Östersjön

Östersjön är ett bräckt hav. Det betyder att vattnet är en blandning av söt- och saltvatten. Salthalten är högre i södra Östersjön på grund av förbindelsen med andra hav, medan floder och älvar som mynnar i de norra delarna gör vattnet i Bottenhavet och Bottenviken mer sött. De flesta vattenlevande arter är anpassade för att leva i antingen söt- eller saltvatten och för dem är bräckt vatten egentligen inte optimalt. Det beror på att det går åt mycket energi för att reglera salthalten i kroppen. Det leder i sin tur till att flera arter inte växer lika mycket som om de hade levt på en annan plats. Blåmusslan är ett typiskt exempel på ett djur som blir betydligt mindre i Östersjön än i andra, mer salta, hav. Men det finns också arter som har anpassat sig till de speciella förhållanden som råder här. Smaltången, en nära släkting till blåstången, har utvecklats i Östersjön och så sent som 2017 upptäcktes Östersjöflundran som är den enda fiskart som bara finns i Östersjön. 

Alla växter behöver näringsämnen för att kunna växa, framför allt kväve och fosfor. För att få rikare skördar gödslar därför många bönder sina åkrar med resultatet att en del av näringen rinner ut i vattendrag som mynnar i Östersjön. Även avlopp, industrier och läckage från kalhyggen bidrar till att näring förs ut i havet. Östersjön får för mycket näring, vilket leder till övergödning.  

Resultatet av det syns kanske tydligast under sommarens återkommande algblomningar. Då täcks stora områden i Östersjön av en gulgrön sörja av mikroalger och blågröna bakterier. När algblomningen är över faller organismerna till botten där de bryts ned av bakterier. Det är en process som kräver mycket syre, vilket leder till att det blir syrebrist i vattnet vid botten. När det blir brist på syre kan inga djur leva här och bottnarna beskrivs då som döda. Östersjön har ett av världens största områden med döda bottnar.

Inne vid kusten kan övergödningen leda till att viktiga undervattensmiljöer såsom tång och ålgräs riskerar att försvinna, eftersom de inte kan konkurrera med snabbväxande fintrådiga alger.

Ohållbart fiske är ett problem över hela världen. Idag beräknas 90 procent av världens fiskbestånd vara överfiskade eller maximalt fiskade. En stor del av fisket sker genom bottentrålning – stora nät som släpas över botten och sveper med sig det mesta i sin väg. Trots att det är en av de mest miljöskadliga fiskemetoderna bedrivs nästan allt fiske efter bottenlevande fisk och skaldjur i Sverige med bottentrålning. Populära fiskeområden trålas ofta flera gånger om året, vilket leder till att bottnen inte hinner återhämta sig. Särskilt rovfiskar, som torsk, är drabbade av överfiske eftersom de ofta är populära matfiskar och dessutom växer långsamt. Det i sin tur påverkar ekosystemets balans och hela havsmiljön.

Nuförtiden sker den mesta bottentrålningen på västkusten. I Östersjön får man inte längre fiska aktivt efter torsk eftersom fiskbestånden är i så pass dåligt skick. Trots att det varit fiskestopp i flera år ser man ingen förbättring för Östersjötorsken. Även strömmingen, en av Östersjöns vanligaste och viktigaste fiskar, är drabbad av ett alltför stort fiske med stora pelagiska trålar ute till havs vilket har lett till brist på stor strömming inne vid kusten. Pelagisk trålning sker genom att man drar nätet genom vattnet och har inte samma negativa effekter på botten som bottentrålning, men kan samtidigt fånga väldigt mycket fisk väldigt snabbt vilket kan få negativa effekter på fiskbestånden. Ålen är också drabbad av överfiske – den fiskas fortfarande trots att den är akut hotad – men den påverkas också av älvarnas vattenkraftsanläggningar som har en negativ inverkan på deras vandringsvägar.

Miljögifter är ett annat stort problem. Industrier, jordbruk och avloppsreningsverk släpper ut farliga kemikalier, bekämpningsmedel, läkemedelsrester och plaster, antingen direkt eller indirekt via luft och vattendrag. En del ämnen är direkt giftiga medan andra kan ha en långsiktig inverkan på växter och djur genom att till exempel påverka beteende och förmågan att få ungar.
Båtar släpper ut försurande föroreningar både till luften och till vattnet genom avgaser och så kallat skrubbervatten, som har använts för att rena avgaserna. Det förekommer också utsläpp av till exempel olja. Båtbottenfärg är ett annat bekymmer. För att undvika beväxning används bottenfärg, som, även om den är godkänd, oftast innehåller giftiga ämnen.

Plast i haven är ett globalt problem och Östersjön är inget undantag. Den långa nedbrytningstiden gör att plasten blir kvar i haven under lång tid. Förutom att många djur misstar plast för mat fortsätter plast i naturen att brytas ned i mindre och mindre delar. Hur de allra minsta bitarna, mikro- och nanopartiklar, påverkar djur och människor finns det inte mycket forskning på.

Klimatförändringarna händer nu och påverkar alla världens hav, inklusive Östersjön. Vattnet blir varmare och surare, havsnivån stiger och troligen kommer salthalten att minska. Både en höjd temperatur och en minskad salthalt riskerar att förändra arternas utbredning. Arter som befinner sig på gränsen till sitt utbredningsområde tvingas flytta och riskerar att försvinna helt från Östersjön. Det kommer dessutom bli mindre is i Östersjön under vintern och det varmare vattnet kommer leda till ökad algblomning under somrarna.

Alla nio länder runt Östersjön har kommit överens om att tillsammans försöka rädda Östersjön. Samarbetet kallas för Helsingforskonventionen (HELCOM) och går ut på att genom forskning och politik arbeta med frågor som övergödning, farliga ämnen, sjöfart och biologisk mångfald. Mycket av det som sker i Östersjön beslutas annars ofta på EU-nivå, till exempel fiskekvoter. Både fisket och havsmiljön har speciell EU-lagstiftning som ska leda till hållbar användning av havet. I Sverige är det Havs- och vattenmyndigheten som ansvarar för havsfrågor och på flera universitet och högskolor bedrivs forskning i ämnet. Stora miljöorganisationer och mindre privata aktörer utför också viktiga insatser för att värna miljön i Östersjön.