent sedan mitten av nittonhundratalet. En ytterligare försvagning är att vänta, men en kollaps av hela systemet är inte troligt under detta århundrade.

Den genomsnittliga havsytenivån har hittills höjts med 16 centimeter sedan 1900-talets början. Avsmältning av inlandsis på Grönland och i Antarktis, liksom av bergsglaciärer runt om i världen, står för den största delen av höjningen, det faktum att varmare vatten tar något mer plats bidrar också. Hur mycket havsytan höjs i framtiden beror på hur snabbt uppvärmningen ökar. I värsta fall kan det enligt FN:s klimatpanel bli uppemot 85 centimeter högre genomsnittlig havsytenivå till år 2100. Den välrenommerade klimatforskaren James Hansen varnar dock i en forskningsartikel för att detta kan vara underskattat och att höjningen kan bli flera meter inom 50-150 år.

Siffrorna från FNs klimatpanel handlar om höjning av havsytan i medeltal. Men högvatten och stormfloder kan göra att vattnet tillfället stiger flera meter över medeltalet och översvämmar stora kustområden. En höjd havsyta innebär ökad känslighet för översvämningar i kustnära lägen, där ett stort antal av världen riktigt stora städer ligger. 

Haven runt Sveriges kuster, Västerhavet och Östersjön, värms ungefär dubbelt så snabbt som världshaven i genomsnitt. Värmeböljor i havet har blivit vanligare. Det påverkar redan nu många arter och leder till fler giftiga algblomningar i framtiden.

Isen i Bottenviken har minskat genom mildare vintrar. Det gör det svårare för vikaresälen, som föder sina ungar i isgrottor ute till havs. Till 2100 beräknas havsisen där i värsta fall vara i stort sett helt borta vintertid.

Varmare och sötare ytvatten i hela Östersjön leder till en ökad skiktning av vattnet efter temperatur och salthalt. Omblandning av vattenmassorna förhindras, vilket leder till ökad syrebrist på djupare vatten. I framtiden kommer det också att regna betydligt mer i Skandinavien, särskilt på vintern, vilket kommer att förvärra syrebristen. 

Höjningen av havsytan påverkar Södra Sveriges kuster mest. Längre norrut motverkar landhöjning som fortfarande pågår efter istiden höjningen av havsytan.