Skolträdgårdens historia

Redan för över 200 år sedan fick barnen lära sig odla och sköta en trädgård i skolan. Först framför allt med präster och godsherrar som lärare, men snart tog folkskolelärarna allt mer över uppgiften. I de första folkskolorna under början av 1800-talet fanns det ibland skolträdgårdar där elever och lärare kunde ägna sig åt skolämnet trädgårdsskötsel.

Ännu vanligare blev det efter den första folkskolestagdan från 1842. Då slogs det fast att ett "lämpligt jordland" skulle finnas tillgängligt till folkskolelärare och för “undervisning i trädplantering och trädgårdsskötsel”. Förhoppningen var att eleverna i sin tur skulle lära sina föräldrar odla frukt och grönsaker och att det i förlängningen skulle förbättra Sveriges självförsörjning. 

– Barnen tog hem kunskap till sina föräldrar, berättar Petter Åkerblom, universitetslektor i landskapsarkitektur och gammal skolträdgårdsforskare. Han berättar att folkskolan var en av anledningarna till att så många började odla potatis under 1800-talet och det i sin tur betydde mycket för allmänhetens möjligheter att få mat på bordet.

Men det var inte enbart för att försörja landet som det blev ett viktigt skolämne. Skolträdgårdarna blev också ett bra sätt för eleverna att lära sig odla, få kontakt med naturen och ägna sig åt fysisk aktivitet. Ungefär samma argument som används om skolträdgårdar och utomhusundervisning idag. 

Skolträdgårdarna uppstod i en tid när folkskollärare hade väldigt låg lön och ofta bodde på skolan. För att lättare klara sig fick de ha ett eget trädgårdsland intill tjänstebostaden. Det blev på så sätt en del av skolgården. Barnen involverades ofta i trädgårdsarbetet som en del av utbildningen. 

Men upplägget ansågs inte oproblematiskt. En del föräldrar var kritiska och menade att deras barn utnyttjades som arbetskraft i lärarnas odlingar. Detta ledde till att det 1869 bestämdes att lärarnas “jordland” skulle separeras från barnens odlingar. Därmed skapades också de första renodlade skolträdgårdarna. Det var först år 1900 som denna förändring hamnade i folkskolestadgan. Då poängterades att trädgårdarna skulle väcka elevernas "kärlek till naturen och fosterlandet". 

–  Det ingick nästan lite nationalistiska strömningar i odlandet på den tiden, berättar Petter Åkerblom.

Skolträdgårdarna och undervisning i odling var som populärast och mest utbrett runt 1900-talet då det gick att hitta trädgårdar vid fyra av tio folkskolor. Därefter minskade intresset. Enligt Petter Åkerblom berodde det bland annat på att jordbruket fick möjligheter att med ny teknik förse allt fler med mat till rimliga kostnadeer. Att odla själv blev omodernt. Därmed började också skolträdgårdarna försvinna från Sveriges skolor. På 1950-talet ansågs inte längre skolträdgårdar eller praktisk undervisning om odling vara nödvändigt eftersom det inte längre fanns något behov av att odla för husbehoven. Allt gick ju att köpa i moderna butiker. 

– Då kunde vi gå och handla mat istället och skolträdgården blev otidsenlig, berättar Petter Åkerblom. På 60-talet togs trädgårdsodling bort som skolämne. 

1962 kom Rachel Carsons bok “Tyst vår” och miljöhoten gjorde att medvetenheten om hur vi människor påverkar miljön och naturen ökade och tankegångar om att vi skulle förstå hur miljön fungerar genom trädgårdsodlingen växte fram, men det blev aldrig riktigt stort. 

Nu verkar det dock vara något på gång menar Petter Åkerblom.

– Idag är önskan att försöka återföra barn till naturen starkare än på länge. Vi har fått upp ögonen för problematiken att många av oss inte längre vet hur man odlar, samtidigt som studier visar på många fördelar med utomhuspedagogik. Det ger eleverna bättre fysisk hälsa, skolresultaten förbättras och det gör också att fler barn kommer till sin rätt – inte bara de som är bra på teoretiska ämnen. Empirin visar tydligt att det är viktigt, men det stora problemet idag är att lärarna är dåligt förberedda på att undervisa utomhus i skolan. Trenden från politiker är också fortfarande att det är de teoretiska ämnena som är viktigast och som ska stärkas. Så har det nästan alltid varit i skolan.

Hur tycker du att skolträdgårdar ska användas i undervisningen?

– Min vision är att skolträdgårdar ska handla om att knyta ihop mänskan med kulturlandskapet. Vi måste förstå att det måste vårdas för att vi ska överleva och att det kan göras utan att drabba andra organismer. Vi behöver lära barn att förstå sammanhangen och att ta ansvar för framtiden.

Hur ska lärarna ha tid med trädgårdsodling i ett redan pressat schema?

– Det finns delar i läroplanen som kan tolkas som att barnen behöver få naturkontakt. De ska förstå kulturlandskapet och jag menar att det inte bara går att bedriva klassrumsundervisning för att fullfölja skolplanen. Om vi inte har resurser att lämna skolgården kan den till exempel användas som en modell för att visa hur odling fungerar. Det går att väva in naturkontakt i skolans verksamhet.

När man läser om skolträdgårdar runt om i landet så verkar det ofta hänga på att det finns engagerade lärare som brinner för frågan.

– Det är viktigt att fånga upp lärare och pedagoger som är intresserade och ge dem chansen att utveckla sina idéer. Man kan behöva stötta skolan med grönt kunskapsstöd och kanske ta hjälp av odlingsföreningar, pensionärer eller andra organisationer. På längre sikt tror jag att man behöver fundera på om lärarutbildningen behöver ta in trädgårdsskötsel på schemat.

Skolträdgårdarna har gått från att vara en viktig del av Sveriges försörjning och en obligatorisk del av skolan till att bli ett uppskattat, men ovanligt inslag på skolgården. Om skolpolitiken ändrats dramatiskt på de här 200 åren så har själva odlingarna varit sig relativt lika. Frukt och bär var populärt att odla på 1800-talet och är det fortfarande idag. Men vissa andra förändringar går att urskilja under den här perioden och en förändring är relativt ny.

– Det är kanske inga revolutionerande förändringar, men det är inga potatisåkrar på skolgårdarna numera. Däremot har det förändrats en del på sistone. Det kanske beror på att det pratas mer om biologisk mångfald och ekosystemtjänster nu och att folk tänker mer på vad de äter och hur det är producerat. Det är mer fokus på hela klotets mående nu. När det odlas blommor på skolgårdarna numera så är det inte bara för att det är fint och för att ta in dem i en vas. Det är också av omtanke för fjärilarna, avslutar Petter Åkerblom.