Jätteloka, blomsterlupin och mördarsnigel – invasiva arter ingen vill ha
Många inhemska arter hotas på grund av att deras livsmiljöer försvinner. Samtidigt finns ett annat hot. Arter som tidigare inte funnits här, invasiva arter, som mördarsnigel, blomsterlupin och jätteloka, kommer hit med mänsklig hjälp och konkurrerar ut våra inhemska arter.
När inlandsisen smälte bort från Sverige för omkring 10 000 år sedan, lämnade den marken bar efter sig och växter, insekter, djur och människor kom efter. Denna naturliga spridning fortsätter än i dag och varje år kommer nya arter för egen maskin till Sverige från angränsande havs- och landområden.
Samtidigt kommer det även så kallade främmande arter till Sverige. De är arter som bara hittar hit med människans hjälp. Många arter har liftat, och liftar, med lasten i fartygen, med leriga sulor, med importerade krukväxter eller i bananlådor. De främmande arterna kommer hit av en slump, men överlever de miljöombytet och trivs kan de föröka sig och sprida sig. Du kan hitta dem i trädgårdar, på ängarna, i havet och i skogen. En del av dessa arter har tagits in avsiktligt och många har varit av stor nytta för oss. Hit hör till exempel potatisen och andra grödor, husdjur, boskap och fina blommor.
Vad är invasiva arter?
För att en främmande art ska kallas invasiv, måste den uppfylla flera kriterier. Gemensamt för alla främmande invasiva arter är att de på något sätt hotar mångfalden av inhemska eller ”ursprungliga” arter. De trivs och sprids i Sverige, just därför att de ofta inte har några naturliga fiender som håller dem tillbaka. De kan i värsta fall påverka hela ekosystem just genom sin massförekomst.
Invasiva arter riskerar därför att slå ut delar av de livsmiljöer eller ekosystem som de etablerat sig i. De är därmed på global nivå ett av de största hoten mot biologisk mångfald, efter förlust av livsmiljöer. Fungerande ekosystem med rik biologisk mångfald är livsviktigt för oss människor. Dels har de större motståndskraft och återhämtningsförmåga vid till exempel klimatförändringar och dels för samhällets välfärd genom de ekosystemtjänster som naturen ger.
Så hotas inhemska arter
Invasiva arter kan påverka naturen och oss människor på olika negativa sätt:
- En invasiv art, växt eller djur, kan till exempel vara bärare av en sjukdom som smittar. Då kan en inhemsk art helt slås ut eller försvagas, som fallet med kräftpesten och signalkräftan (som kan vara bärare av denna sjukdom) och konkurrerade ut flodkräftan.
- Det kan också bli problem om en inhemsk art korsbefruktas med en invasiv. Ett exempel är fältharen som parar sig med vår inhemska skogshare. Skogsharen är väl anpassad till sin normala livsmiljö, men med ”fel” uppblandade gener finns risken att denna inhemska hare inte över tid kommer att klara sig i konkurrensen med fältharen.
- Det finns också växter som sprider sig mycket fort, som jättelokan med sin brännande sav, eller lupiner som är svåra att få bort när de väl etablerat sig och som tränger undan andra växter. Ytterligare ett exempel är vresrosen som kan ta över vegetationen längs stränder.
- Andra invasiva arter äter allt i sin väg, som den spanska skogssnigeln, även kallad mördarsnigel, som härjar i trädgårdslanden eller tallvedsnematoden som kan orsaka stora skador för skogsbruket.
5 invasiva arter att hålla koll på
I Sverige finns nära 1 500 främmande arter och av dem räknas cirka 380 som invasiva. Här är några arter som du kanske har sett, eller vill hjälpa till att uppmärksamma:
Blomsterlupin
Blomsterlupinen konkurrerar ut inhemska växter, särskilt längs banvallar och vägrenar där många hotade örter hittat ett livsrum. Lupinen kan tyckas vara vacker, men sprider sig fort och är mycket svår att bli av med. Vi kommer aldrig helt kunna utrota lupinen, men att inte bekämpa den kommer att kosta mer, då den hotar vår biologiska mångfald.
Se hur du bäst tar bort blomsterlupin:
Svartmunnad smörbult
Svartmunnad smörbult är en fisk som har mycket lätt för att anpassa sig. Den trivs lika bra i Östersjöns bräckta vatten som i salta Nordsjön eller i sötvatten i sjöar och flodmynningar. Den sprider sig därför mycket lätt. Eftersom den dessutom äter andra fiskars rom, ses den som en risk mot inhemska fiskar, även om effekterna inte ännu är kända.
Contorta-tallen
Contorta-tallen infördes storskaligt i Sverige 1968. Många skogsbolag, och även mindre markägare, odlar idag contorta på sina marker, främst norr om 60:e breddgraden. På det sättet har mer än 600 000 hektar av våra naturliga skogsekosystem hittills omvandlats till odlingar med ett främmande trädslag. Det finns mycket begränsade kunskaper kring contortans långsiktiga effekter på skogsekosystemet och hur snabbt den sprider sig. Det vi dock vet är att den sprider sig mycket lättare och mer än vad som påstods vid dess storskaliga introduktion i svenskt skogsbruk på 70-talet.
Spansk skogssnigel
Spansk skogssnigel kallas också mördarsnigel eftersom de äter sina egna artfränder. De har liftat hit med livsmedel, jord eller växter och hotar skördarna i både små och stora trädgårdar. Vi kommer troligen aldrig att bli av med den, men det går att hålla nere antalet.
Hårnervmossan
Hårnervmossan är snabb på att etablera sig på naken jord där markytan blivit störd av till exempel en eld eller ett hygge. Den har spritt sig från södra halvklotet och har bara funnits i Sverige i drygt 40 år. Mossan utropades till årets mossa 2017 av Svenska botaniska föreningen, för att hålla ett öga på den och för att bjuda in allmänheten att rapportera in fynd direkt på Artportalen.
Vad kan du göra?
- Dela vår information om invasiva arter för att öka kunskapen!
- Rapportera observationer av främmande arter i Sverige på invasivaarter.nu
- Vill du engagera dig i frågan, kontakta Naturskyddsföreningen på din ort!
Vad görs för att stoppa invasiva arter?
Förebyggande åtgärder: Det är svårare, och dyrare, att bekämpa invasiva arter när de väl etablerat sig. Därför är det förbjudet att föra in vissa arter i EU och i Sverige. Det finns till exempel internationella restriktioner för hur lastfartyg får pumpa ur sina ballast- eller vattentankar i Östersjön och i andra hav.
Upptäcka tidigt: Ju tidigare en invasiv art upptäcks, desto större är chansen att arten kan bekämpas på bästa sätt. Kommunerna är en viktig aktör. I många år har kommuner landet runt arbetat med att utrota jätteloka och lupiner. De håller även koll på rapporter från allmänheten som rapporterar in nya arter.
Övervaka: Naturvårdsverket och Hav- och vattenmyndigheten ansvarar för att kontrollera arbetet med invasiva arter och för eventuella åtgärder. 2016 kom en EU-förordning om förebyggande och hantering av introduktion och spridning av invasiva främmande arter. Det är en lag som gäller alla aktörer inom hela EU. Den ska ge medlemsländerna verktyg att bekämpa spridningen av vissa invasiva arter. Det gäller både de arter som bedöms kunna orsaka stora skador på biologisk mångfald i Europa eller de arter där osäkerheterna och kunskapsluckorna om arten är stora.
En EU-gemensam lista över ett antal invasiva arter har sammanställts, med vissa åtaganden som medlemsländerna har beträffande dessa arter. Det är olagligt att sälja, köpa och hantera de arter som finns på EU-listan.
I Europa finns ett nätverk för att hålla uppsikt över invasiva arter, NOBANIS. SLU/Artdatabanken håller på med riskvärdering av främmande arter i Sverige, i syfte att bedöma vilka av dessa som har störts risk att bli invasiva.
Informera: Naturskyddsföreningen arbetar för att hejda förlusten av biologisk mångfald. Att uppmärksamma och informera om invasiva arter är en del av det arbetet. Flera myndigheter och andra organisationer har också detta uppdrag.
Bli medlem och stöd arbetet!
