Koll på Östersjön (4-9)

Ämnen: Bi, Ge, Ke.

Tid: 1-2 lektioner.

Länk till läroplanskopplingar: Koll på Östersjön åk 4-6 och Koll på Östersjön åk 7-9.

Målet är att öka elevernas kunskaper om Östersjön, de arter som lever där och de miljöproblem som Östersjön har.

Östersjöns geografi. Med ett största djup på 459 meter är Östersjön ett grunt hav. Medeldjupet är bara omkring 55 meter. Som jämförelse har Medelhavet ett medeldjup på omkring 1 500 meter. Östersjön är också ett isolerat hav som endast förbinds med Nordsjön via Öresund och de danska sunden. Det beräknas ta omkring 30 år för allt vatten i Östersjön att bytas ut. Nio länder gränsar till Östersjön, och ytterligare fem länder befinner sig delvis inom avrinningsområdet. Med avrinningsområde menas det område som har vattendrag som rinner ut i Östersjön. 90 miljoner människor bor inom Östersjöns avrinningsområde.
Östersjön kan delas in i – från norr till söder: Bottenviken, Bottenhavet, Finska viken, Rigabukten och det som kallas för egentliga Östersjön. Det finns också andra sätt att dela in Östersjön i både större och mindre områden.

Östersjön är ett bräckt hav. Det betyder att vattnet är en blandning av söt- och saltvatten. Salthalten är högre i södra Östersjön på grund av förbindelsen med Nordsjön, medan floder och älvar som mynnar i de norra delarna gör vattnet i Bottenhavet och Bottenviken sötare.  

Läs mer:

Östersjöns livsmiljöer. Östersjön kan delas in i fem olika typiska livsmiljöer. Vissa arter rör sig mellan olika livsmiljöer medan andra bara kan leva i en. 

Grund mjukbotten: Hit når solljuset ner. Under våren och sommaren är vattnet varmare än längre ut till havs. Stora undervattensängar med till exempel ålgräs breder ut sig i grunda skyddade vikar. Ängarna ger mat och skydd och fungerar som fiskarnas barnkammare. De grunda mjukbottnarna hör till de mest artrika områdena i Östersjön.

Djup mjukbotten: Hit når inte solljuset, därför saknas alger och bottenväxter. Döda djur- och växtdelar faller ständigt ner mot botten. På de djupaste bottnarna är det ofta brist på syre. När syrehalten är så låg att inget, förutom bakterier, klarar av att leva där kallas bottnarna för döda. Problemet med döda bottnar förvärras av människans utsläpp av näringsämnen. Utsläppen triggar algblomning som leder till att stora mängder döda alger hamnar på de djupa mjukbottnarna.

Grund hårdbotten: Bottnarna består av klippor och sten. Det är en tuff miljö att leva i. Tillgången på ljus är god, men vågor slår mot klipporna stora delar av året och is skrapar mot stenarna under vintern. Men det finns djur och växter som klarar det, så som alger, tång, små kräftdjur och snäckor.

Djup hårdbotten: Rödalger ut sig på klippbottnarna där det finns viss tillgång på ljus. Djupare ner, där ljuset inte når fram, sitter musslor på klippor och stenar. Musslorna hjälper till att rena vattnet genom att filtrera partiklar som växtplankton. Det bidrar till ett klarare vatten.

Fritt vatten: Ute till havs finns inte lika många arter som vid kustområdena. Här simmar fiskar som till exempel lax, sill och torsk. Från ytan och en bit ner finns djur- och växtplankton. Fiskar av samma art simmar tillsammans i stim som taktik mot att bli uppätna av större fiskar, sjöfåglar och sälar som jagar dem. Djurplankton kan skydda sig från att bli uppätna av fiskar genom att de är genomskinliga. De kan också dra sig ner på djupare, mörkare vatten under dagen.

Läs mer:

Östersjöns arter. Östersjön har ett artfattigt och känsligt ekosystem på grund av att det är ett bräckt hav. De flesta vattenlevande arter är anpassade för att leva i antingen söt- eller saltvatten och fungerar inte på bästa sätt i det bräckta vattnet. Det beror på att det går åt mycket energi för att reglera salthalten i kroppen. Därför växer inte flera arter lika mycket som om de hade levt på en annan plats. Blåmusslan är ett typiskt exempel på ett djur som blir betydligt mindre i Östersjön än i andra, mer salta, hav. 

Andra arter har anpassat sig till de speciella förhållanden som råder i Östersjön. Smaltången, en nära släkting till blåstången, har utvecklats i Östersjön och så sent som 2017 upptäcktes Östersjöflundran som är den enda fiskart som bara finns i Östersjön.

I Östersjön lever också olika däggdjur. Gråsälen till exempel, är en art som finns i Östersjön och norra Atlanten, men de som lever i Östersjön är lite mindre i storleken och ses som en egen population. För några decennier sedan var den illa ute på grund av hård jakt och miljögifter. Idag räknas gråsälen som en livskraftig art men utsätts fortfarande för hot som miljögifter, och drunkning när de fastnar i fiskeredskap. Ett annat däggdjur är östersjötumlaren, som räknas som en egen population av arten tumlare som är släkt med delfiner. Östersjötumlaren är akut hotad, främst till följd av påverkan från miljögifter, fiskeredskap och buller.

Läs mer:

Näringskedjor i Östersjön. I Östersjöns ekosystem är alla arter beroende av varandra för att överleva. Växtplankton äts av djurplankton och andra små djur som musslor och kräftdjur, som i sin tur äts av fiskar, fåglar och maneter, som i sin tur äts av större fiskar, fåglar och däggdjur.

Läs mer:

Östersjöns utmaningar. Östersjön har flera miljöproblem. Några av de viktigaste är:

Överfiske och ohållbara fiskemetoder är ett stort hot mot Östersjön. Bottentrålning är den mest skadliga fiskemetoden. Djur och växter som lever på eller nära botten skadas eller dör och miljögifter som ligger lagrade i bottensedimentet virvlar upp i vattnet. Sammansättningen av arter på botten förändras och bottnarna får svårare att lagra in kol. Trålar får ofta med sig stora mängder fisk och andra sjölevande djur som de inte är ute efter att fånga. Det krävs också stora mängder bränsle för att dra de tunga trålarna.

Trafiken av olika slags fartyg och båtar påverkar Östersjön på flera olika sätt. Sjöfarten bidrar till utsläpp av växthusgaser i luften. Det finns risk för föroreningar av vattnet genom exempelvis oljespill och avfall. Även fritidsbåtar bidrar till miljö- och klimatpåverkan genom utsläpp från motorer och om båtbottenfärg och avfall inte hanteras på rätt sätt.

Östersjöns framtid. Alla nio länder runt Östersjön har kommit överens om att tillsammans rädda Östersjön. Samarbetet kallas för Helsingforskonventionen och går ut på att genom forskning och politik arbeta med frågor som övergödning, farliga ämnen, sjöfart och biologisk mångfald. I Sverige är det Havs- och vattenmyndigheten som ansvarar för havsfrågor och på flera universitet och högskolor bedrivs forskning. Miljöorganisationer och privata aktörer utför också viktiga insatser för att värna miljön i Östersjön. 

FN:s globala mål för hållbar utveckling nummer 14: "Hav och marina resurser" syftar till att förbättra förutsättningarna för världens hav. Globala målen ska vara genomförda till år 2030. Vissa delmål har dock tidigare måldatum.