Hoten mot flodpärlmusslan

I Sverige finns det 37 arter musslor. De flesta är väldigt små, bara 2-12 millimeter långa och tillhör gruppen klot- och ärtmusslor. Tio av de minsta arterna kan med andra ord stå i rad på en vuxen persons tumme. Alla musslor i Sverige är dock inte så små. Några kallas för “stormusslor" och de är åtminstone några centimeter stora. Störst av dem alla är arten större dammussla som kan bli upp mot 20 centimeter lång.

Det är inte bara för att de flesta är så små som Sveriges musslor är svåra att se. Flera arter lever helt eller delvis nedgrävda på botten av sjöar, floder och bäckar. Där filtrerar de vattnet för att få i sig mat, vilket i musslornas fall är växtplankton och alger. Musslorna fungerar på så sätt som små reningsverk och står för en så kallad ekosystemtjänst. De tar hand om fosfor och kväve i vattnet och binder upp det så att övergödningen minskar. De större musslorna kan rena flera liter vatten varje timme, vilket blir flera hundra liter per dygn.

Två av Sveriges musslor är fridlysta: flodpärlmussla och tjockskalig målarmussla. Dessa får inte samlas in, flyttas eller störas. En tjockskalig målarmussla kan bli lika gammal som en människa (50-90 år) och det finns flodpärlmusslor som lever idag som föddes på 1700-talet. Vissa individer kan bli 280 år gamla, vilket gör dem till en av de mest långlivade arterna i Sverige. Att de kan bli så gamla vet man eftersom musslorna, ungefär som träd, får årsringar för varje år de levt. Dessa årsringar kan räknas i skalet.

Årsringarna kan dessutom analyseras för att få fram information om exempelvis hur musslornas livsmiljö förändrats genom åren.
Sveriges mest hotade mussla, flodpärlmusslan, finns förvisso hela vägen från Skåne i söder till Lappland i norr, men det är stora luckor i utbredningen och flodpärlmusslan anses av experterna på SLU Artdatabanken vara “starkt hotad".

Sedan i början av 1900-talet har den försvunnit från en tredjedel av de vattendrag där den levde. På de platser där den finns kvar har den också i många fall problem att föröka sig.

Flodpärlmusslan har ett komplicerat sätt att föröka sig och den tar hjälp av andra arter. Musslornas hanar släpper ut sina spermier i vattnet och honorna tar in dem i sitt filtersystem så att deras ägg kan befruktas. När detta skett ligger äggen kvar i honornas gälar i några veckor. Därefter spottas “musselbebisarna” ut som små larver. Varje stormussla kan producera flera miljoner larver.

För att bli en fullvuxen pärlmussla måste larverna hitta en öring eller lax och sätta sig fast i fiskens gälar. Här lever de som parasiter i några veckor eller månader. Under tiden börjar larven omvandlas till en färdig mussla och släpper sedan taget och sjunker till botten. Efter ett tag sätter de fast framänden i botten, sticker upp baken och börjar filtrera vattnet efter ätbara partiklar.

Det kan verka märkligt att en art som får 3-5 miljoner “barn" inte ökar i antal, men av 100 miljoner larver är det bara i snitt en enda larv som lyckas med utvecklingen till mussla. Det tar ungefär åtta år för flodpärlmusslan att bli en centimeter lång och först efter knappt 20 år blir den könsmogen. Då kan den själv sprida miljontals larver, som har en liten chans att själva utvecklas till färdiga musslor. Det är svindlande att tänka sig att någon av dessa larver kan leva till 2300-talet.

Anledningarna till att det gått så dåligt för flodpärlmusslan är flera. Förr i tiden fiskades den för att folk hoppades hitta pärlor i skalet. Om det kom in ett sandkorn i musslan bildades nämligen efter många år en liten pärla. Det vetenskapliga namnet på flodpärlmusslan, Margaritifera margaritifera, betyder också ungefär pärlbärare. Sedan 1994 är det förbjudet att ta upp flodpärlmusslor. Fisket hann dock bli så utbrett att flodpärlmusslan utrotades från många områden.

Flodpärlmusslorna hotas i dagsläget främst av vattenkraft och dammar som förstör deras livsmiljöer och gör det omöjligt för fiskar, som musslorna är beroende av, att ta sig till sina lekområden. Ett annat stort hot är det moderna jord- och skogsbruket. Vattenkvaliteten försämras och bottnarna slammar igen när skogar avverkas, jorden vänds upp med markberedning eller dikas ur och när det används gödnings- och bekämpningsmedel som sedan rinner ut i vattendragen. Musslorna är känsliga för förändringar i vattenmiljön och påverkas av utsläpp och föroreningar. Försurning slår mot musslorna både genom att skapa sämre förutsättningar för lax och öring och genom att låg kalkhalt i vattnet försvårar musslornas skalbildning.

I många andra länder har det gått ännu sämre för flodpärlmusslan och nu är det i Sverige som den största andelen av beståndet finns kvar. Vi har därför ett särskilt ansvar för att skydda musslan i vårt land.

Flodpärlmusslan behöver klart, rinnande vatten med bottnar av sten, grus och sand för att överleva och att återskapa sådana miljöer är en del av det åtgärdsprogram för hotade arter som Havs- och vattenmyndigheten tagit fram för att hjälpa flodpärlmusslan. Med rätt förutsättningar kan de finnas i stora bestånd. Bäckar, åar och älvar med många flodpärlmusslor är ett bra tecken på ett friskt ekosystem eftersom många andra djurarter är beroende av samma miljöer som flodpärlmusslorna.