Vilka hot finns mot naturen?

Fler faktablad om naturskydd:

Ungefär 2 000 av de 22 000 arter som bedömts i Sverige är så hotade att de löper risk att dö ut. Av landets mer än 60 000 arter saknas det tillräcklig kunskap om nästan 40 000 arter för att avgöra hur hotade de är. Det råder också stor kunskapsbrist om var naturvärden finns. Det innebär att värdefulla naturmiljöer förstörs utan att vi ens vet om att det sker. 

Naturen hotas på olika sätt. Till exempel genom förstörelse av djurs och växters livsmiljöer, överexploatering och införsel av främmande arter som konkurrerar ut våra svenska arter. Förstörelse av livsmiljöer kan röra sig om jord- och skogsbruk, att det byggs hus eller vägar, sprids miljögifter, försurning, övergödning och klimatförändringar. Överexploatering innebär allt för intensiv fångst, till exempel jakt, fiske och avverkning av skogar. Invasiva arter kan till exempel vara växter som sprids från trädgårdar och slår ut svenska växter som i sin tur är viktiga för att fjärilar och bin ska överleva.  

Att förstå hur hoten uppstår kan ibland vara enkelt och ibland komplicerat. När det gäller överexploatering beror det ofta på att vi har en växande befolkning som köper allt mer prylar och gör av med allt mer energi. Det är också alltför stort fokus på kortsiktig vinst och det krävs inte att hotade arter ska bevaras. På kort sikt kan till exempel överexploatering vara lönsamt för företag, men i ett längre perspektiv är det riskabelt. Alltför intensivt fiske riskerar till exempel att många av världens fiskar riskerar att utrotas. 

Även naturen i Sverige har genomgått stora förändringar. Jord- och skogsbruk och fiske har blivit allt mer storskaligt. Viktiga våtmarker har omvandlats till skogar och jordbruksmark och utbyggnad av vattenkraften har utarmat den biologiska mångfalden i våra stora älvar. Dessutom har det byggts mängder av vägar och byggnader. I dagsläget anses de två största hoten mot Sveriges arter vara att gammal skog avverkas och att öppna marker växer igen.  

Förr bestod jordbruket av små gårdar som skapade viktig variation i landskapet där många arter trivdes. Numera är jordbruket nästan uteslutande storskaligt med stora åkrar. Ängsmarker, som många arter behöver, har odlats upp eller blivit betesmark åt boskap. Stora delar av de tidigare slåtter-, ängs- och betesmarkerna har planterats med träd eller vuxit igen av sig själva (igenväxning). Bete sker numera oftast på mark som tidigare varit åkermark och som förlorat många arter. Åkrarna används allt intensivare och bekämpningsmedel gör att ännu färre arter överlever. 

Även skogsbruket har blivit mer intensivt. Stora avverkningar som skapar kalhyggen, byggandet av skogsbilvägar, diken som förstör våtmarker, markberedning som river upp jorden och granplanteringar har lett till ett skogslandskap där få arter trivs. Efterfrågan på virke och annan råvara från skogen har också ökat, vilket leder till ökade avverkningar och ytterligare hot mot växt- och djurlivet. Skogsbruket påverkar även människors naturupplevelser. 

Havsmiljön är utsatt för stora förändringar och är samtidigt den landskapstyp där kunskapsbristen är störst. Fiske med bottentrålning där stora nät plöjer längs botten påverkar stora områden och är det hot som påverkar flest av de hotade arterna. Övergödning och gifter från intensivt jordbruk har lett till grumligare vatten, utbredd bottendöd och ökad algblomning. Många arter som tidigare var vanliga nära kusten återfinns nu endast på utsjöbankar – grunda områden omgivna av djupt vatten. Överfiske har med effektivare fiskemetoder och redskap lett till att vissa arter, till exempel torsk, försvunnit från delar av svenska kusten där den tidigare var vanlig. 

Att bygga ut vattenkraft har en mycket stor påverkan på vattendragen. Många djurarter som är beroende av strömmande vatten har fått sina livsmiljöer förstörda och fisk som vandrar till lekområden har mindre möjligheter att sprida sig. Forsar har torrlagts och stränderna i de utbyggda älvarnas vattenmagasin blir ömsom dränkta, ömsom torrlagda och eroderar kraftigt. Vattenståndet under året följer ofta inte det normala, vilket drabbar växt- och djurlivet både i vattnet och längs stränderna. 

Allt går inte åt fel håll. Människan har gjort mycket för att minska sin negativa inverkan på naturen. Flera miljögifter har stoppats och försurning är inte ett lika stort problem längre. Det tas också ofta mer hänsyn nu vid brukande och exploatering. Men allt fler arter minskar i antal och naturen reagerar långsamt på de insatser som görs.  

En av de viktigaste insatserna som kan göras är att skydda mer natur. Men det görs inte tillräckligt. I Sverige var 11,9 procent av våra havsområden och 14,9 procent av våra landområden skyddade i slutet av 2019 – varav stora delar i fjällen. Endast cirka sex procent av skogsmarken är skyddad. Enligt de internationella målen som världens länder antog 2010 skulle minst 17 procent av alla landområden och minst 10 procent av kust- och havsområden ha skyddats till år 2020. 

Men även om Sverige har nationalparker och naturreservat som innebär ett starkt skydd så finns det brister i skyddet. Många skyddade områden påverkas exempelvis negativt av skogsbruk, vindkraft, vägbyggen och gruvnäring. Utöver skydd krävs även god skötsel med fokus på arter och livsmiljöer. För många hotade arter är så kallade mosaikartade landskap viktiga – miljöer som innehåller fler än två olika naturtyper, till exempel både skog och våtmark. Det är också viktigt att de skyddade områdena kopplas samman så att djur och växter kan röra sig mellan dem. 

Dessutom behövs ett hållbart brukande som gynnar biologisk mångfald av den natur som inte är skyddad. Det gäller framför allt jord- och skogsbruket.  

Läs mer på www.naturvardsverket.se