Skyddade havsområden behövs – för både havens och människans skull

När ekosystem och arter fredas är det inte bara positivt för ekosystem och arter inom just det området. Positiva effekter, som till exempel återhämtade fiskbestånd, kan ses även i närliggande områden. Det kan i sin tur skapa en positiv kedjereaktion genom säkrare och mer långsiktig tillgång till fisk för alla de miljoner människor som är beroende av friska hav och fiske för sin överlevnad. 

Även om antalet MPA:s har ökat under de senaste decennierna är skyddet av havens biologiska mångfald fortfarande svagt. Av länders kustnära territorialvatten är ungefär 8 procent formellt skyddat och i havsområden utanför nationell jurisdiktion är siffran så låg som 1 procent år 2020.  

Dessutom visar forskning att merparten av dagens MPA:s bara är skyddade på papper och har stora brister vad gäller efterlevnad och förvaltning. För att säkra den biologiska mångfalden och öka havens motståndskraft mot klimatförändringar måste fler kust- och havsområden med höga bevarandevärden skyddas mot miljöskadliga verksamheter och överexploatering. 

MPA:s är ett samlingsnamn för olika typer av skyddade områden. Internationella naturvårdsunionen, IUCN, delar upp skyddet i sju kategorier beroende på förvaltningsform och syfte. Dessa sträcker sig från strikt skyddade områden (tex naturreservat) till delvis skyddade områden där viss form av verksamhet, såsom fiske, tillåts.  Den gemensamma nämnaren är att enbart områden där bevarande av biologisk mångfald är det primära syftet får kallas MPA. 

Merparten MPA:s är inrättade av staten. Men det finns även skyddade områden som inrättats och förvaltas av urfolk och lokalsamhällen själva. Ett av de mest kända lokalt förvaltade områdena (LMMA) är Kuruwitu i Kenya – ett av Naturskyddsföreningens samarbetsländer. Kuruwitu etablerades 2003 som ett resultat av att lokalbefolkningen märkte att havet och kustekosystemen inte mådde bra. De främsta hoten var överfiske, klimatförändringar samt förlust av viktiga fiskarter och koraller på grund av ökad akvariehandel. Lokalbefolkningen insåg att något måste göras – och det snabbt. En förvaltningsplan för hållbart fiske sattes ihop och två år senare avsattes ett 30 hektar stort skyddat område där fiske förbjöds. Det gav resultat: Fiskbiomassan ökade, korallerna började täcka större ytor och bara under ett år skyddades 180 äggkläckningsplatser för den hotade havssköldpaddan. Efter Kuruwitu har ett 20-tal nya lokalt förvaltade områden etablerats. Dessa områden hyser rik biologisk och kulturell mångfald och är livsviktiga för allt liv på planeten. Trots att det finns såväl kunskap som lösningar att finna hos urfolk och lokalsamhällen – grupper som i århundranden har förvaltat, skyddat och främjat biologisk mångfald – saknar de ofta erkännande liksom stöd av staten och myndigheter.  

Samtidigt som haven behöver ett starkare skydd måste människans behov av försörjning tillgodoses och mänskliga rättigheter, inklusive rätten till mark och vatten liksom kollektivt nyttjande, säkerställas. I den här frågan finns alltså en svår och viktig balansgång.  

Marina skyddade områden förväntas gynna lokalsamhällen i form av mer fisk utanför det skyddade området och nya inkomstmöjligheter i form av turism. Men tyvärr har inrättandet av statliga MPA:s istället ofta resulterat i konflikter, tvångsförflyttning av lokalbefolkning och förlust av viktiga försörjningskällor Det här är något som syns allra tydligast i låginkomstländer. 

En av orsakerna är att konsultationer och beslutsprocesser sällan tar hänsyn till urfolk och lokalsamhällens traditionella kunskap, behov och intressen, markrättigheter, och kollektiva nyttjanderättigheter. Under de senaste åren har dock fler och fler forskare lyft vikten av att främja och inkludera urfolk och lokalsamhällens traditionella och unika kunskap i statligt bevarandearbete. Detta är också något som framhävs inom konventionen för biologisk mångfald, vilket är det viktigaste internationella instrumentet vi har gällande skydd av biologisk mångfald. En av konventionens delar handlar nämligen specifikt om att respektera och bevara urfolk och lokalsamhällens kunskap, kultur och traditioner.  

Internationella rapporter visar också att områden som traditionellt sett bebotts, nyttjats och förvaltats av urfolk och lokalsamhällen uppvisar mindre förlust av biologisk mångfald. Att säkerställa mänskliga rättigheter och främja lokalt förvaltade områden som etableras och skyddas av urfolk och lokalsamhällen utgör därför en viktig strategi för att nå såväl miljö som sociala mål.  

Naturskyddsföreningen har under många år arbetat för stärkt skydd av haven och en rättvis och inkluderande förvaltning och bevarandearbete som tar hänsyn till mänskliga rättigheter. Under åren 2018–2021 drivs det Postkodsfinansierade specialprojektet Skyddat hav tillsammans med våra samarbetsorganisationer i Kenya och Senegal. Syftet med projektet är att analysera befintlig lagstiftning och genom intervjuer med beslutsfattare, myndigheter och lokalbefolkning lyfta fram goda exempel och konkreta och genomförbara lösningar för stärkt skydd av haven. Inom ramen för projektet har en rapport baserad på de två länderna tagits fram – här kan du läsa rapporten.