CCS – infångning och lagring av koldioxid

Alla dessa steg: infångning, komprimering, transport och pumpning kräver energi, ganska mycket dessutom. En avsevärd del av den energi som produceras i ett kraftverk kan behöva användas för att fånga in och lagra koldioxiden, om man även räknar in energikostnaden för komprimering, transport och lagring. 

Det finns också en metod som kallas för DACCS (Direct Air Carbon Capture and Storage), som bygger på att avskilja koldioxiden direkt ur luften. Det är en extremt energikrävande process. Vissa aktörer pratar också om tekniker där man istället för att lagra koldioxiden använder kolet för att skapa produkter eller som "ny" råvara.

CCS-tekniken finns ännu inte i kommersiell skala. Det som finns är olika typer av experiment- och demonstrationsanläggningar och några anläggningar där den infångade koldioxiden pumpas ner i marken för att kunna utvinna mer olja och gas. Tekniken är också ännu så länge mycket dyr, mer än dubbelt så dyr som ny vindkraft exempelvis.  

Ett av argumenten för utveckling av CCS är att världen är så beroende av fossila bränslen. Två tredjedelar av all el i världen produceras fortfarande med fossila bränslen. Att kunna fånga in utsläppen från existerande kraftverk och fabriker genom CCS-teknik ses därför ofta som ett alternativ till att investera i förnybar energi eller ny utsläppsfri teknik. 

Den största risken med detta är att kraftverk och industrier tillåts fortsätta bränna fossila bränslen så länge hoppet finns om att utsläppen kan fångas in och lagras någon gång i framtiden. Viljan minskar att ställa om till förnybar energi. 

CCS-teknik kan även användas för att fånga in processutsläpp från vissa industrier. När man exempelvis tillverkar cement släpps koldioxid ut som en del av tillverkningsprocessen. För dessa industrier finns ännu ingen färdig CCS-anläggning i kommersiell skala. Men forskning pågår. För att klimatsäkra dessa industrier skulle CCS-teknik kunna vara en lösning. Risken är dock återigen att viljan försvinner att i stället satsa på utsläppsfri teknik. 

Det finns också risker med CCS-tekniken i sig. Giftiga kemikalier kan bildas vid infångningen och det finns risk för läckage eller olyckor vid transporten. Den mest omdiskuterade risken är att lagringsplatserna i gamla tömda oljekällor inte håller tätt i längden. När de töms på olja kan det uppstå sprickor i berggrunden som gör att den lagrade koldioxiden kan komma att läcka ut. De som jobbar med att hitta lagringsplatser påstår dock att det går att lagra koldioxiden säkert.  

CCS-teknik på bioeldade kraftverk och fabriker kan motiveras med att det leder till så kallade negativa utsläpp, och därmed minskar koldioxidhalten i atmosfären. I merparten av de klimatscenarier som FN:s klimatpanel använder sig av räknar man med att stora landarealer utnyttjas för att odla biobränslen för detta ändamål. Att ta stora marker i anspråk för detta skulle dock hamna i konflikt med till exempel behovet att odla mat till jordens växande befolkning. BECCS-tekniker kan också innebära risk för att låsa in oss i ett industriellt skogsbruk, som kan stå i konflikt med andra sätt att använda och uppleva skogen.

FN:s klimatpanel varnar också för riskerna med att göra sig beroende av teknologiska lösningar vars skalbarhet är oprövad, och vars långsiktiga förmåga att lagra koldioxid fortfarande är mycket osäker.

Det finns ännu inga kommersiella CCS-anläggningar i Sverige. En cementtillverkare, ett energibolag och ett oljeraffinaderi har dock uttalat planer om att i framtiden använda CCS-teknik. Diskussioner förs med norska företag om lagring i gamla oljefält i Nordsjön. 

Tretton av de sjutton CCS-anläggningar som finns i bruk i dag i världen används till så kallad ”enhanced oil recovery” – att använda koldioxid som fångats in för att pumpa ned den i berggrunden för att kunna komma åt mer olja och gas.  I Norge finns två anläggningar som används för att fånga in och lagra koldioxid från gaskraftverk. I USA finns ett BECCS-projekt i större skala.